Valand (jazzföreningen Nefertiti) i Göteborg
23/11 2021
Genom egna ansträngningar har Mikael Ramels 70-tals plattor – särskilt debuten från 1972 framförd i sin helhet live – fått en renässans senaste åren. Bäst Band bildades för cirka fem år sedan. Man ger sig nu ut på tredje turnésvängen på lika många år. En beundransvärd bedrift i sig under rådande omständigheter, vilket också kan tillskrivas tur med tajming. Mikael meddelade från scen att försäljningen av dubbelalbumet ”Bäst Band – Lajv” tvärdog när covid-19 drabbade världen, en skiva som erhöll högsta betyg i Kulturbloggen. Och en månad före restriktionerna trädde i kraft, blev undertecknad synnerligen belåten med gig på gamla Nef, vilket resulterade i entusiastisk text (många delningar och publicerad på artistens hemsida).
Ramels minst sagt meriterade uppställning består av rytmsektionen Göran Lagerberg på elbas och trumslagare Benna Sörman. De som fyller i, tillika utsmyckar låtskrivarens melodier är Kenny Håkansson på (enligt uppgift från vän i publiken) likadan Gibson som Larry Carlton använder, samt nykomlingen Kettil Medelius på tvåradigt keyboard. Sin vana trogen nöjer sig inte frontmannen med att sjunga, utan spelar därtill akustisk gitarr på varje låt.
En nackdel med att inhysa livemusik hos en annan nöjesidkare är att deras villkor gäller, till exempel avseende garderob och prissättning på drinkar. Till yttermera visso anordnade Valand baluns för studenter senare på tisdagskvällen, vilket påverkade förutsättningarna. Ramel och hans spelglada mannar fick inte lov att omsätta publikens gensvar, i den utsträckning de önskat. Ett extranummer hanns med i en väldigt lyckad tillställning över två set. Tillfredsställande ljud premierade Ramels sång, även hans trakterande av instrument. Enda att beklaga i den svåra konsten att uppnå idealisk balans: att Göran Lagerbergs magnifika basgångar hamnade alltför mycket i bakgrunden
Första set innehåller uteslutande låtar från Till Dej, Ramels debut anno 1972. Sången gick fram strålande medan kompet tassande bistod med konturer i öppningen. Inledningsvis glatt tempo där ett par hambotakter petats in. Kenny Håkansson kom in i tredje låten när sväng tas ut taktfast. Pengar symboliserar mitt tydligaste minne av Mikael Ramel i tidiga tonår. Den görs snyggt med mycket influenser från folkmusik. Benna Sörman sitter vid scenkanten och spelar på cajón. Övergår i fräsch utsvävning (brukade förr benämnas flum). Benna Sörman färgar raffinerad struktur. I 5emtaktaren kommer på bred front både Kettil Medelius och maestro Håkansson in i skeendet. Låter som om de improviserar, ges förhållandevis fria tyglar när de förlänger melodin i svävande, fräcka mönster. Associerar till Kebnekajse, Bo Hansson och förstås Fläsket Brinner, där två av musikerna på scen förekommit. Följs av en av aftonens höjdpunkter, snirkliga I morron e en ny da featuring solo från gitarrfantomen vars ackordföljder hänför. Lagerberg och Sörman hänger på, accentuerar den smarta texten.
Möjligen premiär för min del när det kommer till att upplevt Kettil Medelius live. Tippar på att han tjänstgjort som kapellmästare i ett antal shower i Stockholm. På skiva har han medverkat hos bland andra Kjell Höglund, Viktoria Tolstoy, A-K Hedmark och Monica Törnell. Det är han som på klaviatur tar ut melodin till 70-tals typiska ( syftandes på texten såväl som progressiva arret) artificiell prana efter publikens handklapp i introt. Lång låt som åtminstone live är uppbyggd i sektioner. Sveriges till synes piggaste 75-åring avlöser med svajarm i solistrollen, varvid värdefulle batteristen på hårt spända skinn går loss. I en kort sekvens får basnestorn utrymme att lira funkigt. Fräckt laddas intensiteten ur genom fade out-sekvens.
Efter paus dras det igång med Extra Vagansa – publikfriande titellåt från 1974 , ånyo en stänkare där text och musik sitter tätt ihop. Licks broderas ut maximalt av den inspirerade veteranen, medan övriga i bandet idkar lika mycket hårdkörning. Vi har kul! Följs av anspråkslöst struttigt beat där Medelius solar. Resulterar i ytterligare en upphetsande episod, inte minst tack vare den goa stämning som sprids i just Jag hade fel, när välfyllda Valand uppmanas förstärka trycket i slagkraftiga refrängen. Sedan följer en upphottad version av hit med blå botten från Ramels ungdom, nämligen från Steampacket vars pärlor samlats för första gången på skiva. Gurus att anamma från 3:dje skivan (enda i Ramels katalog utgiven av YTF) tillhör raddan av tankeväckande grubbel omsatt i konturskarp visa, Den bidrar till att stilla publikens begär efter flummiga tendenser. Egentligen fel att kalla sången visa i denna tappning, eftersom Göran Lagerberg adderar läckert groove.
Nu har manegen krattats för upploppet. Mikael Ramel Bäst Band goes progressive, demonstrerar utan skyddsnät sina ”böjelser”. Håll takt med sin sömlösa medley-påbyggnad försätter mig i extas. Vad som börjar med boogie-formel utvecklas i underbara psykedeliska sjok. Och Mikael Ramel bevisar ånyo att han bär upp titeln rimsmed. Att jag inte förmår höra orden han sjunger när man rejält tar ut svängarna, har ingen större betydelse. Explicit hommage till Frank Zappa och dennes avancerade taktbyten utgör framgångsrik inriktning. Vidare kan i hisnande övergångar referenser till exempelvis Gentle Giant och King Crimson skönjas. Salig publik vill ha ännu mer att gotta sig åt. Extranumret blir en lättsinnig sak i avslappnad stil med Kettil Medelius i rampljuset, avlöst av konstruktör Kenny som skapar en båge av gnistrande ackordföljder.
Ingen kan ha varit missnöjd med konserten. Bandet högpresterar i vanlig ordning, besannas återigen att Mikael Ramels vitala låtskatt har extraordinära kvaliteter. Som bonus hade vi fans, glädjande nog, extra utbyte av strängbändare Håkanssons flödande förmåga, vilket säkerligen stämmer in också på hans yrkesverksamma instrumentkollega (recenserats i Kulturbloggen) jag hejade på efter konserten.
