Nils Pilerot
Blått
4
Inspelad, mixad, producerad och arrad av Patrick Rydman i Moonstream Studios, Stenkullen
Mastring: Petter Eriksson
Kning Disk
32:52
Releasedatum: 12/11 2021
Nils Pilerot är en man på 32 år bosatt i Majorna. För drygt ett decennium sedan fick han rådet att skaffa en gitarr. Efter år av sporadiskt spel började han finna sitt uttryck, sin röst. 2019 släppte denne särling digitalt ep:n Colombus, vilket utlöste positiva reaktioner. Pilerot hoppas att aktuella cd:n ska ge ett mjukt omfamnande, öppet och rofyllt intryck. Målsättningen infrias. Texterna tar avstamp i hans rådbråkande med existensen. Såväl själsliga tillkortakommanden som betraktelser kring kärlek.
Skivans samtliga tio original är skrivna av talangfulle artisten som sjunger sina låtar till akustisk gitarr. Märks dock en påtaglig skillnad gentemot somliga låtskrivares enkla ljudbild. Syftar på den jätteinsats Patrick Rydman utför på Blått. Tänker mest på honom som crooner och producent. Denna gång sköter han det allra mesta av albumets ornamentik, dess lyxiga inramning. Rydman trakterar gitarrer, elbas, kontrabas, klaviatur, trummor, trumpet, percussion och agerar kör. Helt otroligt, eller hur? Övriga medverkande heter Elin-Louise Bäcklin (sång/ kör), elgitarristen Martin Carlberg på tre låtar samt Cristopher Ek på elbas i Stråket.
Pilerots styrka är inte tekniska handlaget visavi sångförmågan. Förlitar sig istället på bra låtar insvepta, genom Rydmans försorg, i spännande skrud. Fascineras av en skorrande röst med angeläget tilltal. Sammantaget noteras viss svajighet och emellanåt bristfällig artikulation. Men se kritiken som en randanmärkning, absolut möjlig att bortse ifrån. Blir uppenbart att Pilerot har saker att berätta, tankar att förmedla. I den tradition han skriver in sig finns föregångare som John Holm, Staffan Hellstrand, i viss mån Ola Magnell och Magnus Lindberg och till med stråk av den melankoliske Ted Gärdestad. Röstmässigt går det definitivt att dra parallell till comebackande legendaren John Holm.
Soundet är som sagt osedvanligt fylligt med trevligt omsorgsfulla arrangemang. Blir förtjust i gitarrers reverb. Snygg slinga utgör temat i Hannes och sorgsna Bokekullsballaden tillhör de melodier som bränns, griper tag med oemotståndlig dragningskraft. Finns flera av den varan. Somliga up tempo-sekvenser associeras till Håkan Hellström (kan härledas till sound som förekommer i musikalen Kärlek skonar ingen). Pilerots ackordföljder överlag sägs ha viss överensstämmelse med de hos Damien Jurado.
Finner en angenäm substans och lyxig inramning på övervägande delen av materialet. Har därtill behållning av hur elektronik varsamt blandas med akustiska instrument. Elegant hantverk! Pilerots tänkvärda funderingar går fram bäst i melodiernas slagkraftiga refränger. Skivan bildar en brokig palett av sinnesstämningar, vilket uppskattas.
I titellåten spelas akustisk gitarr på ett sätt som leder tanken till temat i Pughs tidiga klassiker Små lätta moln. Och i indiskt klingande Nostalgitrippen relaterar jag till Kjell Höglund. Låter som multiinstrumentalisten Patrick Rydman halvt om halvt framställer en raga på tabla. Attraheras av dynamiken. En hit! Avund består av fint ackompanjemang på piano till skört naken stämma. Elin-Louise Bäcklins nynnande får finalen att lyfta.
Nils Pilerot bör klassificeras som en riktigt skaplig låtskrivare, vars stoff hämtats ur en krånglig tillvaro. Tunga erfarenheter och mental ohälsa finns med i bilden, utan att det blir alltför smärtsamt att ta emot.
Måste ånyo betonas hur inspirerad Patrick Rydman verkar ha varit när han åtog sig detta projekt. Tror aldrig jag tidigare i samma omfattning registrerat hans yrkeskunskaper. Harmonik och rytmer vävs ihop på ett enastående vis. Oavsett instrument uträttas som helhet stordåd på Pilerots uppriktiga, genuina låtar.