• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bandit Rock Awards 2012 – här är pristagarna och bilder

19 februari, 2012 by Redaktionen

Bandit Rock Awards 2012
Lördag 18 februari 2012
Münchenbryggeriet, Stockholm

Bandit Rock Awards gick av stapeln på Münchenbryggeriet i Stockholm. På plats från Bandit Rock fanns bland annat Bollnäs-Martin, Sanna, Danne McKenzie, Nicke Borg och Peter Kjellin för att dela ut priser och prata om musik. Det var slutsålt i år igen, så den lokalen var fylld till bredden med cirka 1.700 rockande fantaster.

Årets svenska band: Sabaton
Årets svenska album: In Flames
Årets svenska liveakt: Sabaton
Årets svenska genombrott: Amaranthe
Årets utländska liveakt: Iron Maiden
Årets utländska band: Volbeat
Årets utländska album: Foo Fighters
Legend Award: Slash

På plats fanns Raubtier, Amaranthe och Supercharger som körde exklusiva spelningar. Sabaton skulle också varit på plats och spelat men fick tyvärr ställa in på grund utav sjukdom.
Den sydafrikanska rockgruppen Seether fanns även där och spelade i 45 minuter. Som avslutning på hela galan fanns det amerikanska rockbandet 3 Doors Down. De spelade i en timme och 15 minuter och hann bland annat spela låtarna Loser, Changes, Here Without You, Kryptonite, Citizen/Soldier, It’s Not My Time, When You’re Young och Time of My Life.
3 Doors Down består av Brad Arnold (Sång), Todd Harrel (Bas), Matt Roberts (Sologitarr), Chris Anderson (Kompgitarr) och Greg Upchurch (Trummor).
Det var ett riktigt bra drag under konserterna och det kändes faktiskt lite som en minifestival. Men tyvärr höll inte resten av galan, det var svårt att hänga med, det var tråkigt och det kändes väldigt dåligt organiserat. En okej kväll, men inte mer. Lyftes upp av fantastiska band med underbara live-framträdanden och en helt underbart rockig publik som stormade.

Text och foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Bandit Rock Awards, 3 Doors Down, Sabaton, Seether, rockmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: 3 Doors Down, Bandit Rock Awards, Sabaton, Seether

The Maccabees på Debaser Slussen

19 februari, 2012 by Jonatan Södergren

The Maccabees, Debaser Slussen
Betyg: 4

Det var ett knökfullt Debaser Slussen som hade kommit för att bevittna NME:s nya omslagspojkar The Maccabees första riktiga spelning på svensk mark. I publiken skymtades bland annat Those Dancing Days vars senaste skiva Daydreams & Nightmares The Maccabees – vilket ni säkert redan visste – medverkar på.

Det bästa med The Maccabees är att hajpen som uppstått kring dem tre album in i deras karriär inte visar några som alls tecken på att stagnera. Senaste albumet Given to the Wild är en utveckling åt mer experimentella låtuppbyggnader och svulstiga arrangemang. En helt ny, och betydligt mer nyansrik, värld jämfört med de två första skivorna som präglas av mer straight forward och – i stil med band som Bloc Party och Franz Ferdinand – post punk-influerade två-minuters-låtar.

Konserten överlappar en lika varierad som imponerande känslomässig vidd. Från sentimentala Feel to Follow via den eurforiska utlösningen i Went Away och ett slagkraftigt framförandet av Pelican till episka avslutaren Grew Up At Midnight. Ja, vid det här laget har den engelska gruppen en minst sagt rik låtbank att bara välja och vraka ur – vilket det faktum att de kan utesluta en låt som Toothpaste Kisses tyder på.

Dock är det de äldre låtarna som verkar gå bäst hem hos publiken. Kanske har folk inte hunnit bekanta sig med den nya skivan men X-Ray, i viss konkurrens med Love You Better, är den låt som möts av mest jubel.

Följande låtar spelades under konserten:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Given to the Wild, Pelican, The Maccabees

Skivrecension: SoKo – I Thought I Was An Alien

18 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: SoKo
Titel: I Thought I Was An Alien
Betyg: 4

Stéphanie Sokolinski flyttade hemifrån när hon var 16. Hon ville bli skådespelare. Hon tog sig till Paris och lyckades. Sen dess har hon agerat i en del franska filmer och serier. Hon har till och med blivit nominerad till ett franskt filmpris, César Award för sin roll i À l’origine. Nu är hon 26 och släpper sitt debutalbum, ett album som egentligen aldrig skulle bli till. Men mer om det längre ner.

På sin myspace-beskrivning skriver hon att hon är halvt skådespelare/halvt musiknörd. Det märks i SoKos musik att hon har skådespelarbegåvning. På samma sätt som Bill Callahan och Leonard Cohen (influenser från honom märks genom hela albumet), ja precis som dem kan hon konsten att visa ansiktsuttryck genom att bara manipulera sin röst: den ler, är ledsen, är ilsken, är bitter och, till skillnad från mer skickliga sångerskor som Beyoncé kan den uttrycka subtilare känsloskiften. Små graderingar mellan glädje och sorg som vi inte ens har ord för. En plötslig gråtfärdig ton som är på gränsen till att vara för intim.

Och det är denna gränsen SoKo leker med genom hela albumet. Precis som Bright Eyes försöker hon återställa vad det menas med att vara känslosam och öppenhjärtad, en ärlig rättframhet som nu för tiden går under det nedvärderande namnet sentimentalitet. På favoritspåret For Marlon är hon så nära att hon viskar sin sorg i örat på en. Från samma myspace-beskrivning: hälften gråtfärdig, hälften galen. Låten påminner om Conor Oberst egna Poison Oak. Reaktionen är ambivalent. SoKo försöker gå igenom det skydd av allergier och murar vi har byggt upp emot andras känslor, särskillt främlingars. Det är inte stiliserat, det finns ingen popstrukturell garanti för att det ska bryta igenom. Den handlar om hur hennes kärlek lovar henne att lägga av knarket för hennes skull, för att han älskar henne mer än allt en drog kan ge, men han återfaller. Hon sjunger ”I think there’s no love but just proof of love, and you’ve proved me that you don’t care”. Jag berörs. Gör du? Lyssna på hela albumet på här.

Myspace-beskrivningen säger också: hälften sjungande/hälften pratande. Hon är alltså en fransk flick-Lou Reed och gör det bästa av sin begränsade sångteknik. Istället för en popdivas bravados får vi en människas röst, med dess brister och älskvärdheter, med dess förmåga att både beröra och irritera: ”Hear all the cracks and the lack of talent, and I hope that you don’t hate me by then” säger hon på öppningslåten, I Just Want To Make It New With You. Det är modigt att inleda ett album med en låt som går en på nerverna. Hon låter talanglös och desperat och låten är ett prov i tålamod. Hon börjar alltså ett album som handlar om kärlek med den där känslan av ogillande man kan få inför en människa man inte ännu känner, eller fan-vilken-irriterande-person-jag-är-tillsammans-med-upplevelsen, den där stunden då man helst av allt bara hade velat stänga av henne. Det är ett passande: som ett slags test för lyssnaren – om du inte trycker på off så har du att vänta dig underbar musik, med många överaskningar, med sprickor och en del talanglöshet men mycket mer briljans, då får du träda in i ett helt personligt universum.

Åter igen: hälften folk/hälften punkig. Sin första hit fick hon för längesen. Svartsjukelåten I’ll Kill Her släppte hon redan 2006 men den fick först sitt genombrott 2009. På YouTube såklart. Den har nu 1,5 miljoner views. Titta på den för att få en bild av Stéphanie som person. Hon hade redan då en chans. Men musikbranschen skrämde henne. Hon hade ett dubbelalbum färdigt, men det blev aldrig släppt. Hon drog sig tillbaka och sa att hon aldrig skulle göra musik igen. Lyckligtvis kom hon tillbaka ”med ett nytt hjärta och helt redo att bli en ny man” och det resulterade i detta underbara album.

På tal om Lou Reed. Titelspåret är en direkt hyllning till The Velvet Underground & Nico och en av rockhistoriens bästa låtar, ”Heroin”. Läs min artikel om det klassiska albumet här. IV till V ad infinitum, får istället stödja en gullig sång om att klä upp sig till rymdvarelser och dansa tillsammans (den nostalgiska videon är delvis skapad av Spike Jonze). Hälften drömmande, hälften dansande. Vilket, antar jag, har en del kopplingar till referenslåten. Resten av låtarna har också färgats av VU – den blandning mellan skörhet, popsensibilitet, råhet och orkestral mäktighet man kan finna i alla deras album. Hälften orkestralt, hälften lo-fi – från den beryktade myspace-beskrivningen.

Jag avslutar med att nämna att First Love Never Die är en av mina favoritlåtar för i år. En vacker och sorglig hyllning till den första kärlekens odödlighet. Den står ut från resten av produktionen och får en alldeles egen plats – hade resten av albumet varit såhär bra så hade det förtjänat en femma.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: First Love Never Die, I Thought I Was An Alien, SoKo

Rammstein mötte fans och signerade skivor i Stockholm, bilder

18 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Det tyska hårdrockbandet Rammstein spelade i Globen på fredagskvällen 17 februari, (Här kan du se bilden från den spelningen).
– vilket väl deras fans har nedräkning inför.
Men många av deras fans tog chansen att få komma dem närmare och få skaka hand med dem, eftersom bandet kom till skivbutiken Bengans för att signera skivor några timmar före spelningen.

Gissa om det var knökfullt med fans?

Här är några bilder därifrån.

De två överska fotona här nedan: Lena Dahlström

Övriga foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Rammstein, kändisar, Bengans, signering, skivsignering, hårdrock

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bengans, Hårdrock, kändisar, Rammstein, signering, skivsignering

Stay+ på Debaser Slussen

18 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Stay+, Debaser Slussen
Betyg: 3

Matt Farthing och Christopher Poole är männen bakom det Manchester-baserade musik- och kortfilmskollektivet Stay+ (som uttalas Stay Positive). När den elektroniska duon intog Debaser Slussen dagar efter utgivningen av deras EP Fuck Christian AIDS var det inte lika mycket liveshow som DJ-set.

Överlag råder det en rätt så anonym och på gränsen till surrealistisk aura kring duon som ofta har liknats vid ett klubbigare WU LYF – även om de i mina öron snarare låter som en mörkare och mer ”arty” kusin till svenska Korallreven. Duon gömmer sig bakom sina mac-datorer och låter en storbildsskärm stå i blickfånget medan de lite i skymundan ”framför” låtar som Scum och Young Luv.

Musikaliskt är det som ett fängslande soundtrack till centralstimulerande nätter. Kanske beror det på de mullrande basgångarna men i sina bästa stunder känns det nästan som att man för ett ögonblick kan lämna kropp och medvetande bakom sig för att sväva runt i en euforisk dimma. Och ja, på Debaser Slussens scen är det betydligt fetare än på skiva.

Kvällen faller dock på den glesa publiken – kanske var konkurrensen med vissa tyska pyromaner för hård?

Showen, som är genomtänkt och publikfriande – i en låt har de till och med gjort ett bildspel där bilder på alla som klickat att de ska komma på Facebook visas – beror i stor utsträckning just på interaktionen med publiken. När de i sommar spelar på Hultsfredsfestivalen tvivlar jag inte en sekund på att de kommer lyckas frammana ett hejdundrande rave men inför kvällens halvtomma klubb når de inte sina fulla potential.

Här är en bild på förbandet The Naima Train som bjöd på ett intressant solouppträdande där hon vävde samman loopade melodier på sång och gitarr på finaste möjliga vis:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Stay+, The Naima Train

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1235
  • Sida 1236
  • Sida 1237
  • Sida 1238
  • Sida 1239
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in