• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Maccabees

Här är de nominerade till Mercury Prize

12 september, 2012 by Jonatan Södergren

Under kvällen presenterades de skivor som nominerats till det prestigefyllda brittiska musikpriset Mercury Prize som förra året kammades hem av PJ Harvey. Vem som vinner kommer vi få reda på torsdagen den första november. De nominerade är:

The Maccabees – Given to the Wild
Jessie Ware – Devotion
Roller Trio – Roller Trio
Django Django – Django Django
Field Music – Plumb
Michael Kiwanuka – Home Again
Sam Lee – Grounds of its Own
Richard Hawley – Standing on the Sky’s Edge
Ben Howard – Every Kingdom
Alt-J – An Awesome Wave
Plan B – ill Manors
Lianne La Havas – Is Your Love Big Enough?

Arkiverad under: Scen Taggad som: Alt-J, Ben Howard, Django Django, Field Music, Jessie Ware, Lianne La Havas, Mercury Prize, Michael Kiwanuka, Plan B, Richard Hawley, Roller Trio, Sam Lee, The Maccabees

Peace & Love: The Maccabees gör sitt bästa inför en avslagen publik

1 juli, 2012 by Jonatan Södergren

The Maccabees, Athena
Peace & Love 30 juni 2012
Betyg: 3

Stämningen under Peace & Loves sista festivaldag kändes lite avslagen – ändå gjorde södra Londons egna The Maccabees, som under lördagseftermiddagen intog Athena-scenen, allt i sin makt för att höja energin. Utifrån förutsättningarna hade det knappast kunnat bli så mycket bättre, men kanske hade de tjänat på att spela tidigare under festivalen.

Att spelningen äger rum på Athena-scenen – som ju utan tvekan har bäst akustik av festivalens alla scener – är helt rätt. Bra ljud är en nödvändighet för att de nya, stämningsfulla låtarna från bandets tredje skiva Given to the Wild ska komma till sin rätt. En upptrappande inledning når sitt crescendo i Feel to Follow som på Peace & Love låter minst lika mäktig som när bandet spelade på Debaser Slussen tidigare i år. Men av de nya låtarna är det de två avslutningsnumren Pelican och Grew Up at Midnight som möts av bäst mottagande.

Det finns några tvivelaktiga val i låtlistan. Jag saknar en låt som Went Away, vilken de gärna hade fått spela istället för exemplevis Forever I’ve Known. Spelningens höjdpunkt är Latchmere, vilken bandets sångare Orlando Weeks berättar handlar om vågmaskiner men överlag känns det mesta snäppet svalare än när de spelade på Debaser Slussen tidigare i år.

Följande låtar spelades:

Child
Feel to Follow
Wall of Arms
Go
No Kind Words
William Powers
First Love
X-Ray
Can You Give It?
Forever I’ve Known
Latchmere
Love You Better
Pelican
Grew Up at Midnight

Arkiverad under: Musik Taggad som: Peace & Love, The Maccabees

Kulturbloggen möter The Maccabees

21 februari, 2012 by Jonatan Södergren

I och med ankomsten av deras tredje album Given to the Wild har NME:s nya omslagspojkar – åtminstone på de brittiska öarna – omfamnats i en stil värdig en ny Messias. Nästa mål är Europa. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Hugo White, bandets ene gitarrist, inför spelningen på Debaser Slussen.

Mitt första intryck av er senaste skiva är att den inte är fullt så direkt som era föregående skivor. Håller du med om det och speglar det i så fall en personlig utveckling hos er som band?

Till viss del. Vi har lärt oss betydligt mer om låtskrivarhantverket vilket resulterat i att vi försökt nå resultat på annorlunda sätt. Det handlar inte längre om att vara lika rakt på utan om att försöka skapa sinnesstämningar som är stiliga, tålmodiga men simpla. Alla verkar tycka att de nya låtarna är komplicerade, kanske överkomplicerar vi det ibland.

Har skivan någon genomgående tematik?

Musikaliskt så behandlar inte skivan någon direkt tematik. Vi skrev låtarna separat och satte gradvis ihop dem. Genom att gå tillväga på det viset så behandlades olika sinnesstämningar av olika personer – så skivan är som ren resa genom olika sinnesstämningar där varje låt står för en egen atmosfär. Nästan som en film med alla sina känslomässiga toppar och dalar.

Finns det någon textmässig tematik?

Det var Orlando som skrev texterna. Det finns någon form av tematik som är svår för mig att prata om då jag inte skrev texterna. Mycket handlar om att växa upp och de förändringar som tvingas på dig. Våra reflektioner om att växa upp.

Ni har nämnt band som The Stone Roses, David Bowie och Kate Bush som influenser, på vilket sätt påverkades ni av dem?

De är inga direkta musikaliska influenser. De är snarare känslobaserade influenser. De har alla gett ut skivor som kan stå för sig själva och skapa sin egna atmosfär. Ambitionen var att göra något liknande själva.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

De första fyra månaderna spenderade vi separerade från varandra. Vi började skissa på låtidéer i våra lägenheter som vi allt eftersom de tog skepnad mailade till varandra. Det började som snuttar som inte var i närheten av färdiga låtar – sedan gick vi in i vår studio i London utan några som helst restriktioner. Vi kunde sitta uppe hela natten och jobba på ett parti från en låt. I ett och ett halvt års tid gjorde vi inget annat än att skriva på de låtarna som kom med på skivan. Vi skrev inget mer. Inga b-sidor eller någonting.

Var den här skivan svårare att göra än era föregående skivor?

När vi gjorde den kändes det som vår svåraste skiva hittills. Vi gick våra egna vägar för att undkomma alla diskussioner som brukar uppstå när vi skriver låtar – vilket inte var så enkelt. Det var fortfarande en hel del argumentation och det tog över ett år att få vissa av låtarna att låta som de gör nu i termer av arrangemang. Själva inspelningsprocessen var också rätt så problematisk. Vi spelade in hela albumet tillsammans med en producent men blev inte helt nöjda med resultatet så vi var tvungna att spela in den ytterligare en gång på egen hand.

Du nämnde att ni skrev förstadiet till låtar på egen hand, vilka låtar skrev du?

Grew Up at Midnight är en av mina låtar. Det är även jag som ligger bakom texten. Jag skrev på låten i en veckas tid innan jag bjöd över Orlando till min lägenhet men slutversionen är fortfarande rätt så olik min originalversion. En annan av ”mina” låtar är Went Away även om det ibland är rätt så suddigt att urskilja vem som skrivit vad då alla kommit med idéer som i slutändan smält samman till låtar.

Är du nöjd med all uppmärksamhet ni fått speciellt i brittisk media?

Jag är väldigt lycklig samtidigt som jag är rätt så överraskad över skivans mottagande. Vi hade inte visat låtarna för någon innan de var klara så vi hade ingen aning om hur folk skulle reagera – vi hade förberett oss för det värsta. Det faktum att skivan gått hem så väl hos vår publik är viktigt för oss eftersom vi lagt ner såpass mycket tid och arbete i den.

Stämmer det att skivbolaget tyckte att skivan var för experimentell?

När vi skickade in demoversionerna kallade bolagsfolket in oss till ett möte där de berättade att de tyckte att vi skulle släppa en EP istället för en hel skiva. Vi blev naturligtvis förbannade och kämpade för vår sak. Efter att ha hållit en föreläsning om våra ambitioner för var och en av låtarna på skivan och förklarat varför en viss låt skulle komma just i den ordningen lyckades vi övertala skivbolaget att det skulle vara lönsamt att släppa skivan och nu när det gått så bra är de väldigt positiva.

Kan du berätta lite om skivans artwork?

Det är en skotsk konstnär som heter Andy Goldsworthy som bandet, speciellt Orlando, är väldigt förtjusta i. Han gör skulpturer som han placerar i olika miljöer och fotograferar under flera årstider. På så sätt ger han skulpturen ett eget liv där vi i hans bilder kan följa skulpturens förvittring. Vi skickade ett e-mail till en av hans agenter där vi förklarade att vi ville använda ett av hans fotografier till vår skiva – det visade sig att han ägde vår förra skiva och var ett fan av bandet så han gick med på det.

Vilka är era ambitioner nu?

Att spela mer utanför de brittiska öarna. Vi har spelat på tok för lite i Europa. Det är svårt att säga någonting konkret då det är så dyrt men som band är vår ambition definitivt att spela mer i Europa. Det är ett löfte.

Så här lät det när The Maccabees framförde Feel to Follow från nya skivan Given to the Wild i Nyhetsmorgon tidigare på dagen:

The%20Maccabees%20-%20Feel%20to%20follow

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Slussen, Given to the Wild, Hugo White, The Maccabees

The Maccabees på Debaser Slussen

19 februari, 2012 by Jonatan Södergren

The Maccabees, Debaser Slussen
Betyg: 4

Det var ett knökfullt Debaser Slussen som hade kommit för att bevittna NME:s nya omslagspojkar The Maccabees första riktiga spelning på svensk mark. I publiken skymtades bland annat Those Dancing Days vars senaste skiva Daydreams & Nightmares The Maccabees – vilket ni säkert redan visste – medverkar på.

Det bästa med The Maccabees är att hajpen som uppstått kring dem tre album in i deras karriär inte visar några som alls tecken på att stagnera. Senaste albumet Given to the Wild är en utveckling åt mer experimentella låtuppbyggnader och svulstiga arrangemang. En helt ny, och betydligt mer nyansrik, värld jämfört med de två första skivorna som präglas av mer straight forward och – i stil med band som Bloc Party och Franz Ferdinand – post punk-influerade två-minuters-låtar.

Konserten överlappar en lika varierad som imponerande känslomässig vidd. Från sentimentala Feel to Follow via den eurforiska utlösningen i Went Away och ett slagkraftigt framförandet av Pelican till episka avslutaren Grew Up At Midnight. Ja, vid det här laget har den engelska gruppen en minst sagt rik låtbank att bara välja och vraka ur – vilket det faktum att de kan utesluta en låt som Toothpaste Kisses tyder på.

Dock är det de äldre låtarna som verkar gå bäst hem hos publiken. Kanske har folk inte hunnit bekanta sig med den nya skivan men X-Ray, i viss konkurrens med Love You Better, är den låt som möts av mest jubel.

Följande låtar spelades under konserten:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Given to the Wild, Pelican, The Maccabees

Skivrecension: The Maccabees – Given to the Wild

7 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: The Maccabees
Titel: Given to the Wild
Betyg: 4

I band som The Libertines, Bloc Party och Arcade Fires kölvatten dök The Maccabees för första gången upp 2003. Snart fick Londonbandet skivkontrakt hos anrika Fiction och när debutskivan Colour It In, som bland annat innehöll ungdomligt revolterande poplåtarna X-Ray, About Your Dress och Toothpaste Kisses, gavs ut 2007 var succén ett faktum.

Bandet, som står för några av vår tids viktigaste gitarrslingor, har varit med att definiera den musikstil som de lika mycket är ett resultat av. Men en sak står klar – dagens brittiska indiepop skulle inte vara densamma utan The Maccabees.

Nu träder de in på de stora arenorna. På sitt tredje album Given to the Wild, där de patenterat melodidrivna låtarna bleks av underliggande atmosfäriska syntar i stil med David Bowies mest experimentella skiva Low, blir resultatet såväl svulstigt som filmiskt.

Feel to Follow, skivans höjdpunkt, tillhör de senaste årens mest skrämmande vackra arenalåtar medan fyrverkeriavslutaren Grew Up at Midnight tar upp ämnen som förlorad barndom. Det blir inte mycket mer episkt än så här.

Given to the Wild är inget banbrytande album men The Maccabees är precis så bra som ett indieband kan vara 2012. Möjligtvis faller skivan på sin längd då helhetsbilden antagligen hade blivit aningen vassare och lättgenomtränglig om en eller två låtar hade plockats bort någonstans i mitten.

Bästa spår: Feel to Follow

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Given to the Wild, The Maccabees

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Filmrecension: Elvis

Elvis Betyg 3 Svensk premiär 29 juni … Läs mer om Filmrecension: Elvis

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in