• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Kulturbloggen möter The Maccabees

21 februari, 2012 by Jonatan Södergren

I och med ankomsten av deras tredje album Given to the Wild har NME:s nya omslagspojkar – åtminstone på de brittiska öarna – omfamnats i en stil värdig en ny Messias. Nästa mål är Europa. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Hugo White, bandets ene gitarrist, inför spelningen på Debaser Slussen.

Mitt första intryck av er senaste skiva är att den inte är fullt så direkt som era föregående skivor. Håller du med om det och speglar det i så fall en personlig utveckling hos er som band?

Till viss del. Vi har lärt oss betydligt mer om låtskrivarhantverket vilket resulterat i att vi försökt nå resultat på annorlunda sätt. Det handlar inte längre om att vara lika rakt på utan om att försöka skapa sinnesstämningar som är stiliga, tålmodiga men simpla. Alla verkar tycka att de nya låtarna är komplicerade, kanske överkomplicerar vi det ibland.

Har skivan någon genomgående tematik?

Musikaliskt så behandlar inte skivan någon direkt tematik. Vi skrev låtarna separat och satte gradvis ihop dem. Genom att gå tillväga på det viset så behandlades olika sinnesstämningar av olika personer – så skivan är som ren resa genom olika sinnesstämningar där varje låt står för en egen atmosfär. Nästan som en film med alla sina känslomässiga toppar och dalar.

Finns det någon textmässig tematik?

Det var Orlando som skrev texterna. Det finns någon form av tematik som är svår för mig att prata om då jag inte skrev texterna. Mycket handlar om att växa upp och de förändringar som tvingas på dig. Våra reflektioner om att växa upp.

Ni har nämnt band som The Stone Roses, David Bowie och Kate Bush som influenser, på vilket sätt påverkades ni av dem?

De är inga direkta musikaliska influenser. De är snarare känslobaserade influenser. De har alla gett ut skivor som kan stå för sig själva och skapa sin egna atmosfär. Ambitionen var att göra något liknande själva.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

De första fyra månaderna spenderade vi separerade från varandra. Vi började skissa på låtidéer i våra lägenheter som vi allt eftersom de tog skepnad mailade till varandra. Det började som snuttar som inte var i närheten av färdiga låtar – sedan gick vi in i vår studio i London utan några som helst restriktioner. Vi kunde sitta uppe hela natten och jobba på ett parti från en låt. I ett och ett halvt års tid gjorde vi inget annat än att skriva på de låtarna som kom med på skivan. Vi skrev inget mer. Inga b-sidor eller någonting.

Var den här skivan svårare att göra än era föregående skivor?

När vi gjorde den kändes det som vår svåraste skiva hittills. Vi gick våra egna vägar för att undkomma alla diskussioner som brukar uppstå när vi skriver låtar – vilket inte var så enkelt. Det var fortfarande en hel del argumentation och det tog över ett år att få vissa av låtarna att låta som de gör nu i termer av arrangemang. Själva inspelningsprocessen var också rätt så problematisk. Vi spelade in hela albumet tillsammans med en producent men blev inte helt nöjda med resultatet så vi var tvungna att spela in den ytterligare en gång på egen hand.

Du nämnde att ni skrev förstadiet till låtar på egen hand, vilka låtar skrev du?

Grew Up at Midnight är en av mina låtar. Det är även jag som ligger bakom texten. Jag skrev på låten i en veckas tid innan jag bjöd över Orlando till min lägenhet men slutversionen är fortfarande rätt så olik min originalversion. En annan av ”mina” låtar är Went Away även om det ibland är rätt så suddigt att urskilja vem som skrivit vad då alla kommit med idéer som i slutändan smält samman till låtar.

Är du nöjd med all uppmärksamhet ni fått speciellt i brittisk media?

Jag är väldigt lycklig samtidigt som jag är rätt så överraskad över skivans mottagande. Vi hade inte visat låtarna för någon innan de var klara så vi hade ingen aning om hur folk skulle reagera – vi hade förberett oss för det värsta. Det faktum att skivan gått hem så väl hos vår publik är viktigt för oss eftersom vi lagt ner såpass mycket tid och arbete i den.

Stämmer det att skivbolaget tyckte att skivan var för experimentell?

När vi skickade in demoversionerna kallade bolagsfolket in oss till ett möte där de berättade att de tyckte att vi skulle släppa en EP istället för en hel skiva. Vi blev naturligtvis förbannade och kämpade för vår sak. Efter att ha hållit en föreläsning om våra ambitioner för var och en av låtarna på skivan och förklarat varför en viss låt skulle komma just i den ordningen lyckades vi övertala skivbolaget att det skulle vara lönsamt att släppa skivan och nu när det gått så bra är de väldigt positiva.

Kan du berätta lite om skivans artwork?

Det är en skotsk konstnär som heter Andy Goldsworthy som bandet, speciellt Orlando, är väldigt förtjusta i. Han gör skulpturer som han placerar i olika miljöer och fotograferar under flera årstider. På så sätt ger han skulpturen ett eget liv där vi i hans bilder kan följa skulpturens förvittring. Vi skickade ett e-mail till en av hans agenter där vi förklarade att vi ville använda ett av hans fotografier till vår skiva – det visade sig att han ägde vår förra skiva och var ett fan av bandet så han gick med på det.

Vilka är era ambitioner nu?

Att spela mer utanför de brittiska öarna. Vi har spelat på tok för lite i Europa. Det är svårt att säga någonting konkret då det är så dyrt men som band är vår ambition definitivt att spela mer i Europa. Det är ett löfte.

Så här lät det när The Maccabees framförde Feel to Follow från nya skivan Given to the Wild i Nyhetsmorgon tidigare på dagen:

The%20Maccabees%20-%20Feel%20to%20follow

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Slussen, Given to the Wild, Hugo White, The Maccabees

Skivrecension: To All My Friends – Ride with Me

20 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: To All My Friends
Album: Ride with Me
Betyg: 5
Svensk release: 14 februari

Charmigt men kraftfullt, sött men spännande, vackert utan klyschor. Så skulle jag vilja inleda min recension av To all my friends nya album Ride with me. För bara två år sedan så gjorde Frida Alkestrand och Tove Möller debut med den självbetitlade plattan ”To all my friends”, men nu är de tillbaks för att tvätta bort nykomlingsstämpeln.

Jag har alltid varit en sucker för indiefolkpop. Kanske är det för det jordnära bohemiska soundet. Kanske är det för genren har återupplivat en hel del häftiga instrument som inte alls fått det rampljus de förtjänat. Men mest av allt så tror jag att det beror på de lägereldsartade tonerna som oftast kommer i sällskap med lyrik som utformar berättelser.

Det är ett stort ansvar att ta sig an svårspelade instrument som banjo, autoharpa och dragspel. Men när jag lyssnar igenom spåren så glömmer jag nästan bort att de är just.. svårspelade. Fast faktumet att tjejerna behärskar dessa instrument som om de aldrig gjort något annat bleknar i jämförelse med deras röstresurser som kompletterar varandra i perfekt balans.

Det är lite av en konst att göra lugna och ibland släpiga låtar utan att de blir tråkiga. Tristess är dock ingenting som ni behöver oroa er för när ni lyssnar igenom Ride with me, ifrån det första spåret med samma namn till den avslutande Mountain Song..

Är jag för snäll? Absolut inte. Tro mig, jag har letat efter något att klaga på, ni vet, för den allmänna balansens skull, men icke. Lyssna på albumet, det kommer att vara en investering för era öron.

Bästa spår: Ride with me

Text: Anthon Zümendorf

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Ride with Me, To All My Friends

Ozzy & Friends ersätter konserterna med Black Sabbath

20 februari, 2012 by Rosemari Södergren

För många som köpt biljett till återföreningskonserterna med Black Sabbath är det förstås en stor besvikelse och samtidigt sorgligt att veta att Tony Iommi är så svårt sjuk att bandet ställer inte spelningarna.
Nu bekräftas det besked som vi skrev om redan när vi fick nyheten att Black Sabbath ställer in, som vi skrev här. Ett pressmeddelande bekräftar nu:

I fredags meddelade Black Sabbath att de på grund av gitarristen Tony Iommis kamp mot lymfkörtelcancer inte kommer kunna genomföra den kommande turnén som planerat. Bandet har nu bestämt sig – istället för att ställa in konserterna vill de hedra Iommi genom att genomföra turnén, med en annan uppställning än vad som från början var tänkt. Ozzy bjuder med sig välkända vänner för att genomföra en tribute-turné och i sommar ser vi därför Ozzy & Friends på Stockholms Stadion och Malmö Stadion, en hyllning och support till vännen och orginalmedlemmen Tony Iommi.

För Sverige innebär Ozzy & Friends att vi både i Malmö och Stockholm får se Black Sabbaths originalmedlem Geezer Butler bakom basen, dessutom kommer Ozzys gamla vapendragare till gitarrist Zakk Wylde vara med på hela turnén. På utvalda spelningar kommer även Ozzys gamla vän och tillika Guns N’ Roses-gitarristen Slash att medverka, däribland Malmö. Än fler gäster kommer dessutom att tillkomma när Ozzy nu samlar styrkorna inför sommarens turné.

Det blir alltså inte Black Sabbath vi får se på scenen i sommar, men det blir årets hyllningsturné med idel namnkunniga rockmusiker när Ozzy, Geezer Butler, Zakk Wylde, Slash och flera andra tillsammans spelar för Iommis skull.

Samtidigt som våra tankar och lyckoönskningar går till Tony Iommi och hans tillfrisknande konstaterar vi att Sverige trots allt kommer bjudas på två stora konsertupplevelser i sommar. Detta ser vi fram emot mycket!

Biljetter köpta till Black Sabbath gäller även till Ozzy & Friends. Om man istället vill återlösa sina biljetter finns information nedan.

Stockholm
Uthämtade biljetter återlöses hos respektive försäljningsställe.

ÅTERLÖSEN DOCK SENAST DEN 30 APRIL 2012

Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy & Friends, Black Sabbath, hårdrock, musik, Stadion

Arkiverad under: Musik Taggad som: Black Sabbath, Hårdrock, Musik, Ozzy & Friends, Stadion

Skivrecension: Pallbearer – Sorrow and Extinction

20 februari, 2012 by Redaktionen

Band: Pallbearer
Titel: Sorrow and Extinction
Betyg: 4
Release: 21 Februari 2012

En pallbearer är en person som hjälper till att bära kistan vid en begravningsceremoni. På hemsidan står det under OM fliken att det är ”en plats av sörjande för dödens tjänare”. Det här är inget dödsmetal band dock. Det är doom när det är som bäst: tålamods-krävande slött — ja, det rör sig med titansteg med den avlidne mot graven — och storslaget. Pallbearers debutalbum Sorrow and Extinction lyckas få sorgen att låta majestätisk. Brett Cambell’s lidelsefulla röst når med smärtan till himmelen. Amerikansk metal regerar nu.

Jag fick upp ögonen för dem när jag hörde deras demo från 2010 – och har väntat på debuten sen dess. Demon innehöll en låt som placerat sig in på min lista över de 10 bästa doom låtarna: Devoid of Redemtion. Den delar plats med Carry Me Home från 40 Watt Suns (före detta Warnings frontfigur) debut från förra året, ett av 2011s bästa metalalbum enligt mig och Brandon Stosuy på pitchfork.com, The Inside Room (läs min impressionistiska recension av det här). Devoid of Redemtion kom lyckligtvis med på debutalbumet. På samma demo gjorde de en cover av ”den ungerska självmordslåten” Gloomy Sunday av Billie Holiday. Och en jättelång Gloomy Sunday är precis vad ni kan vänta er.

Sorrow and Extinction har alltså uppfyllt all förväntan. Skivan finns att streama på: http://www.npr.org/2012/02/12/146464875/first-listen-pallbearer-sorrow-and-extinction. Den låter som en mindre teatralisk Candlemass. Storhet från gammal 70tals doom – om Black Sabbath hade varit på ett indiebolag, om de hade fokuserat på själslig förlust istället för djävulskap. Mer i jorden, skulle man kunna säga. Öppningslåten har en inledning på ackustisk gitarr som på ett förträffligt sätt introducerar verkets tema, outhärdlig sorg. Sen efter att elgitarrerna kommer in så uttrycks lidandet på ett enhetligt sätt rakt igenom. Det är ett hypnotiskt sorgekväde som man bör låta strömma över som en helhet. Det är detaljskimrande om man ger det sin fulla fokus, helst liggandes i sängen som om man själv blev dragen mot graven. En slags övning i att ligga i likkistan. Sista låten Given To The Grave är verkligen som att man spikat igen kistan och fört ner dig under jorden. Ibland är det skönt att känna sig död.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Norah Jones till Dalhalla

20 februari, 2012 by Redaktionen

Fick precis ett pressmeddelande att den fantastiska jazzsångerskan och singer/singwritern Norah Jones kommer till Sverige i sommar för en konsert på Dalhalla.
Datum 19 juli 2012.

Pressmeddelandet:

Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Norah Jones släpper nytt album ”Little Broken Hearts” i vår och kommer till Sverige i sommar för en exklusiv konsert. Den 19 juli uppträder hon på Dalhalla. Biljetterna till konserten släpps 21 februari.

Norah Jones nya studioalbum ”Little Broken Hearts” har producerats av Danger Mouse. Jones och Mouse påbörjade sitt samarbete när Jones la sång på Danger Mouses bejublade album ”Rome” (2011). Samarbetet föll väl ut och de bestämde sig snabbt för att fortsätta arbeta tillsammans även på Jones egna album. ”Little Broken Hearts” är Norah Jones femte studioalbum och albumet har ett helt nytt spännande sound.

Norah Jones har en fantastisk historia. Hennes debutalbum (2002) vann åtta Grammys. Som dotter till The Beatles musikaliska mentor, Ravi Shankar, kanske Norah Jones öde var skrivet i stjärnorna när hon vid 23 års ålder släppte sitt oerhört framgångsrika album ”Come Away With Me” på den legendariska etiketten Blue Note. Norah´s debutalbum producerades av legendariske Arif Mardin, som med sin stora erfarenhet lyckades fånga både Norah´s röst och det intima ljudet av hennes musik.

År 2005 fick albumet diamantstatus då det sålde mer än 10 miljoner. Sedan dess har albumet sålt över 22 miljoner exemplar, vilket gör det till det mest framgångsrika jazzalbumet genom tiderna. (Det slår Miles Davis ”Kind of Blue”).

Norah Jones har genom åren kammat hem mängder av priser. Hon har fått dussintals Grammys, flera World Music Awards samt vunnit en och nominerats till flera Brit Awards.

När det gäller skivförsäljning är Norah Jones den kvinnliga artist som sålt mest i hela världen. Detta gör henne otvivelaktigt till den mest populära kvinnliga artisten. Att följa upp den oerhörda framgången med ”Come Away With Me” var en ganska skrämmande uppgift, speciellt efter att fått åtta Grammys för debuten. Det andra albumet ”Feels Like Home” var, precis som den första, producerad av Arif Mardin (Bette Midler, Chaka Khan, Bee Gees, Phil Collins, Aretha Franklin) och tillsammans tog de det lugna jazz/folkpiano soundet till en stil mer hämtad från amerikanska countryrötter. Framgången för ”Feels Like Home” var omedelbar med nästan 2 miljoner sålda exemplar över hela världen under första veckan.

Datum
19.7 Dalhalla

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1234
  • Sida 1235
  • Sida 1236
  • Sida 1237
  • Sida 1238
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in