• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholms jazzfestival överlever: flyttar inomhus

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Stockholms jazzfestival flyttar inomhus. Det beskedet kom idag, via Dagens Nyheter:
Efter 30 år flyttar Stockholms jazzfestival inom­hus. Det anrika, men så ofta regndrabbade, sommarevenemanget får fyra nya scener i city och förläggs till ­oktober.

Festivalen ska hålla till i Stockholms konserthus, Berns, Kulturhuset och Fasching, som blir huvudarenor. Festivalen ska dessutom ännu mer betona att innehållet är jazz och inte flirta så mycket åt soul och pop, som de tidigare gjort.

Ja jazzfestivalen har ju haft stora problem med regn flera år i rad och vi är nog många som är överraskade att de alls kommer tillbaka. Lösningen att hålla till inomhus är nog vettig. Sverige är inte att lita på alls när det gäller sommarens väder. Förra årets jazzfestival, som hölls på Skansen, blev helt katastrofal med tanke på att det regnade så publiken försvann.

Mer info finns på jazzfestivalens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms jazzfestival, jazz, Stockholm jazz, inomhus, Berns, Kulturhuset, Fasching

Arkiverad under: Musik Taggad som: Berns, Fasching, inomhus, Jazz, kulturhuset, Stockholm Jazz, Stockholms jazzfestival

Skivrecension: The Magnetic Fields – Love at the Bottom of the Sea

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: The Magnetic Fields
Titel: Love at the Bottom of the Sea
Betyg: 4
Skivbolag: Merge Records
Release: 5 Mars 2012

Magnetic Fields har funnits med ett tag, sedan 1989, och nya skivan ”Love at the Bottom of the Sea” som släpptes i mars blir den nionde i ordningen (elfte om man räknar 69 ”Love Songs” som tre). Magnetic Fields musik har över snart tjugotre års tid hunnit byta skepnad en hel massa gånger. Musiken har rört sig mellan indie-/synth- och noise pop med mer eller mindre inslag av stråkar, syntar, akustiska gitarrer, elgitarrer och småhumoristiska texter. Den nya skivan bryter till viss del mot det som bandet tidigare gjort vilket också brukar vara fallet med The Magnetic Fields (tänk till exempel stråkpoppen på ”I” gentemot elgitarrerna på ”Distortion” eller nästan helakustiska ”Realism”). Samtidigt låter det ju alltid på något sätt ändå som The Magnetic Fields, kanske mest då på grund av texterna och sången, det är lite som en egen genre. På den nya skivan återvänder man till syntarna (efter tre skivors uppehåll) och det är lite av ett frosseri, nästan ”synthporr”. Men kanske inte riktigt syntar så som de lät under 90-talet med ”The Charm of the Highway Strip” och ”Holiday” utan nya syntar och framför allt synteffekter, ljud mer än toner.

Skivan består av femton spår, alla under tre minuter. Kvaliteten går upp och ner och känslan också. Flera av låtarna för tankarna till småpsykedelisk 60-talsrock i stil med The Byrds eller kanske mer 60-talspop såsom The Beach Boys. Kanske är det soundet i sin helhet, kanske sången men syntarrangemangen, de många effekterna och den småspretiga ljudbilden sätter stopp för den tanken och för istället tankarna till Depeche Mode, Kraftwerk och stundvis Roxy Music. Men The Magnetic Fields är fortfarande lite som en egen genre. Sången fördelas mellan bandmedlemmarna men bäst låter det helt klart när Stephin Merritt tar ton med djup basstämma.

”Your Girlfriend’s Face” inleder skivan med en mängd synteffekter bakom smått enerverande sång (låter, förlåt, men stundvis som Brendan B. Brown, sångaren i det amerikanska alternativrockbandet Wheatus – vilket säkert mest beror på den nasala sången). Texten är elak och småhumoristisk och handlar om någon som vill mörda exets flickvän och sedan begrava exet levande. Vad jag förstår är det Shirley Sims som sjunger vilket är lite kul eftersom rösten är väldigt svår att placera, det skulle kunna vara såväl en man som en kvinna. Just den grejen (som återkommer då och då) känns som rätt typisk för The Magnetic Fields karaktär och Stephin Merritts texter som gärna leker med och ifrågasätter könsrollerna.

Vissa av låtarna, t.ex. ”God wants Us to wait” eller ”Infatuation (With Your Gyraton”) låter synthpop och för tankarna till just Kraftwerk eller Human League men ibland tar liksom något poppigt eller rätt flummigt över. Ta typ sekvensen då Stephin sjunger ”thumping to the thumping, jumping to the pumping, leaping to the beeping thing on the dance floor”. Lätt flippat men men. Sen var det ju det där med 60-tals poprock. Det tycker jag träder fram i låtar som ”I’d Go Anywhere with Hugh” eller ”Goin’ Back to the Country” om än i rätt segt tempo och soft tappning. Lite mer psykedeliskt, mörk och mystisk låter ”I’ve Run Away to Join the Fairies”.

Skivans andra spår, ”Andrew in Drag”, är definitivt mitt favoritspår. Det är rytmiska syntarrangemang, trallvänlig melodi, kul text och riktigt skön sång av Stephin. Man skulle kunna tycka att Stephins djupa basröst känns smått malplacerad i popsammanhang men av någon anledning är det inte så, åtminstone inte just i förhållande till The Magnetic Fields och deras musik. De bryr sig inte om att hålla sig till ett sound och en skiva har aldrig direkt gått i en annans fotspår. Jag är kanske inte The Magnetic Fields mest hängivna fan, ibland blir jag bara irriterad, på de småsjuka texterna, de flummiga körinslagen i sången och musikens svajande kvalitet. Men jag gillar skivan på något sätt, syntarrangemangen och ljudeffekterna och Stephins basstämma. Låt mig avslutningsvis säga så här, gillar man The Magnetic Fields, då gillar man också ”Love at the Bottom of the Sea”.
Lyssna på favoritspåret här:

Text: Linda Thelander

Läs även andra bloggares åsikter om Magnetic Field, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Magnetic Field, Musik, skivrecension

Uriah Heep på Debaser Slussen

9 mars, 2012 by Redaktionen

Uriah Heep, Debaser Slussen
Betyg: Det högsta

Legendariska Uriah Heep inleder sin Europaturné på Debaser Slussen (istället för Debaser Medis på grund av bristande biljettförsäljning) och känns piggare än någonsin; trots att de, eller i alla fall Mick Box, den enda kvarstående medlemmen från originalupplagan, turnerat i fyrtiotvå år.

Det är en laddad publik som välkomnar bandet, en blandad publik bestående av gamla hårdrocksveteraner som ser ut att ha varit med från första början och sett Uriah Heep fler gånger än Andrew Wiles kan räkna och nya entusiaster som söker vidga sin musiksmak. De trängs framför scenen och vid baren, utbyter anekdoter och vinglar runt med en alldeles tillräcklig dos alkohol i blodet.

Det spelas lite nytt från ”Into The Wild” som bemöts förvånansvärt väl, men kvällens spellista består självklart mestadels av gamla klassiker. Föga förvånande är sista spåret före extranummret ”Lady in Black” medan låten som avslutar spelningen blir ”Easy Livin'”.

Uriah Heep får även in en omedveten referens till den internationella kvinnodagen som snabbt uppmärksammas av publiken när de bjudit upp alla närvarande tjejer på den trånga scenen.

Att ett band som existerat så länge ändå kan ha en så fantastisk utstrålning och spela med så mycket energi är fullkomligt beundransvärt. Uriah Heep är sannerligen sevärda och intrycket de ger är att de är här för att stanna ett bra tag framöver, vi kan alltid hoppas.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, progressive rock, Recension

Kulturbloggen möter Thomas Stenström

8 mars, 2012 by Jonatan Södergren

”Jag skriver låtar på svenska om att folk trampar mig på tårna väldigt ofta”. Så beskriver låtskrivaren Thomas Stenström, som numera lämnat Uddevalla för Stockholm, sin musik när Kulturbloggen fick en pratstund med honom på Café String på Södermalm. Det väsen han gjort ifrån sig har än så länge främst handlat om de två singlarna Detsamma och Krossade drömmar men om inte alltför lång tid, innan sommarn, släpps hans debutskiva vilken än så länge heter Något annat, någon annanstans.

Din senaste singel heter Krossade drömmar, kan du berätta lite om hur den låten kom till?

Den handlar egentligen om det fina och det fula med krossade drömmar. Hur drömmar krossas och man gör någonting gott av det som finns kvar.

Låtens produktion är ganska storslagen, är det en föraning om hur skivan kommer låta?

Skivan bjuder på en blandning av stort och litet. Krossade drömmar är antagligen den låt som är mest storslagen i sin produktion men överlag gillar jag sånt.

Vad har inspirerat dig till att skriva låtarna på skivan?

Det är sjukt olika saker men under den här perioden har mycket inspiration hämtats från folk som trampat mig på tårna och att jag sedan skrivit låtar om det. Sedan finns det en och annan feelgood-låt som Detsamma också men den röda tråden är ilska.

Vilka är dina musikaliska influenser?

Mycket gammal rock och soul blandat med gammal svensk musik. Magnus Lindberg skriver fina texter på svenska. Jag inspireras av folk som sjunger på ett sätt så att man hör att det gör ont. Sedan kan det låta hur falskt eller dåligt som helst, bara man hör att de menar det.

Vilka är dina musikaliska ambitioner?

Att alltid kunna stå för det jag släpper och inte bry mig om vad någon annan tycker. Sedan är ambitionen att det alltid ska bli så fett som möjligt.

Hur länge har du hållit på med musik?

Sedan jag var tio år men det här projektet påbörjade jag seriöst 2010. Jag hade dessförinnan gjort ett försök att jobba på skivbolaget Playground men det varade inte så länge. Jag fick det svart på vitt att det administrativa inte var min grej.

2010 tilldelades Thomas Stenström det prestigefyllda Ted Gärdestadstipendiet vilket han förklarar var startskottet på hans musikkarriär. ”Det var efter det jag blev övertygad om att satsa på att skriva låtar. Efter jag hade vunnit tryckte jag på bromspedalen och satsade fullt ut på de låtarna jag nu har skrivit”.

Kan du beskriva inspelningsprocessen bakom skivan?

I höstas hyrde jag en studio i Nynäshamn och var där i en och en halv månad. Mesta tiden satt jag själv med en gitarr eller ett piano. Efter det gick jag in i en finare studio med min producent. Jag ville att det skulle kännas givet när jag väl gick in i studion.

Finansierade du studiotiden själv eller hade du skivbolaget i ryggen redan i inledningen?

Till en början finansierade jag studiotiden själv vilket var möjligt tack vare stipendiet. Skivkontraktet fick jag efter sommaren och sedan dess har de backat upp mig.

Vad är ditt intryck av musiklivet i Stockholm och hur det skiljer sig mot din hemstad Uddevalla?

Den största skillnaden är utbudet. Kvaliteten kan ofta vara densamma men när det gäller ställen att spela på är det som natt och dag. I Uddevalla kanske det finns ett ställe där alla spelar men som tur är har vi Göteborg i närheten så där har jag häng en del.

Blir det någon turné i samband med att skivan släpps?

Tanken är att jag ska ut och spela hela sommaren. Massor är klart men turnéplanen släpps i samband med skivan. Planen är att jag ska spela hela dagen varje dag under sommaren. Att spela live är den process jag mest ser fram emot i hela musiklivet. Det slår alla andra steg med hästlängder.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Thomas Stenström

Skivrecension: Michael Kiwanuka – Home Again

8 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: Home Again
Skivbolag: Polydor
Betyg: 5

Otis Redding? Den hjärtskärande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den här recensionen på den brittiska soulsångaren, utan på vad soulmusik innebär.

Soulen får oss att tro att man kan vinna ett hjärta eller rädda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett sånt framträdande måste hon väl slänga sig i mina armar? Alla i publiken är tårögda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” är hon inte där. Om Marvin Gaye, trots sitt själsblottande och sin sexigaste röst, kan förlora i kärlek, så kan alla. Soulen visar oss att kärleken är bortom vår makt. Tacka Gud för ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekväll eller världens vackraste sång kan vinna tillbaka henne när det är över — förutom ödet.

Ja, soulen handlar inte bara om romantisk kärlek och kärlek till näste, utan också om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en längtan till berättelser och skratt — ännu en av mänsklighetens viktigaste värden, litteraturen och humorn — sjunger han på ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, också en man med humor) gör sig redå att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder föränn nu, och han låter glad och uppriktig. Det är en av soulmusikens stora förtjänster och en av rockhistoriens stora clichéer: ärligheten. Känsla och framförande i ett symbiotiskt förhållande. Det enkla arrangemanget påminner om skönheten hos Nick Drakes Bryan Layter.

Det är sällan man säger det som kritiker, men det är otroligt vackert. De extatiska flöjterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundskörandet, — allt smälter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck för glädje. Ja, soul handlar inte bara om smärta och krossade hjärtan och plågsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om glädjen. Och hur ofta får man höra en lika själfull glädjeyttring som i ”I’ll get along”.

Kommunikation mellan människor är vad det handlar om. ”Rest” är en tröstesång. Vila ditt huvud, vännen, mot min axel. Den som sjunger måste vara starkare än den som lider och är trött och rädd, men egot måste försvinna. De grova stränginstrumenten går som en plötslig stund av tvivel i den tilltalades inre när Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och så löser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet.

Albumets titelspår ”Home Again” är däremot en människa som behandlar sig själv som en vän och säger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna gå vidare, tårarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas på framtiden, att veta att man en dag kommer känna sig hemma och hel och le för att allting är så vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det är okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig själv. Tänk att han lyckats variera det uråldriga mänskliga temat Älska dig själv till ännu en fantastisk låt.

Soulen handlar om att vara människa. I ett samhälle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat nära ett tiotal generationer. Eller, varför inte, ett oändligt antal?Strävan är från det mänskliga mot oändligheten med alla våra brister och all vår längtan. Marvin Gaye sjöng i What’s Going On om hur den perfekta världen skulle se ut, en värld i harmoni — nej, inte en värld där svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en värld i fred med sig själv där vi alla gemensamt har samma åskådning, att vi ska vara stolta över att vara människor och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra, som en totalitet. Det är skönt att det finns artister som fortfarande värnar om en av mänsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den sträcker sig längre tillbaka än vad musikhistorien får oss att tro, och så länge det finns människor som Kiwanuka så finns det också ett botemedel mot den oändligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, soul, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Michael Kiwanuka, Musik, skivrecension, Soul

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1221
  • Sida 1222
  • Sida 1223
  • Sida 1224
  • Sida 1225
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in