Stay Out West presenterar ytterligare elva akter:
Haim
Django Django
Korallreven
Bob Mould (plays Cooper Blue)
Josh T. Pearson
Papa M
Milagres
Solander
Lune
SWAMP81 (exclusive label night)
Numbers (exclusive label night)
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Stay Out West presenterar ytterligare elva akter:
Haim
Django Django
Korallreven
Bob Mould (plays Cooper Blue)
Josh T. Pearson
Papa M
Milagres
Solander
Lune
SWAMP81 (exclusive label night)
Numbers (exclusive label night)
by Redaktionen
27 och 28 juli spelar Bruce Springsteen på Ullevi i sommar, 2012. Till alla som köpt biljetter dit kommer ett positivt besked från Aftonbladets Per Bjurman som såg Bruce Springsteens stora turnépremiär i Atlanta sent natten till måndag. Han är lyrisk av gläjde:
Halleluja!
Bättre än med det lilla utropet vet jag inte om det går att sammanfatta den här premiären.
För tvärtemot vad som indikerats på förhand är det alls inget argt politiskt manifest Bruce Springsteen tänker åka ut i världen med.
Det är en innerlig, besjälad, djupt svängig gospel-och soul-revue, avsedd att sätta dystra hjärtan i ledig feber.
Och ”Bossen” själv har slutligen fått för sig att han verkligen ÄR James Brown.
Två små funderingar bara: Om konserten nu var så enorm, varför betyg 4 och inte betyg 5?
Vi ska inte heller glömma att Aftonbladet alltid hyllas Springsteens konserter.
Här är låtlistan, enligt bloggen Blogness on The Edge of Town:
1. We Take Care of Our Own
2. Wrecking Ball
3. Badlands
4. Death to My Hometown
5. My City of Ruins
6. The E Street Shuffle
7. Jack of All Trades
8. Seeds
9. EASY MONEY
10. Waitin’ on a Sunny Day
11. The Promised Land
12. The Way You Do the Things You Do
13. 634-5789
14. Shackled and Drawn
15. LONESOME DAY
16. The Rising
17. We Are Alive
18. Thunder Road
19. Rocky Ground
20. Land of Hope and Dreams
21. BORN TO RUN
22. DANCING IN THE DARK
23. AMERICAN LAND
24. Tenth Avenue Freeze-Out
Den bloggen skriver om konserten:
There will be many reviews written about the official opening night of the Wrecking Ball tour, and this won’t be the most erudite one. I just got back from the show and wanted to post some quick thoughts. It was perhaps not a “show for the ages” but it was an absolutely solid, kick-ass, rocking celebration of life, soul, and the E Street Band. I wouldn’t have wanted to be anywhere else in the world but in that room (“room” being maybe an odd word for something the size of the Philips Arena, but whatever).
I had a reserved seat and had heard reports that of over 1000 wristbanded people, only 350 got into the pit.
Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev
Läs även andra bloggares åsikter om Bruce Springsteen, Atlanda, musik, E Street Band, Aftonbladet, Per Bjurman
by Redaktionen
Stämningen mellan Jagger och Richards är så dålig att den kan sätta punkt för Stones för gott, skriver Aftonbladet och redogör för den något krångliga storyn:
Keith Richards vacklande hälsa har uppgetts stoppa Rolling Stones jubileumsturné.
Men det är inte hela sanningen.
Mick Jagger rapporteras ännu inte ha förlåtit Richards för förlöjligandet i biografin ”Life”.
Ett tecken på sprickan var ju när Rolling Stones-medlemmarna Richards, Charlie Watts, Ronnie Wood och den tidigare avhoppade basisten Bill Wyman samlades i en studio i London. Jagger skulle också vara där. Först dag tre dök han upp.
Nåväl, Stones har betytt mycket, men det är nog lika bra att de tar pension nu.
Här är för övrigt tre av mina favoritlåtar av Stones:
Artist: Markus Krunegård
Album: Mänsklig värme
Betyg: 4
Det känns som att Hela livet var ett disco-Markus nu efter flera förvirrade år av Hets där han sjunger att Älskad är inget jag vill bli och Laakso där han upplever Worst Case Scenario och skriker att han är en Dropout and never finished anything in my life nu, sorgligt nog, är över. Markus Krunegård har växt upp och hans musik har gjort detsamma. Enligt han själv är Mänsklig värme ett resultat av mycket möda och att ”det är första gången en teckning av mig inte är fullkladdad av utsmetad blyerts”. Det märks faktiskt. Att Markus verkligen ville åstadkomma ett riktigt album, som han lagt ner tid på, verkligen försökt få så bra och professionellt som möjlig, och inte bara skyndat fram. Det har gått en tid sedan Krunegård sist släppte något nytt. Jag menar, bara Solo-Markus, inte med den andra nybildade gruppen tillsammans med Shout Out Louds-Adam (We Are Serenades), och fansen börjar bli olidliga, så jag tror att det var väldigt viktigt för Markus att detta albumet verkligen skulle bli bra. Bra på riktigt. När man lyssnar på detta album så hör man hur han kämpat med detta, gjort allt för att även addera lite sorg till sina låtar fast vi alla vet att Markus, han är lycklig nu, vi vet att det inte riktigt är samma man vi lyssnar på nu som när vi lyssnade på Västerbron av Laakso 2007.
När jag lyssnar på Mänsklig värme ler jag. Det är bra. Det är ett helt okej betyg. Men det bästa betyget är ändå när man gråter av musiken. Idealet. Att få någon till tårar av sin musik. Något de flesta artister någon gång strävar efter. Tänk Broder Daniel. Tänk The Smiths. Tänk Håkan Hellström, innan han blev lycklig han med. Jag missunnar inte artisterna lyckan, jag är glad för deras skull, att de fann sin kärlek fast de så många gånger sjungt om att de hatar den.
Jag vet inte varför men visst känns det som att de svikit oss när de inte längre kan stå för sorgen de innan sjungt om, inte kan relatera till dem för de är lyckliga nu. Jag tycker att det märks väldigt mycket i detta album, Markus senaste, att texten även i de ledsammare låtarna är glada på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Det har alltid varit ett djup i Markus texter jag sökt efter, men tyvärr inte kunnat nå helt genom detta albumet.Tänk er en lycklig Morrissey. Det funkar inte. Jag vet att Markus Krunegård är ganska långt ifrån Morrissey, men principen är likadan. Jag vill ha sorgligare musik av dig, Markus!
När man släppet taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör sjunger han i Askan är den bästa jorden. Jag får känslan av att Markus Krunegård nu blivit en sorts fader för oss alla gamla Laakso-fans som vägleder oss och berättar om hur allt blir bättre och att han vet hur ont det gör när hoppet dör men att det alltid återuppstår, det känns som om han på detta albumet vill förmedla sin lycka och att man aldrig ska ge upp, så jag ser de här tio låtarna på Mänsklig värme som ett räddande flygplan vid en återvändsgränd.
Låtarna är bra producerade, har starka ljudupplevelser, bra sång, igenomtänkta texter och ja, det är ju Markus Krunegård. Såklart det är bra. Det är långt, långt ifrån dåligt. Det är bra musik. Förstklassigt. Moget. De innan skrikiga tonårsångest-låtarna har som sagt vuxit upp nu till något seriöst, något verkligt. Även vågor av synth, dock små vågor, finns där. Det är nytänkande, 2012. Jag älskar den oväntade elektrovågen i Vår sista dans som är min absoluta favoritlåt på albumet. Till och med lyriken är tillräckligt sorglig för min destruktiva smak, jag föll speciellt för raderna ”Från kära älskling till en komplett främling, sånt händer hela tiden, sa du till mig när jag var liten men inte ett ord om att det gör så ont”.
Jag gillar verkligen Markus Krunegård, väldigt mycket, för han är annorlunda, jag vet inget jag kan jämföra hans musik med. Även nu, när den lyckosten verkar vara lyckligt förälskad och kanske svikit oss gamla fans till den lite ledsna Laakso-Markus som sjöng om att han alltid fick gå hem själv över Västerbron klockan sex på morgonen. Märk väl att jag skrev Kanske, såklart har Mr. Krunegård inte svikit oss än, inte förrän han slutat med musiken, tagit bort sig själv från Spotify och opererat bort sitt karaktäristiska födelsemärke på kinden.
Ännu finns ju Markus Krunegård kvar. Även om hans låtar är en aning gladare nu än innan han fann sin kärlek och fick barn. Även om han inte finns med på Far & Sons låt Precis som jag på Spotify då hans namn är cencurerat när det egentligen sjungs om honom, så finns faktikt Markus Krunegård kvar i denna värld, och vi äkta Laakso-fans står med öppna armar och tar emot Mänsklig värme med ett leende på läpparna och berömmer den möda Markus lagt ner på detta album. Jag säger det igen, man märker verkligen att han gjort allt för att få detta albumet att bli bra och nytänkande, och han har lyckats, mannen från Norrköping, han har lyckats. Det enda som bekymrar mig med detta album är att det låter lite som ett farväl. Jag kan ha fel men det är den känsla jag får när jag lyssnat igenom det några gånger. Det är lite No time for us över det hela. Eller har jag fel?
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om Markus Krunegård, musik, skivrecension
”De som lyssnat på första skivan kommer känna igen sig i melodierna och variationen mellan mjukt och hårt” berättar Per Lidén, låtskrivare och gitarrist i Renegade Five, när han beskriver bandets nya skiva NXT GEN som skrivits parallellt med en turné med Dead by April och ges ut via Universal Music den fjärde april. Vidare förklaras att musiken i takt med bandets utveckling bivit mer aggressiv.
Sedan släppet av debutskivan Undegrounded Universe för tre år sedan har bandet dessutom rekryterat en trio nya medlemmar i form av Daniel Johansson (sång), Jimmy Lundin (bas) och Marcus Nowak (trummor) varav Daniel och Jimmy deltog i intervjun.
Var har ni hittat inspiration till nya skivan?
Per: Inspirationen har kommit från två håll. Dels har jag försökt beskriva lite mer extrema livshändelser – sådant som Daniel kan skrika ut – och sedan är musik inspirerande i sig.
Daniel: Det vi lyssnat på har också spelat in. På sistone har vi börjat lyssna mer på riffbaserad, och på så sätt gitarrbaserad, musik – ett exempel är Foo Fighters. Sedan är Linkin Park som har mycket dynamik i sin musik en influens.
Per: Att vi har börjat lyssna på mer gitarrbaserad musik hör ihop med att vi blivit mindre symfoniska och mer aggressiva.
Daniel: Jag tror även det har att göra med vår utveckling. Vi har blivit mer rytmiskt invecklade och använder oss av olika taktarter. Sedan är skivan mixad i In Flames studio med deras producent Roberto Laghi vilket satt sina spår.
Vilka är era ambitioner?
Per: I början gick de väldigt fort. Vi fick uppmärksamhet och blev Grammis-nominerade men det är först nu vi kan ta avstamp och bli etablerade. Nu när vi släpper album nummer två har vi läge att komma ut och spela i andra delar av världen.
Hur stora är ni utomlands jämfört med i Sverige?
Per: Sverige är kärnmarknaden men vi har även en publik utomlands – framför allt i Tyskland.
Jimmy: Vår musik sprider sig över nätet. Vi kan se vilka som gillar oss på Facebook och det finns inga tydliga mönster. Det är jämna skurar lite varstans. Såväl i USA och Kairo som Ryssland och Tyskland finns det folk som gillar oss.
Per: När man kommit så långt att man kan åka iväg och ge konserter, då har man kommit långt. Sedan vill vi alla bli lika stora som Rolling Stones men så länge vi kan åka till ställen och spela är det kul.
Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom nya skivan?
Per: Oftast börjar det med en enkel låtidé som sedan arrangeras upp för att få till det där rytmiska vi vill ha vilket är svårt att göra i en replokal. Vanligtvis sitter en person ensam och grejar med det. Sedan har vi stråkarrangemang och andra musikaliska aspekter som måste växa fram innan låten är färdig och vi kan gå in i en fin studio och förhoppningsvis få till det. Ibland tappar man bort sig under arrangemangets gång men det är något som behövs för att få en bra och lyxig produktion. Det som kan hända är att man kan arrangera bort sig, att det blir slätstruket och man tappar glädjen. Det gäller att hitta en balans mellan rock’n’roll och lyx.
Daniel: Oftast blir det till det bättre. Titelspåret på nya skivan är ett exempel på en låt som låter helt annorlunda efter att vi har arrangerat den.
Hur skulle ni beskriva bandets utveckling sedan släppet av debutskivan?
Per: Först och främst så har folks bytts ut. I början gick det rätt fort. Det blev mycket spelningar, bland annat med Mustasch och Dia Psalma, och två av medlemmarna hade familjer. Så nu har vi bytt ut dem med de här två [Daniel och Jimmy, författarens anm.]. Vi döpte till och med nya skivan till NXT GEN för att markera medlemsbytet och att de här två är yngre och tillhör en ny generation. Nu har vi spelat ett år tillsammans med den nuvarande uppsättningen och vi strävar efter mer perfektion i vårt spel. I början var vi ett gäng kompisar som drog igång Renegade Five eftersom vi ville ha ett band som satsade ordentligt. Vår första spelning var på en klubb i Karlstad, i publiken stod en agent från USA och några veckor senare spelade vi på Viper Room i Los Angeles. Spelning nummer tre var på Whiskey som också är en mytomspunnen klubb och den spelningen var om möjligt ännu bättre än den på Viper Room. Vi spelade med någon hip hop-grupp så det var inför en publik som var helt annorlunda vår vanliga. Under de första låtarna var det knäpptyst, sedan var det någon som ropade ”you guys rock” och då bröts tystnaden. Efter det kändes det som att vi spelade inför vår publik hemma i Karstad.