Artist: Markus Krunegård
Album: Mänsklig värme
Betyg: 4
Det känns som att Hela livet var ett disco-Markus nu efter flera förvirrade år av Hets där han sjunger att Älskad är inget jag vill bli och Laakso där han upplever Worst Case Scenario och skriker att han är en Dropout and never finished anything in my life nu, sorgligt nog, är över. Markus Krunegård har växt upp och hans musik har gjort detsamma. Enligt han själv är Mänsklig värme ett resultat av mycket möda och att ”det är första gången en teckning av mig inte är fullkladdad av utsmetad blyerts”. Det märks faktiskt. Att Markus verkligen ville åstadkomma ett riktigt album, som han lagt ner tid på, verkligen försökt få så bra och professionellt som möjlig, och inte bara skyndat fram. Det har gått en tid sedan Krunegård sist släppte något nytt. Jag menar, bara Solo-Markus, inte med den andra nybildade gruppen tillsammans med Shout Out Louds-Adam (We Are Serenades), och fansen börjar bli olidliga, så jag tror att det var väldigt viktigt för Markus att detta albumet verkligen skulle bli bra. Bra på riktigt. När man lyssnar på detta album så hör man hur han kämpat med detta, gjort allt för att även addera lite sorg till sina låtar fast vi alla vet att Markus, han är lycklig nu, vi vet att det inte riktigt är samma man vi lyssnar på nu som när vi lyssnade på Västerbron av Laakso 2007.
När jag lyssnar på Mänsklig värme ler jag. Det är bra. Det är ett helt okej betyg. Men det bästa betyget är ändå när man gråter av musiken. Idealet. Att få någon till tårar av sin musik. Något de flesta artister någon gång strävar efter. Tänk Broder Daniel. Tänk The Smiths. Tänk Håkan Hellström, innan han blev lycklig han med. Jag missunnar inte artisterna lyckan, jag är glad för deras skull, att de fann sin kärlek fast de så många gånger sjungt om att de hatar den.
Jag vet inte varför men visst känns det som att de svikit oss när de inte längre kan stå för sorgen de innan sjungt om, inte kan relatera till dem för de är lyckliga nu. Jag tycker att det märks väldigt mycket i detta album, Markus senaste, att texten även i de ledsammare låtarna är glada på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Det har alltid varit ett djup i Markus texter jag sökt efter, men tyvärr inte kunnat nå helt genom detta albumet.Tänk er en lycklig Morrissey. Det funkar inte. Jag vet att Markus Krunegård är ganska långt ifrån Morrissey, men principen är likadan. Jag vill ha sorgligare musik av dig, Markus!
När man släppet taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör sjunger han i Askan är den bästa jorden. Jag får känslan av att Markus Krunegård nu blivit en sorts fader för oss alla gamla Laakso-fans som vägleder oss och berättar om hur allt blir bättre och att han vet hur ont det gör när hoppet dör men att det alltid återuppstår, det känns som om han på detta albumet vill förmedla sin lycka och att man aldrig ska ge upp, så jag ser de här tio låtarna på Mänsklig värme som ett räddande flygplan vid en återvändsgränd.
Låtarna är bra producerade, har starka ljudupplevelser, bra sång, igenomtänkta texter och ja, det är ju Markus Krunegård. Såklart det är bra. Det är långt, långt ifrån dåligt. Det är bra musik. Förstklassigt. Moget. De innan skrikiga tonårsångest-låtarna har som sagt vuxit upp nu till något seriöst, något verkligt. Även vågor av synth, dock små vågor, finns där. Det är nytänkande, 2012. Jag älskar den oväntade elektrovågen i Vår sista dans som är min absoluta favoritlåt på albumet. Till och med lyriken är tillräckligt sorglig för min destruktiva smak, jag föll speciellt för raderna ”Från kära älskling till en komplett främling, sånt händer hela tiden, sa du till mig när jag var liten men inte ett ord om att det gör så ont”.
Jag gillar verkligen Markus Krunegård, väldigt mycket, för han är annorlunda, jag vet inget jag kan jämföra hans musik med. Även nu, när den lyckosten verkar vara lyckligt förälskad och kanske svikit oss gamla fans till den lite ledsna Laakso-Markus som sjöng om att han alltid fick gå hem själv över Västerbron klockan sex på morgonen. Märk väl att jag skrev Kanske, såklart har Mr. Krunegård inte svikit oss än, inte förrän han slutat med musiken, tagit bort sig själv från Spotify och opererat bort sitt karaktäristiska födelsemärke på kinden.
Ännu finns ju Markus Krunegård kvar. Även om hans låtar är en aning gladare nu än innan han fann sin kärlek och fick barn. Även om han inte finns med på Far & Sons låt Precis som jag på Spotify då hans namn är cencurerat när det egentligen sjungs om honom, så finns faktikt Markus Krunegård kvar i denna värld, och vi äkta Laakso-fans står med öppna armar och tar emot Mänsklig värme med ett leende på läpparna och berömmer den möda Markus lagt ner på detta album. Jag säger det igen, man märker verkligen att han gjort allt för att få detta albumet att bli bra och nytänkande, och han har lyckats, mannen från Norrköping, han har lyckats. Det enda som bekymrar mig med detta album är att det låter lite som ett farväl. Jag kan ha fel men det är den känsla jag får när jag lyssnat igenom det några gånger. Det är lite No time for us över det hela. Eller har jag fel?
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om Markus Krunegård, musik, skivrecension
David säger
Fint med en recension, blir spännande att höra albumet. Synd dock att du nämner att han ”funnit sin kärlek” och är ”lycklig” typ 100 gånger. Det ger ett lite… bittert intryck? /D
Anton säger
De heter väl bara Serenades?
Erik säger
Nej de har bytt namn till ”We Are Serenades” Inget Markus kom ihåg i lördags dock.