• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lady Gaga är ren och skär revolution

2 september, 2012 by Gästskribenter

Konstnärers karriärer brukar delas in i olika perioder beroende på deras influenser och uttryck och när de glider över i en ny period lämnar de aldrig de tidigare bakom sig. De finns alltid där som någon sorts fundamental klangbotten. Det finns ingen anledning till att vi andra inte ska göra likadant.

Efter två kvällar med Lady Gaga i Globen råder det ingen tvekan om att min sedan länge bubblande Lady Gaga-period slagit ut i full blom. Jag älskar visuella explosioner, stompig musik, smarta texter och intelligenta flörtar med kulturhistorien. Kombinerar man allt detta med talang, hjärta och socialt patos, så är jag helt såld. Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring.

Det finns aspirerande konstnärer som tror att man kan strunta i sina föregångare om man ska vara verkligt nyskapande. De har fel. Verkligt nyskapande konstnärer kan sin historia väl och vet alltid exakt var de befinner sig i relation till den. Lady Gaga kan sin kulturhistoria och navigerar den lika säkert som vi andra navigerar från sängen till badrummet mitt i natten.

När Lady Gaga nu givit sig ut på sin ”Born This Way Ball Tour” består scenen av en gigantisk medeltida borg, komplett med torn, bröstvärn och skottgluggar. En scentunga löper ut i publiken och omsluter ”the monster pit”, platsen som Gagas allra mest hängivna små monster har köat i timmar för att få tillträde till.

När Gaga gör entré med ”Highway Unicorn”, så gör hon det i en sorgesam procession som fullkomligt sprutar kulturhistoriska referenser mot en. Riddarna som går i täten bär överdimensionerade vapen som är lika delar fantasy och sci-fi, en del automatkarbin, en del orchsvärd. Alla som spelat tv-spel vet vad jag menar. Mother Monster själv sitter framåtlutad med böjt huvud på en svart enhörning vars hela uppenbarelse för tankarna till både Tolkiens ringvålnader och Salvador Dalis abnormt långbenta hästar. Gaga är iklädd ett svart exoskelett som är en ren hyllning till H.R. Gigers verk. Och ändå, den sällsamma synen är omisskännligt och fullkomligt Lady Gaga.

När Gaga sedan föder fram sig själv ur en gigantisk uppblåsbar vagina, som ser ut att vara lånad av Pink Floyds The Wall-rekvisita, och brister ut i ”Born this Way” känns det som om hela Globen får en pånyttfödelse. Allt är möjligt. Vi är alla born this way och vi älskar det.

I ”Bloody Mary” glider Gaga långsamt omkring i en lång vit klänning som även täcker vad det nu är som kör runt henne på scenen. På huvudet har hon en vit hjälm som från sidan har samma aubergineform som de aliens som i omgångar givit Sigourney Weaver vakna mardrömmar. Framifrån är den en vänlig hälsning till Pet Shop Boys anno 1993. Samtidigt formar de manliga drömlika rörliga skulpturer. En dansare bär en annan runt scentungan i en klassisk pietá-pose.

”Bad Romance” rivs av i plastig vit rymdrokoko – Versailles möter stormtroopers. ”Judas” framförs i något som ser ut som en korsning av en nunnedräkt och en kondom. I ”Heavy Metal Lover” förvandlas Gaga till en trehjulig motorcykel som bokstavligen rids av en av de kvinnliga dansarna. När det är dags för ”Hair” har motorcykeln plötsligt förvandlats ett piano. Första halvan av ”Paparazzi” framförs av ett gigantiskt huvud som svävar i en neondiamant högt ovanför scenen. I ”Americano” rullas Gaga ut iförd köttklänning upphängd på en köttkrok mellan halva styckade grisar, en ensemble som skulle gjort Francis Bacon lycklig. ”The Edge of Glory” framförs i en kåpa/kimono som ser ut som en korsning mellan en Hermé-skarf och blommig calavera-skalle från Mexiko. ”Poker Face” avslutas med att Gaga mals ner i en köttkvarn för att sedan återuppstå i ”Alejandro” iförd automatkarbin-bh, sittandes i en köttsoffa. Kort sagt, det är en helt vanlig dag i Gagas underbara rike.

Men, om man tror att allt handlar om yta och specialeffekter i Gagas rike, så misstar man sig. Visuell och musikalisk perfektion är bara en del av fenomenet Lady Gaga. Den röda tråden som knyter samman allt i Gagas rike är hjärtat. Hon tar sig tid med sina små monster. Hon sitter på scenkanten och öppnar deras presenter och provar deras t-shirtar och tiaror. Hon bjuder upp gråtande små monster på scenen och får dem att känna sig som universums medelpunkt.

Först kvällen gick strömmen i Gagas borg efter ”Judas”. För andra artister hade det varit en katastrof. Man kan ana att huvuden rullat om det hänt Madonna. För Gaga verkade det hela mest vara ett välkommet tillfälle att gå och umgås ännu mer med monstren i monstergropen. ”Vad inspirerar dig?” frågade ett litet monster med darrande röst när Gaga sträckte fram mikrofonen. Jag vet inte vad det lilla monstret tänkte, men av ansiktsuttrycket att döma kommer hennes liv hädanefter att kunna delas in i ett före och efter ögonblicket då Gaga tittade henne rakt i ögonen och utan att blinka svarade: ”Du”.

Mellan låtarna predikar Gaga sin livsfilosofi förpackad i korta soundbites: ”Var inte så hårda mot er själva. Var er själva. Hylla era olikheter.” ”Ni kan göra vad ni vill. Allt ni behöver är någon som tror på er och det har ni allihop. Jag tror på er.” ”Det bor en revolutionär i er alla, men glöm inte att man aldrig kan vara en bra revolutionär utan medkänsla.”

Det går inte att ta miste på Gagas passion. Hon är fast besluten att få ungdomar att känna att de betyder något, att de är starka, att de kan göra vad de vill och uppenbarligen fungerar det. Runt om i publiken höjs tusentals monstertassar mot Mother Monster. Det hade kunnat vara cheesy, men det är det inte. Gaga tror på varje ord hon säger och det gör resten av Globen också.

När hon ropar: ”Var är alla mina små svenska bögar och flator?” så fylls Globen återigen av skrik och monstertassar. För vissa är detta kanske förvillande likt Madonnas eviga faghag-ande och Katy Perrys trallvänliga pojkvänsfantasi ”I Kissed a Girl”, men det är mer än så. När ”Don’t Ask, Don’t Tell” debatterades som mest i USA sadlade popdrottningen Gaga om och blev politisk agitator. Hon ringde senatorer. Hon höll politiska brandtal för allas lika rättigheter. Hon plockade med sig avskedade homosexuella soldater till MTV Video Music Awards. Gaga är inte bara prat. Gaga är verkstad.

I somras insåg jag exakt hur viktigt allt det där är. Jag satte på radion och hörde Gagas ”Americano”. Det slog mig plötsligt att det var första gången i mitt liv, första gången på trettioåtta år, jag hörde en låt på radio som utan en massa hymlande och trams handlade om min kärlek. Gaga levererade det Madonna aldrig kommit i närheten av och det som Katy Perry bara tyckte var en kul gimmick för att fylla plånboken. Sådant bygger förtroende och respekt som känns i hjärtat.

Jag såg Madonna i London för några år sedan. Allt var tekniskt perfekt, men det fanns inget hjärta. Madonna har alltid velat framstå som revolutionär, men hon missade det mest revolutionerande man kan göra som superstjärna: att visa lite hjärta. Det är ren och skär revolution. Gaga är teknisk perfektion OCH hjärta. Gaga vill förändra världen till det bättre, på riktigt. För miljoner små monster har hon redan gjort det.

Kanske är det också därför hon är så kontroversiell. Det må ha varit upprörande när ungdomar stack säkerhetsnålar genom kinden på 70-talet, eller när de klädde sig i spets-bh och radband på 80-talet, men hur farligt är det egentligen? Chansen att ta över världen med yta utan djup är minimal.

Om man däremot, som Gaga, utrustar miljoner ungdomar med något så omvälvande som en insikt om att de är värda något, att de förtjänar att tas på allvar och att de kan förändra världen, så blir det naturligtvis en annan femma. Om man dessutom drar igång Born Brave Nation, en världsomspännande organisation som ska ge miljoner monster möjlighet att praktisera Gaga-filosofi lokalt i hemmet, i skolan och i samhället, så är man faktiskt ett reellt hot. Den grå vardagens status quo mår liksom bäst om personer som Gaga inte kommer och rubbar deras ingrodda cirklar.

Gaga har redan störtat en popdrottning och det är nog bara början. Jag kan inte ens gissa vad hon kommer att ta sig för i framtiden, men en kvalificerad gissning är att hon kommer att lyckas med vad hon än bestämmer sig för att göra. Drottningen är död. Länge leve drottningen!

Text: Anna Troberg

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen “Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tidigare texter här på kulturbloggen:
”Den motvilliga självbiografin”
”Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ’gäsp’”
”Jag undrar varför unika kulturskatter inte skyddas”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Anna Troberg, Globen, Lady Gaga

Skivrecension: Cat Power – Sun

2 september, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Cat Power
Titel: Sun
Betyg: 5

Melankoli är ett ord som ofta förknippas med Chan Marshall och hennes musikaliska projekt Cat Power. Men på Sun – hennes nionde fullängdare – är den lågmälda gitarrbluesen inte riktigt att känna igen. Istället tar hon ett vågat kliv i en mer elektronisk och eklektisk riktning.

Sun är hennes första skiva bestående av nyskrivet material sedan The Greatest från 2006. Chan Marshall har skrivit, spelat in och producerat skivan på egen hand. Enda hjälpen utifrån har kommit från franska house-producenten Philippe Zdar som har stått för mixningen samt Iggy Pop som bidrar med sång på skivans längsta och i mitt tycke bästa spår Nothin But Time. Tillsammans sjunger de ”it’s up to you to be a superhero, it’s up to you to be like nobody” över en repetitiv melodi som för tankarna till David Bowies Heroes. Något annorlunda från tongångarna på de soulstänkta sorgesångerna som utgör The Greatest, men på de sex år som passerat har Marshall hunnit bli såväl bakrutt som inlagd på sjukhus. Kanske har just den raden fungerat som ett mantra när hon i sin hemmastudio i Malibu suttit i sin ensamhet och knåpat ihop detta djupgående och detaljrika album som växer för varje lyssning.

Skivans öppningsspår Cherokee börjar med en trumvirvel och en atmosfärisk The Cure-gitarrslinga innan ett mörkare pianoparti kommer in. Som om det vore en självklarhet bekänner Chan Marshall med Cubase-redigerad röst sedan sin smärta med textraden ”never knew pain like this – everything dies”. Ändå finns det något glädjefyllt, nästan livshyllande i hennes uttryck. Denna nya elektroniska riktning blir ännu mer framträdande på titelspåret Sun medan efterföljande Ruin är skivans rakaste och mest catchy ögonblick.

Lika fascinerande som någonsin är Chan Marshall i likhet med PJ Harvey en artist som snart tjugo år in i sin karriär fortsätter att överraska. På Sun vet man aldrig riktigt vart låtarna ska ta vägen. Om du vill ha något att krypa under filten till i höstmörkret är vanliga gamla Cat Power kanske att föredra, men på de flesta andra punkter överträffar hon faktiskt sig själv. Sun tillhör 2012 års snyggaste och – sett till helheten – bästa album.

Bästa spår: Cherokee, Ruin, Nothin But Time

Arkiverad under: Musik Taggad som: Cat Power, Chan Marshall, Cherokee, Nothin But Time, Ruin, Sun

Brooklyn, Sweden: Cults tar oss tillbaka till framtiden

2 september, 2012 by Jonatan Södergren

Cults, Debaser Medis
Brooklyn, Sweden 1 september 2012
Betyg: 3+

Under 60-talet låste ett gäng ungdomar från Kalifornien in sig i en lägenhet i Brooklyn för att experimentera med syra och lyssna på radiohits. Medan de lyssnade på The Ronettes Be My Baby blev de bortförda av utomjordingar. När de 2010 återvände till jorden bildade de ett band som de kallade för Cults, året därpå gav de ut en skiva med samma namn.

På Debaser Medis i samband med Brooklyn, Sweden skapar Brian Oblivion och Madeline Follin tillsammans med sina tre inhyrda livemusiker redan i öppningslåten Abducted en ljudvägg som skulle få Phil Spectors peruk att resa på sig. Soundet är djupt, rytmiskt och – framför allt – väldigt dynamiskt. Bilden jag målade upp av Cults inledningsvis är inte helt rättvis. Deras popmusik är faktiskt betydligt mer genreöverskridande än så, även om den tryggt lutar sig tillbaka på 60-talsosande girl group-melodier med en stänk klassisk R&B. David Lynch-iga skolbalstryckaren You Know What I Mean sveper in hela lokalen i surrealism medan Go Outside, där en xylofonslinga är det drivande elementet, är hur sockersöt som helst. I avslutande Oh My God visar de även upp sin noise pop-sida när de vrider upp gitarrförstärkarna till max. Låtarna är helt klart välskrivna, men de reverbdränkta sångharmonierna har ofta en tendens att bli anonyma vilket drar ner helhetsintrycket.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Brooklyn Sweden, Cults, Debaser Medis

Brooklyn, Sweden: Crystal Stilts i trans

1 september, 2012 by Jonatan Södergren

Crystal Stilts, Debaser Slussen
Brooklyn, Sweden 31 augusti 2012
Betyg: 3

Ibland känns det som att Brad Hargett hamnar i någon slags trans när han sjunger med sin mörka, demoniska röst. Tankarna förs till såväl Joy Division och The Jesus and Mary Chains Psychocandy som äldre och lite mer psykedeliska föregångarna The Doors och The Velvet Underground när Crystal Stilts intar Debaser Slussen i samband med Brooklyn, Sweden.

De melankoliska Brooklyn-punkarna uppmärksammades när de 2008 gav ut sin debutskiva Alight of Night. Ifjol följdes den upp med In Love with Oblivion samt EP:n Radiant Door varifrån konsertens öppningslåt Dark Eyes hämtades.

Debaser Slussen fylls med atmosfäriskt mörker (den cyniske skulle kunna likna det med en begravning). Ofta är det ganska basdrivet, men jag föredrar låtar som Love is a Wave – den 60-talsosande singeln från 2009 – då rytmgitarreristen får spela mer frenetiskt och framträdande.

Många är banden som försökt efterlikna ovanstående referenser, men Crystal Stilts sticker ut. De låter aldrig riktigt som några kopior. De följer inga färdigskrivna mallar och tillför faktiskt något eget. Dessutom är intensiteten i låtar som Half a Moon, Shake the Shackles och inte minst Sycamore Tree från senaste skivan tillräckligt fängslande för att Hargett ska kunna vara i sin egen värld hela konserten igenom och ändå hålla publiken engagerad. Crystal Stilts går av scenen till Prometheus at Large och kvar blir en mörk känsla som går rakt in i benmärgen.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Brooklyn Sweden, Crystal Stilts, Debaser Slussen

Kulturbloggen möter Jens Lekman

1 september, 2012 by Rosemari Södergren

Den 3 september släpps Jens Lekmans album ”I Know What Love Isn’t”. Kulturbloggen fick träffa honom i en tom Lilla Hotellbaren, en lyx att få sitta där i en lokal som ännu inte öppnat och få samtala med en av indiepopens stora artister.

Jens Lekman som flyttat tillbaka till Sverige och Göteborg efter två och ett halvt år i Australien står inför ett år på resande fot. Albumet släpps 3 september och 7 september är första spelningen under ett år av turnerande världen över. Första konserten är i Spanien en 7 september och därifrån går turnén vidare till i stort sett alla världsdelar, utom Afrika.
– Det är flera sådana mindre, mer intima lokaler som olika teatrar bokade, berättar Jens Lekman.

Så rummet han hyr i ett hus i Göteborg byts under det kommande året ut mot ett liv med en resväska.

Under turnén blir det förstås en del sånger från nya albumet, men också en del tidigare material.

– Jag är så lyckligt lottad att många av mina fans gärna lyssnar på nytt material av mig. Det händer att dom frågar på spelningen efter nytt material, berättar han.

Det nya albumet är speciellt.
– För mig känns det som att det är mitt debutalbum, berättar Jens Lekman. Jag har själv valt ut alla låtar och tycker att albumet har en råd tråd.

Han avslöjar att det är första gången han arbetat på det sättet.

– Förra albumet fick mina vänner rösta fram. De fick rösta på olika nyskrivna låtar och på så sätt satte jag samman albumet.

Det nya albumet känns delvis jazzinfluerat, mer än de tidigare, säger jag och han håller med.

– Det beror nog bland annat på att jag börjat jobba med ett för mig nytt ackord, Bb7. Nästan alla mina låtar bygger på C-skalan och Bb7 bryter av det på ett sätt som gör att det nog kan låta mer jazzigt.

Den röda tråden i nya albumet är ”uppbrott”. Jens Lekman har själv gått igenom ett uppbrott men hoppas att albumet inte ska kännas som navelskådande utan vara allmängiltigt.

– Det kan bli lite navelskådning om man bara sjunger om sin egen hjärtesorg, säger han.

Att han inte förlorat sig i navelskådande märks på spår som handlar om världens problem och att världen rullar vidare. En del av hans tidigare material har också samhällsaspekter, som sången ”A Promise” som han skrev med tanke på en vän som blev långvarigt sjuk och råkade ut för utförsäkring i det svenska nedrustade försäkringssystemet. Den sången kan dyka upp under turnén. Den finns med bland sångerna som han repar in tillsammans med sina musiker.

Jens Lekman spelar bland annat i Sverige, i den mysiga lilla lokalen Lejonkulan på Dramaten i Stockholm.

Foto: Alexx Loizou

Läs även andra bloggares åsikter om Jens Lekman, indie, pop, musik, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: indie, Intervju, Jens Lekman, Musik, pop

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1119
  • Sida 1120
  • Sida 1121
  • Sida 1122
  • Sida 1123
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in