Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Brooklyn Sweden

Brooklyn, Sweden: Cults tar oss tillbaka till framtiden

by

Cults, Debaser Medis
Brooklyn, Sweden 1 september 2012
Betyg: 3+

Under 60-talet låste ett gäng ungdomar från Kalifornien in sig i en lägenhet i Brooklyn för att experimentera med syra och lyssna på radiohits. Medan de lyssnade på The Ronettes Be My Baby blev de bortförda av utomjordingar. När de 2010 återvände till jorden bildade de ett band som de kallade för Cults, året därpå gav de ut en skiva med samma namn.

På Debaser Medis i samband med Brooklyn, Sweden skapar Brian Oblivion och Madeline Follin tillsammans med sina tre inhyrda livemusiker redan i öppningslåten Abducted en ljudvägg som skulle få Phil Spectors peruk att resa på sig. Soundet är djupt, rytmiskt och – framför allt – väldigt dynamiskt. Bilden jag målade upp av Cults inledningsvis är inte helt rättvis. Deras popmusik är faktiskt betydligt mer genreöverskridande än så, även om den tryggt lutar sig tillbaka på 60-talsosande girl group-melodier med en stänk klassisk R&B. David Lynch-iga skolbalstryckaren You Know What I Mean sveper in hela lokalen i surrealism medan Go Outside, där en xylofonslinga är det drivande elementet, är hur sockersöt som helst. I avslutande Oh My God visar de även upp sin noise pop-sida när de vrider upp gitarrförstärkarna till max. Låtarna är helt klart välskrivna, men de reverbdränkta sångharmonierna har ofta en tendens att bli anonyma vilket drar ner helhetsintrycket.

Brooklyn, Sweden: Crystal Stilts i trans

by

Crystal Stilts, Debaser Slussen
Brooklyn, Sweden 31 augusti 2012
Betyg: 3

Ibland känns det som att Brad Hargett hamnar i någon slags trans när han sjunger med sin mörka, demoniska röst. Tankarna förs till såväl Joy Division och The Jesus and Mary Chains Psychocandy som äldre och lite mer psykedeliska föregångarna The Doors och The Velvet Underground när Crystal Stilts intar Debaser Slussen i samband med Brooklyn, Sweden.

De melankoliska Brooklyn-punkarna uppmärksammades när de 2008 gav ut sin debutskiva Alight of Night. Ifjol följdes den upp med In Love with Oblivion samt EP:n Radiant Door varifrån konsertens öppningslåt Dark Eyes hämtades.

Debaser Slussen fylls med atmosfäriskt mörker (den cyniske skulle kunna likna det med en begravning). Ofta är det ganska basdrivet, men jag föredrar låtar som Love is a Wave – den 60-talsosande singeln från 2009 – då rytmgitarreristen får spela mer frenetiskt och framträdande.

Många är banden som försökt efterlikna ovanstående referenser, men Crystal Stilts sticker ut. De låter aldrig riktigt som några kopior. De följer inga färdigskrivna mallar och tillför faktiskt något eget. Dessutom är intensiteten i låtar som Half a Moon, Shake the Shackles och inte minst Sycamore Tree från senaste skivan tillräckligt fängslande för att Hargett ska kunna vara i sin egen värld hela konserten igenom och ändå hålla publiken engagerad. Crystal Stilts går av scenen till Prometheus at Large och kvar blir en mörk känsla som går rakt in i benmärgen.

Brooklyn, Sweden: DIIV lever upp till hajpen

by

DIIV, Debaser Slussen
Brooklyn, Sweden 31 augusti 2012
Betyg: 3+

Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smiths nya projekt DIIV har på kort tid lyckas göra mycket väsen av sig. Rätt ord har kommit från rätt bloggar. Debutskivan Oshin släpptes ju bara för ett par månader sedan, ändå är de kanske det band jag sett fram emot mest inför Brooklyn, Sweden.

Smith har nämnt världsmusik  (i synnerhet Mali-baserade musikern Baba Salah) som en influens. Ändå tycker jag att samtliga låtar snarare för tankarna till många av de brittiska shoegaze-band som var aktiva under första halvan av 90-talet. Deras största styrka är dock deras känsla för melodier. Många visslade nog på den drömska gitarrslingan i How Long Have You Known? när de lämnade Debaser Slussen för att hämta luft inför nästa spelning. Rösten och texterna är nästan ett nödvändigt ont, musiken står utmärkt på egna ben och det är ingen tvekan om att det är just de jangliga gitarrerna som gör DIIV till DIIV.

Till skillnad från på skiva får den atmosfäriska och bitvis melankoliska gitarrpoppen en helt annan energi när den presenteras i en svettig klubblokal. I en några storlekar för stor Musse Pigg-tröja hoppar Smith tillsammans med sina tre medmusiker runt på scenen. Debaser Slussen kokar – framför allt i Doused som avslutar en spelning som klart lever upp till hajpen.