Konstnärers karriärer brukar delas in i olika perioder beroende på deras influenser och uttryck och när de glider över i en ny period lämnar de aldrig de tidigare bakom sig. De finns alltid där som någon sorts fundamental klangbotten. Det finns ingen anledning till att vi andra inte ska göra likadant.
Efter två kvällar med Lady Gaga i Globen råder det ingen tvekan om att min sedan länge bubblande Lady Gaga-period slagit ut i full blom. Jag älskar visuella explosioner, stompig musik, smarta texter och intelligenta flörtar med kulturhistorien. Kombinerar man allt detta med talang, hjärta och socialt patos, så är jag helt såld. Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring.
Det finns aspirerande konstnärer som tror att man kan strunta i sina föregångare om man ska vara verkligt nyskapande. De har fel. Verkligt nyskapande konstnärer kan sin historia väl och vet alltid exakt var de befinner sig i relation till den. Lady Gaga kan sin kulturhistoria och navigerar den lika säkert som vi andra navigerar från sängen till badrummet mitt i natten.
När Lady Gaga nu givit sig ut på sin ”Born This Way Ball Tour” består scenen av en gigantisk medeltida borg, komplett med torn, bröstvärn och skottgluggar. En scentunga löper ut i publiken och omsluter ”the monster pit”, platsen som Gagas allra mest hängivna små monster har köat i timmar för att få tillträde till.
När Gaga gör entré med ”Highway Unicorn”, så gör hon det i en sorgesam procession som fullkomligt sprutar kulturhistoriska referenser mot en. Riddarna som går i täten bär överdimensionerade vapen som är lika delar fantasy och sci-fi, en del automatkarbin, en del orchsvärd. Alla som spelat tv-spel vet vad jag menar. Mother Monster själv sitter framåtlutad med böjt huvud på en svart enhörning vars hela uppenbarelse för tankarna till både Tolkiens ringvålnader och Salvador Dalis abnormt långbenta hästar. Gaga är iklädd ett svart exoskelett som är en ren hyllning till H.R. Gigers verk. Och ändå, den sällsamma synen är omisskännligt och fullkomligt Lady Gaga.
När Gaga sedan föder fram sig själv ur en gigantisk uppblåsbar vagina, som ser ut att vara lånad av Pink Floyds The Wall-rekvisita, och brister ut i ”Born this Way” känns det som om hela Globen får en pånyttfödelse. Allt är möjligt. Vi är alla born this way och vi älskar det.
I ”Bloody Mary” glider Gaga långsamt omkring i en lång vit klänning som även täcker vad det nu är som kör runt henne på scenen. På huvudet har hon en vit hjälm som från sidan har samma aubergineform som de aliens som i omgångar givit Sigourney Weaver vakna mardrömmar. Framifrån är den en vänlig hälsning till Pet Shop Boys anno 1993. Samtidigt formar de manliga drömlika rörliga skulpturer. En dansare bär en annan runt scentungan i en klassisk pietá-pose.
”Bad Romance” rivs av i plastig vit rymdrokoko – Versailles möter stormtroopers. ”Judas” framförs i något som ser ut som en korsning av en nunnedräkt och en kondom. I ”Heavy Metal Lover” förvandlas Gaga till en trehjulig motorcykel som bokstavligen rids av en av de kvinnliga dansarna. När det är dags för ”Hair” har motorcykeln plötsligt förvandlats ett piano. Första halvan av ”Paparazzi” framförs av ett gigantiskt huvud som svävar i en neondiamant högt ovanför scenen. I ”Americano” rullas Gaga ut iförd köttklänning upphängd på en köttkrok mellan halva styckade grisar, en ensemble som skulle gjort Francis Bacon lycklig. ”The Edge of Glory” framförs i en kåpa/kimono som ser ut som en korsning mellan en Hermé-skarf och blommig calavera-skalle från Mexiko. ”Poker Face” avslutas med att Gaga mals ner i en köttkvarn för att sedan återuppstå i ”Alejandro” iförd automatkarbin-bh, sittandes i en köttsoffa. Kort sagt, det är en helt vanlig dag i Gagas underbara rike.
Men, om man tror att allt handlar om yta och specialeffekter i Gagas rike, så misstar man sig. Visuell och musikalisk perfektion är bara en del av fenomenet Lady Gaga. Den röda tråden som knyter samman allt i Gagas rike är hjärtat. Hon tar sig tid med sina små monster. Hon sitter på scenkanten och öppnar deras presenter och provar deras t-shirtar och tiaror. Hon bjuder upp gråtande små monster på scenen och får dem att känna sig som universums medelpunkt.
Först kvällen gick strömmen i Gagas borg efter ”Judas”. För andra artister hade det varit en katastrof. Man kan ana att huvuden rullat om det hänt Madonna. För Gaga verkade det hela mest vara ett välkommet tillfälle att gå och umgås ännu mer med monstren i monstergropen. ”Vad inspirerar dig?” frågade ett litet monster med darrande röst när Gaga sträckte fram mikrofonen. Jag vet inte vad det lilla monstret tänkte, men av ansiktsuttrycket att döma kommer hennes liv hädanefter att kunna delas in i ett före och efter ögonblicket då Gaga tittade henne rakt i ögonen och utan att blinka svarade: ”Du”.
Mellan låtarna predikar Gaga sin livsfilosofi förpackad i korta soundbites: ”Var inte så hårda mot er själva. Var er själva. Hylla era olikheter.” ”Ni kan göra vad ni vill. Allt ni behöver är någon som tror på er och det har ni allihop. Jag tror på er.” ”Det bor en revolutionär i er alla, men glöm inte att man aldrig kan vara en bra revolutionär utan medkänsla.”
Det går inte att ta miste på Gagas passion. Hon är fast besluten att få ungdomar att känna att de betyder något, att de är starka, att de kan göra vad de vill och uppenbarligen fungerar det. Runt om i publiken höjs tusentals monstertassar mot Mother Monster. Det hade kunnat vara cheesy, men det är det inte. Gaga tror på varje ord hon säger och det gör resten av Globen också.
När hon ropar: ”Var är alla mina små svenska bögar och flator?” så fylls Globen återigen av skrik och monstertassar. För vissa är detta kanske förvillande likt Madonnas eviga faghag-ande och Katy Perrys trallvänliga pojkvänsfantasi ”I Kissed a Girl”, men det är mer än så. När ”Don’t Ask, Don’t Tell” debatterades som mest i USA sadlade popdrottningen Gaga om och blev politisk agitator. Hon ringde senatorer. Hon höll politiska brandtal för allas lika rättigheter. Hon plockade med sig avskedade homosexuella soldater till MTV Video Music Awards. Gaga är inte bara prat. Gaga är verkstad.
I somras insåg jag exakt hur viktigt allt det där är. Jag satte på radion och hörde Gagas ”Americano”. Det slog mig plötsligt att det var första gången i mitt liv, första gången på trettioåtta år, jag hörde en låt på radio som utan en massa hymlande och trams handlade om min kärlek. Gaga levererade det Madonna aldrig kommit i närheten av och det som Katy Perry bara tyckte var en kul gimmick för att fylla plånboken. Sådant bygger förtroende och respekt som känns i hjärtat.
Jag såg Madonna i London för några år sedan. Allt var tekniskt perfekt, men det fanns inget hjärta. Madonna har alltid velat framstå som revolutionär, men hon missade det mest revolutionerande man kan göra som superstjärna: att visa lite hjärta. Det är ren och skär revolution. Gaga är teknisk perfektion OCH hjärta. Gaga vill förändra världen till det bättre, på riktigt. För miljoner små monster har hon redan gjort det.
Kanske är det också därför hon är så kontroversiell. Det må ha varit upprörande när ungdomar stack säkerhetsnålar genom kinden på 70-talet, eller när de klädde sig i spets-bh och radband på 80-talet, men hur farligt är det egentligen? Chansen att ta över världen med yta utan djup är minimal.
Om man däremot, som Gaga, utrustar miljoner ungdomar med något så omvälvande som en insikt om att de är värda något, att de förtjänar att tas på allvar och att de kan förändra världen, så blir det naturligtvis en annan femma. Om man dessutom drar igång Born Brave Nation, en världsomspännande organisation som ska ge miljoner monster möjlighet att praktisera Gaga-filosofi lokalt i hemmet, i skolan och i samhället, så är man faktiskt ett reellt hot. Den grå vardagens status quo mår liksom bäst om personer som Gaga inte kommer och rubbar deras ingrodda cirklar.
Gaga har redan störtat en popdrottning och det är nog bara början. Jag kan inte ens gissa vad hon kommer att ta sig för i framtiden, men en kvalificerad gissning är att hon kommer att lyckas med vad hon än bestämmer sig för att göra. Drottningen är död. Länge leve drottningen!
Text: Anna Troberg
Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen “Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.
Tidigare texter här på kulturbloggen:
”Den motvilliga självbiografin”
”Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ’gäsp’”
”Jag undrar varför unika kulturskatter inte skyddas”