Musik

Den isländska musikal-duon Alyria & Bixxi har släppt en ny singel: Running

Fasching in Bloom – Cécile McLorin Salvant, 14 juli 2022
Plats: Moderna museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång: Cécile McLorin Salvant
Piano: Sullivan Forthner
Gitarr: Marwin Sewell
Bas: Paul Sikivie
Slagverk: Keita Ogawa

Moderna museets trädgård bestod av välfyllda bänkrader denna lite kyliga sommarkväll då världsartisten och jazzsångerskan Cécile McLorin Salvant framförde sin konsert, med fler extranummer, vid ett kärt återbesök. Redan 21 år gammal, 2010, vann hon Thelonius Monk International Jazz Competition och släppte kort därpå sitt första album. Många är de priser hon därefter kammat in, främst för jazzsång. Tre album har också fått varsin Grammy. Visuell artist som hon också är, tog hon plats på scenen i vida svartvita byxor och framförde egna tolkningar av allt från Sting, Kurt Weil till Gregory Porter och örhängen som Somewhere over the rainbow.

En förstagångslyssnare som jag slogs till en början av hennes musikaliskt träffsäkra, minutiöst timade kompositioner och röstens imponerande nyanser och register. Själva proffsigheten hade kunnat låsa allt vid perfektionens kyliga yta, om inte McLorin Salvants personlighet så konkret tog plats parallellt. Hon agerade lite som en musikalartist, med ett tydligt eget grepp och upplevdes samtidigt ha valt ut endast de klassiker hon själv verkligen relaterade till. Konserten var lite som en teaterföreställning med de många talande texterna så väl dramatiserade och själfullt framförda. Bäst var det då hon också drog i och vågade krydda den annars så fina känsliga tonen. Nyfiken satt man och undrade över vad hon med både sin skolade musikalitet och sina rötter över kontinenter kommer göra för syntes i kommande album? Underhållande var också det samstämda lekfulla bandet, som kom till sin fulla rätt i tolkningarna av Kurt Weil med tvära kast, överraskningar och dramatiska inslag. Pianistens fantastiska fina stämsång och kontrabasistens fina verk på slutet, måste också nämnas, vid sidan om trumslagarens känsliga timing o anslag. Gitarristen visade också prov på ett överraskande, friare och för mig annorlunda sätt att göra jazzimprovisationer.

Det har framförts att McLorin Salvant är en bland de fem rösterna på topp inom jazzen i dag. Kanske är det inte så konstigt då man vid åtta års ålder börjar sjunga i Miami Choral Society och redan vid fem börjar spela klassiskt piano. Och det är sant, som hon uttryckte det 2015, att hon ”hade turen att växa upp i ett hus där vi lyssnade på all slags musik. Vi lyssnade på haitisk, hiphop, soul, klassisk jazz, gospel och kubansk musik”. Hon insåg också att när man ”har tillgång till det som barn, så öppnar det upp din värld.” McLorin Salvant är uppvuxen i Miami med en pappa som var haitisk läkare och en fransk mamma som grundade en fransk skola i USA. Tidigt fick hon klassisk röstskolning av privata sånglärare vilket fortsatte ända till de erkända sånglärarna vid University of Miami tog vid. 2007 flyttade hon till Aix-en-Provence i Frankrike för att studera juridik men även klassisk och barock sång vid Darius Milhauds konservatorium. I samma stad studerade hon även för läraren Jean-Francois Bonnel, improvisation, instrumental och vokal repertoar, och sjöng också där med sitt första band.

En av jazzvärldens i nutid absolut mest hyllade röster vars tre senaste album alla vunnit Grammy, 32-åriga Cecile McLorin Salvant kommer till Sverige, till Moderna museets trädgård i Stockholm.

Hon beskrivs som en ”vågad och fyndig sångare” vars röst rör sig lika lätt över från den amerikanska sångboken och över till Kurt Weil till Kate Bush. Som jazzmusiker säger hon sig vara öppen för influenser från flera håll. Till The Guardian säger hon: ”Jag är intresserad av att ta med saker från olika källor, olika tidsperioder och tekniker”, och ”älskar att gå in i olika ljud och olika texturer med min röst”.

Albumet Ghost Song, består av sju original och fem tolkningar på teman spöken, nostalgi och längtan. Hon gör där även en helt egen variant av Kate Busch Wuthering Heights som börjar i en a capella-improvisation.

The Comet Is Coming
Scen: Fasching in Bloom. Moderna museets trädgård 9 juli
Foto: Leo Ahmed
Band: The Comet Is Coming
Saxofon: King Shabaka
Synthar: Danalouge
Trummor: Betamax

The Comet Is Coming uppges att i en ”intergalaktisk hybrid” med inslag av mycket improvisation framföra en mix av jazz, afrobeat, elektronisk musik, funk och psykodelisk rock. Och 2019 ansåg The Guardian att deras senaste platta The Afterlife var en av årets bästa. Därefter kom pandemin.
Med denna smått förvirrande information – för en som är ovan vid jazzens modernare varianter – sätter vi oss, tre föräldrar och två jazzutövande 15-åriga musiker (piano och saxofon), i gräset i Moderna Museets trädgård, i spänd förväntan en mycket ljus sommarkväll. Överraskande kreativt klädda gäster fylls på runt om oss och framför scenen.

Bandet som kommer från den unga scenen i London uppges vara värdiga arvtagare till jazzpionjären Sun Ra samt den kvinnliga pianisten och kompositören Alice Coltrane. Via en snabbsökning tror jag mig ha ett hum om vad vi ska höra, men så fel jag hade…. På scenen träder med en saxofon Shabaka Huchings alias ”King Shabaka” in och vid syntharna Dan Leavers alias ”Danalogue” . Vid trummorna slår sig Max Hallet, alias ”Betamax” ner. Saxofonisten visar sig också vara bandledare i dansperformance-bandet Sons of Kemet, vilka gör mycket bra inspirerande musikvideos. Tänk afrikansk dans goes modern i kostym, så förstår du.

När trion startar verkar det som om de tar sista låten först. Den mest utflippade, intensiva, crescendoartade ljudmassan man kan tänka sig kommer mot oss. Vi häpnar. Men så går lite tid och pulsen sätter sig, känns igen…och rytmen och ljudbilden förvandlas till en busig och rolig…men överraskande rytm-massa med spacefeeling. Ganska snabbt njuter man bara, medan kroppen liksom fylls på av glädje.

Hutchings förklarade i en intervju 2013 att gruppens namn kommer från ett BBC Radiophonic Worksshop-stycke med samma namn. Han säger: ”En gång hörde vi det här stycket, med dess anspelningar på sci-fi, kosmiska minnen och allmänt rymden, och då slog det omedelbart an. Vi utforskar nya ljudvärldar och siktar på att förstöra alla musikaliska ideal som är olämpliga för våra syften, så namnet fastnade.”

Efter nästan två timmars resa i trions överraskande ljudvärldar känns musiken redan potentiellt beroendeframkallande. Saxofonisten (med sitt smittande leende) jobbar hårt hela showen igenom, pianisten bjuder generöst på växelvis basljud, space-sound och elektroniska inslag. Trummisen är helt egen och ensam av sin sort. Förundrade och upprymda vandrar vi hemåt och vi skojar lite om The Comet Is Coming har humor eller inte… om de leker eller inte. Men 15-åringen mumlar något om ”jazzmusiker…”…och hävdar bandet seriöst tror att de färdas i ett rymdskepp. Oavsett så verkar mytbildningen vara en del av missionen för bandet. Det som gäller är att bilda sig en myt stark nog att leva (spela) på. The Comet Is Coming leker på fullaste allvar och färdas genom rymden tillgängliga för vem som helst att haka på. Eller som bandet själv uttrycker det:
”Det är efter världens undergång, scenen är en rymdfarkost, mikrofonen är en accelerator, förbered dig för The Comet is Coming.”