Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)
27/1 2023
Matti Ollikainen är huvudsakligen känd som karismatisk frontfigur i Franska trion. Komponerar och sjunger på sitt oförlikneliga vis texterna han skriver. Med mer än tio album i bagaget över en dryg tjugoårig karriär har de gjort ett outplånligt avtryck med sin mix av oemotståndlig boogie, passionerad blues och gripande ballader. För några år sedan var de extra mycket i ropet genom att vara husband hos SVT i På spåret, vilket engagerade tv-tittarna. Jag har recenserat dem såväl live som på skiva.
Illa att på låtskrivaren och pianistens Wikipedia saknas uppgifter om hans trio. Tillsammans med basisten Kjell Jansson och Magnus Gran har Ollikainen gjort minst en skiva och jag har kunna njuta av deras spel på både Nef och Unity. För stora följarskaran till Franska trion är kanske rytmsektionen inte speciellt känd. Men för mig som vistats i jazzens miljöer är de två storheter ur en äldre generation, vilka jag haft stort utbyte av i flera decennier. Och de har var för sig ackompanjerat en rad internationella stjärnor.
MOT skiljer sig markant mot den ohämmat gränslösa energileverans som Franska Trion utstrålar. Matti Ollikainen på flygel, Kjell Jansson på kontrabas och Magnus Gran bakom sitt trumset framför i två set en repertoar bestående av personligt utformade standards plus ett par original signerade mannen från Tornedalen. Konserten äger rum ett par trappor upp i ordenslokal med välvd scen som jag inte besökt tidigare. Ljudet är ypperligt, vilket tacksamt noteras. Tomas Ferngren ska ha en stor eloge. En andäktigt lyssnande publik på uppemot åttio personer har hittat hit, varav majoriteten sitter vid långbord.
Med närmast sakralt intro på flygeln och fjäderlätt touch låter trion oss träda in i deras värld, vars premisser styrs av Ollikainen. None But The Lonely Heart ( P. Tchaikovsky) övergår i småsvängig musikalmelodi från jazzålderns era. Det är kontemplativt med försynta genombrytningar av rytmsektionen. I melodi med ljuvt böljande struktur associerar jag till Michel Legrand, fast det istället ånyo är tidigt alster ur amerikanska sångboken. Ett tämligen kort första set avrundas genom att boppiga, kvickare tongångar tar över. Otroligt lyhört samarbete utvecklas i Train Stop, möjligen signerad Bud Powell. Till saken hör att i den mån presentationer förekommer är huvudrollsinnehavarens artikulation nästan obefintlig. Lyckligtvis har ungefärlig låtlista skickats till mig i efterskott, en låtlista där förändringar sannolikt skett i stundens ingivelse.
Andra akten inleds ömsint genom skenbart trevande balladspel i I Fall In Love Too Easily. Att magi sprids i lokalen beror på Ollikainens sparsmakade anslag och hur de rutinerade jazzrävarna svarar på hans ackord. Överlag dominerar vackra mollklanger. Sömlöst upplöses ovan nämnda sköra standard, som flera berömdheter sjungit med stor framgång, till ett sprittande tempo hämtat från 30-talets Hollywood. Trion tar fram sin kraftfulla sida som återkommer med besked på sluttampen. Magnus Gran ges utrymme till ett par virtuosa eruptioner, vilket på ett underbart sätt bryter ett porlande reflekterande mönster.
Känner Kjell Jansson som en bjässe på bas (även elbas) och som delikat kompositör. I MOT odlas en diskretare, uppbackande läggning, även om det blir ett par välavvägda solon med eller utan stråke. Överlag dominerar mollklanger. Trion gör två av Ollikainens raffinerade original, exempelvis Arne Larsson som döpts efter legendarisk trumpetare.
Längre speltid i andra set vilket uppskattas. Musikmelodi från 40-talet varvas med blues, Danceland (M. Ollikainen), boppiga hitten Lester Leaps In och Faithful av pionjären Ornette Coleman. Den utsökta pianotrion har en egen stil, ofrånkomligt influerad av en rik tradition. I en sekvens påminde de lite oväntat om Keith Jarretts ikoniska trio. Vid andra tillfällen associerar jag fabulöse pianistens fingersättning till Bill Evans eller Duke Ellington. Avigt sprudlande fyrverkeriet i Lester Leaps In blir till en alldeles lysande ordinarie final med polyrytmik de luxe från Magnus Gran som grädde på moset. Bländande samspel exponeras när trion överger sitt lyriska koncept. På begäran framförs självklart extranummer, romantiskt präglat som en lisa för själen! Ollikainen väljer att tolka The Touch Of Your Lips som ju både Bing Crosby och just Bill Evans spelat in. Trions tolkning går från ljuv god natt-visa till pampig stegring.
Sällsamma anslaget, fyndiga knorrar, intuitivt skickligt samspel och fräscha behandling av noter samverkar till en magisk helhet. Ett par bredvid mig såg att jag antecknade. De avslöjade att utan förkunskap bestämde man sig för att skaffa biljetter. Efteråt berättade de rusiga av lycka vilken tur de haft, som bland jazziga evenemang i Göteborg, valt att lyssna på denna fullträff till konsert.