Kungsbacka Teater
29/1 2023
Nynningen från Göteborg tillhörde Musikrörelsens flaggskepp. Somliga låtar gjorde stort intryck i tonåren och jag såg dem på Nacksvings turbulenta 5-års jubileum. För snart fem år sedan berättade för mig en av grundarna Tomas Forssell, som i sin ungdom vid den tiden jobbade på Stadsteatern, att han skulle dra igång delvis ny upplaga av bandet. Den har med vissa förändringar i sättningen genomfört flera nationella turnéer. Både live- och studioplatta (innehållande bland annat nyinspelningar av hits) har släppts senaste åren, plus barnlåtar hämtade från tidiga gyllene eran. Har här recenserat två av deras konserter och hört dem live ytterligare ett par gånger. Kan också flika in att Forssells instrumentala samlings-vinyl Much For Sale (1977-2020) recenserats i Kulturbloggen.
Under första året med restriktioner på grund av pandemin turnerade Sven Wollter med Nynningen. Tragiskt nog avled som bekant den folkkäre skådespelaren i november samma år. Föreställningen i Kungsbacka genomförs med samma material som när han stod på scen, sjöng och deklamerade. Forssell, Matilda Magnusson och i viss mån Thomas Jäderlund tar över i de inslag där karismatiske ordarbetaren skulle ha frontat. Wollter övergav aldrig sin extrema revolutionära ideologi, vilket sannolikt bidrog till att han kände sig befryndad med Nynningen. Några av visorna i minnesprogrammet som har behållit titeln En dröm, en längtan, en sång, återfinns på den cd jag fick av Wollter i samband med längre intervju genomförd på Göteborgs Stadsteater 2011. https://www.seko.se/regioner/vast/kultur/mats-hallberg-intervjuar-sven-wolter
Satt på fjärde raden på moderna Kungsbacka Teater som en regnig söndagskväll samlade ett drygt hundratal personer. Föreställningen varar i ungefär 1.45 utan paus. Ljudet är som vanligt fördelaktigt fast överlag ganska tungt, vilket förmodligen är ett önskemål från tajta rytmsektionen. Så ur den aspekten behövdes öronproppar. På scen finns i främre ledet Tomas Forssell (gitarrer/ mandolin), Matilda Magnusson (akustisk gitarr) och jazzsaxofonisten Thomas Jäderlund (alt- och sopransax).. Bakom dem huserar elbasisten Nikke Ström, trumslagare Mårten Magnefors samt på gitarrer och pedal steel nye medlemmen(?) Johan Lindström – en doldis för den breda allmänheten som med sin bakgrund i Tonbruket, egna konstellationer och massvis av kreddigt producerande förtjänar genistämpel (har förekommit ett antal gånger i K-bloggen). Bör för ordningens skull tala om att jag träffat samtliga bortsett från Magnusson, vilket inte ska hindra att självständig bedömning utförs.
I förtrolig ton ger Forssell oss bakgrundsfakta, talar om hur egna teaterdrömmar realiserades. Nämner att redan vid bildandet av Nynningen mötte han Wollter när denne medverkade i epokgörande gruppteatern Sandlådan. Sorgliga förlusten bäddas in i fina minnen, vilka understryks visuellt på backdrop. Upptakten utgörs, inte oväntat, av två låtar inspirerade av Majakovskijs poesi – Balladernas konst och Se så tyst det är i världen från klassikern För full hals. Vad som börjar i eftertänksam melankoli övergår i en mäktig, emotionell laddning. Jäderlund färgar melodierna med emfas på sina blåsinstrument.
I en repertoar framtagen av Wollter framstår texter av dramatikern och kollegan Kent Andersson (rekommenderar Anders Wällheds biografi) som oundgängliga. Tidigt 90-tal skrev Andersson Ingens hundar för Teater Halland. Forssell berättar att han var med i den produktionen och således träffade dramatikern. Detta mindre kända ledmotiv (finns inte med i antologier) gläfser och närmast ylar fram, blir till en av konsertens definitiva höjdpunkter med sitt fräckt grooviga arr, där Tomas och Thomas står för starka vokala insatser. Matilda Magnusson framsjunger med bravur budskapet i Genomskinliga hjärta (Blå timmen 1966) om att ”värre än att inte se/ är detta att inte bli sedd”. Lyckad tonsättning resulterar i bitterljuv vals. Kents klassiska Vingen ( läste två sista stroferna när jag tackade för mig på min arbetsplats) med feature på pedal steel fungerar däremot inte tillfredsställande, anser den vara styltig i ett baktungt rockbeat.
Vi serveras Björn Afzelius x 2 vars texter Matilda Magnusson framfört med bravur i 20 år. Får veta att hon lade märke till Wollter när han figurerar i videon till Medan bomberna faller. Den viktiga texten draperas i klämmigt stuk, med Forssell på mandolin och påfallande skånskt tonfall. Avskalade Visa i vargtimmen kompletterar fint den avdelningen. Tomas Forssell har under sin långa karriär skrivit åtskilliga gångbara låtar, vilka lämpar sig i ett program signerat imposante skådespelaren. En man med unik star quality jag fick förmånen att uppleva som mest under sista storhetstiden på Stadsteatrarna i Göteborg (flera gånger som recensent/ ombud) och Stockholm under 2000-talet. Nynningen spelar Kapten Mesterton (från debuten -72) om skotten i Ådalen och Kappsäcken från soloplatta om ung kvinna som flyttar till jobb söderut. Den senare melodin broderas ut av en mästare på pedal steel.
Också för mig som mest skriver om olika former av jazz, världsmusik och singer songwriters fängslar ett innovativt rockband som Nynningen, inte minst när de närmar sig experimentellt sound, kabaré och visa. Och fram tills nyligen ingick makalösa Bengan Blomgren. Rytmsektionen är tämligen nykomponerad. Mårten Magnefors ger pålitligt understöd och flyter ypperligt in i låtarnas strukturer, i samverkan med enormt stadiga och smidiga basgångar från nestorn Nikke Ström. Jäderlund och Lindström ( kommer bli än mer hemtam i denna omgivning) tar ut svängarna rejält, vilket uppskattas.
Eftersom låtar och vismaterial omsorgsfullt introduceras är det av intresse att uppehålla vid vad som framförs, mer heltäckande än vanligt. Lirkades med frånvarande huvudrollsinnehavaren för att Hasse & Tages Monica Z-ikoniska Var ni blev ni av ljuva drömmar? ,skulle kunna skrudas i psykedelisk dräkt á la Velvet Underground. Denna annorlunda tappning på en mångbottnad politisk tidsskildring fascinerar. Vidare sjunger Magnusson med pondus Peps En del och andra, Fred Åkerströms hommage Balladen om Joe Hill och Vysotskijs Sång om en vän (sist nämnda en favorit hos Wolter) ingår i cd:n Sånger från det tjugonde seklet och är också införlivade i En dröm, en längtan, en sång. Musikaliskt förflyttar man sig snyggt i dessa två visor från alt. country-stuk till rysk folkmusik kryddat med lysande solo av Lindström på hans gröna gitarr. Längsta mellansnacket handlar originellt nog om drömmar.
Rörande framförs som allsång En gång jag seglar i hamn , en kroka-i-arm sång ( förknippar den med lägerbål i frisksportrörelsen) som ett känslig kontrast emellan hypnotiska eruptioner från För full hals-plattan. Först uppfriskande skrynklig attack vars spräckliga sound har drag av Tonbruket och allra sist levereras förstås hårdsvängande titellåt. Tacksamt att sätta punkt med sådan snärtig sak där trumslagaren Magnefors magnifikt eldar på. Vill betona att vid sångmikrofonerna textas det tydligt och såväl duetter som vokala soloinsatser sjöngs med den äran. Och om det inte framgår av texten påpekas att bandets talesperson är en ytterst kompetent gitarrist.
Hade på sått och vis trott att jag skulle bli mer berörd av vad som var en kombinerad hyllnings- och minnesföreställning. Å andra sidan kanske skönt att det inte blev lika känslosamt som jag föreställt mig. Kontentan är, vilket framfördes till Nikke Ström, att resan till grannkommunen var väl värd att göra.
Kungsbacka satsar på kultur. Hade för ett par veckor sedan stort utbyte av Malin Broman med Camerata Nordica spetsat med oförlikneliga Stina Ekblad (rekommenderar hennes självbiografi). Och 12/2 kommer Johan Lindström tillbaka till samma scen med sin septett, en formation av svenska jazzcelebriteter.