Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Way Out West blir klimattransparent – redovisar festivalens klimatavtryck

by

När detta skrivs startar den stora festivalen LollaPalooza på Gärdet i Stockholm. Att Göteborgsfestivalen just denna dag publicerar sitt pressmeddelande om att WOW blir klimattransparent måste väl ses som en uppmaning åt LollaPalooza och världens alla musikfestivaler?

Här är pressmeddelandet från Way Out West:
Efter att ha gjort festivalen både kött- och mjölkfri tar nu Way Out West nästa steg i sitt hållbarhetsarbete och gör årets festival klimattransparent tillsammans med samarbetspartnern Oatly. Klimatavtrycket för bland annat mat, dryck, transport, boende och energi kommer redovisas för att öka kunskapen om växthusgasutsläpp och i förlängningen hjälpa festivalbesökarna att göra mer hållbara val.

Sedan starten 2007 har hållbarhet stått högt på festivalarrangörens dagordning. Way Out West är idag både kött- och mjölkfri och blev 2013 den första svenska festivalen att bli hållbarhetscertifierad enligt ISO 20121. Tillsammans med Oatly startar i år ett projekt med att synliggöra klimatavtrycket för festivalen – från energi, boende och transporter till mat och dryck och hyra av utrustning. Även mobilladdningsstationer och bajamajors utsläpp kommer att vara synliga på festivalen. De som gör beräkningarna är Svalna och CarbonCloud. På sikt ska en klimatbudget skapas för festivalen, dvs. ett verktyg där man med utgångspunkt i utsläppsnivåer från tidigare års festivaler ska kunna kunna följa upp, identifiera åtgärder och minska festivalens avtryck för varje år som går.

– Klimatfrågan är viktigare än någonsin och vi behöver en genuin och ärlig förändring, inte små kosmetiska insatser för att få ytterligare en klapp på axeln. Vi vill fortsätta att driva på frågan om ett mer hållbart eventskapande och för att göra det på ett trovärdigt sätt måste vi själva vara transparenta och redovisa hur klimatsiffrorna faktiskt ser ut. Transparens kan vara på gott och på ont, men oavsett är det nödvändigt. Genom att göra festivalen klimattransparent gör vi förhoppningsvis frågan mer konkret för våra besökare, säger Peter Björklund på Luger, som också hoppas att fler i branschen tar efter.

CO2e, eller koldioxidekvialenter, är ett gemensamt mått för olika växthusgasers påverkan på klimatet och används för att mäta utsläpp av alltifrån flyg till maten på din tallrik. Förutom det som krävs för att arrangera festivalen deltar alla mat- och dryckesleverantörer. Oatly som var med och gjorde festivalen mjölkfri 2015, blev tidigare i år först i Sverige med att börja skriva ut klimatavtryck på alla sina förpackningar och är tillsammans med Way Out West initiativtagare till årets projekt.

– Koldioxidekvivalenter är ett bra mått, men säger inte särskilt mycket så länge det inte finns något att jämföra med eller en förståelse för vad det innebär. Därför är det nödvändigt att fler producenter tar sitt ansvar och synliggör sina klimatavtryck så att konsumenter får möjlighet att göra hållbara val i sin vardag. Vi tycker att det borde vara en konsumenträttighet att veta livsmedelsprodukters klimatavtryck, säger Anna Åhnberg, hållbarhetsspecialist på Oatly.

Om CO2e
CO2e, eller koldioxidekvivalenter, är ett mått på utsläpp av växthusgaser som tar hänsyn till att olika gaser har olika uppvärmningsgrad (GWP) och olika förmåga att bidra till växthuseffekten. Måttet ”översätter” olika växthusgaser till hur mycket koldioxid som skulle orsaka samma växthuseffekt. Räknat per utsläppt ton bidrar exempelvis metan 30 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid, och ett metanutsläpp på 1 ton motsvarar därför 30 ton CO2e.

OM KLIMATTRANSPARENS
Klimattransparens innebär att synliggöra sitt klimatavtryck genom beräkningar av växthusgasutsläpp. För Way Out West innebär det t.ex. att man räknar på områden som energi, transport, mat och dryck på området. Syftet med initiativet är att öka kunskap, medvetenhet men också göra frågan mer konkret och transparent internt, men framförallt för besökare och andra aktörer i branschen – med målsättningen att kunna skapa en mer hållbar festival.

Susanna Dahlberg undersöker kulturpolitikens maktförhållanden

by

Susanna Dahlberg, VD på Regionteater Väst. Foto: Ateljé Karlheden

Frågan om en armlängds avstånd inom kulturpolitiken är ständigt aktuell. Beslutsfattare lyfter ofta betydelsen av att konsten måste vara fri men hur fungerar denna maktbalans i praktiken? Regionteater Västs VD, Susanna Dahlberg, har fördjupat sig i ämnet i sin masteruppsats What is the length of an arm?
–”Min studie visar att det är mer styrning inom kulturpolitiken än vad som kanske medges, både inom branschen och inom politiken.”

Hösten 2015 spelade Regionteater Väst teaterföreställningen Den avvikande meningen för högstadieelever i Västra Götaland. Föreställningen letade efter fascismens spår i samtiden och gav publiken verktyg att identifiera och förstå begreppet. Två ledamöter från Sverigedemokraterna reagerade på innehållet och lämnade in en interpellation till Västra Götalandsregionens kulturnämnd, i ett försök att stoppa föreställningen. Händelsen bidrog till att väcka Susanna Dahlbergs intresse för begreppet ”en armlängds avstånd”.

–”Jag vill fördjupa diskussionen om vad konstnärlig frihet är. Det är lätt att vara överens på ett ytligt plan men när du blir tvungen att ställa den mot någon annan princip, t ex demokratiska principer om jämställdhet, är det inte längre lika självklart vad begreppet innebär.”

Inför valet 2018 genomförde SVT Kulturnyheterna en undersökning av partiernas förhållningssätt som visade på stora skillnader av tolkningen för principens innebörd.

–”Uttrycket används av många men är inte tydligt definierat. Ändå sägs principen styra kulturpolitiken. Alla jag intervjuat i min studie vill att konstens ska få skapas fritt och verka fritt. Samtidigt finns det en stor medvetenhet om de paradoxer och dilemman en ställs inför när principen ska praktiseras i verkligheten.”

Då politiska beslut vanligtvis ligger till grund för finansieringen av kulturen menar Susanna Dahlberg att det finns en problematik i att politiken har beslutandemakten om hur resurserna ska fördelas och samtidigt formulerar uppdraget.

–”Principen definieras oftast som att politikerna ska skapa förutsättningar för konsten men inte styra innehållet. Min studie visar tydligt att genom att styra förutsättningarna riskerar man också att styra innehållet.”

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

by

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Osynliga i fokus på Folkets bio i sommar

by

De osynliga är den svenska titeln på en fransk film som har premiär på Folkets bio den 23 augusti. Filmen handlar om en grupp som ofta är osynlig i samhället: hemlösa kvinnor.
Filmen handlar om socialarbetare och hemlösa kvinnor på ett kommunalt center i Frankrike som tvingas stängas av besparingsskäl. De utsatta kvinnorna förlorar den enda trygghet de har i tillvaron. Filmen som regisseras av Louis-Julien Petit har en lång rad amatörskådespelare med egna erfarenheter av hemlöshet i rollerna.

Folkets bio står som så ofta för att distribuera filmer som sticker ut i mängden. De osynliga är en av flera filmer som Folkets bio visar i sommar som lyfter fram grupper som annars syns väldigt sällan i film eller i medier överhuvudtaget. Först ut på svenska biodukar i sommar av dessa är Rött kort i regi av Soheil Beiiraghi som går upp på svenska biografer 28 juni.

Filmen handlar om några iranska kvinnliga fotbollsspelare i landslaget. Laget har lyckats ta sig till VM-final men när de ska checka in på flygplanet på väg till finalen stoppas lagets stjärna, Afrooz. Hon får inte gå ombord på planet, hon får inte lämna landet eftersom hennes man inte ger henne tillstånd till det. I Iran får gifta kvinnor varken resa från Iran eller ta ett jobb utan att deras man godkänt det.
Det är skrämmande att kvinnor är så ofria i Iran och i flera andra länder. Men detta talas det sällan om, heller. I mina ögon är det ett fruktansvärt kvinnoförtryck att kvinnor ägs av sina män. Visserligen finns det förstås många män i Iran som inte hindrar sina fruar att resa – men att det ens är möjligt och att det aldrig hörs något om detta från svenska och andra europeiska kvinnokämpar är för mig obegripligt.

Den tredje filmen som lyfter upp en ofta osynlig grupp i film är Josefin & Florin, i regi av Ellen Fiske och Joanna Karlberg. Den har inte premiär förrän den 20 september, men med förhoppning att sommaren blir lång räknar jag in den bland sommarfilmerna.

Filmen bygger på verkliga förhållanden och berättar om den 22-årige rumänske tiggaren Florin som träffar den 38-åriga svenska singelmamman Josefin utanför mataffären. De blir förälskade och gifter sig efter åtta månader och flyttar ihop i den lilla byn Oskarström.
Florin och Josefin kommer från två mycket olika kulturer och de har en ålderskillnad på 16 år – trots stor kärlek utsätts deras förhållande för många utmaningar av olika slag. När såg vi en film om romer på svenska biografer senast?

Vilken verklighet och vilka grupper i samhället skildras i film oftast? Det är definitivt medelklassen och de rikaste som är i fokus allra mest. Förut var det dessutom att vara medelklass, eller överklass och heterosexuell som var normen. När det gäller att annan sexuell läggning än hetero har det hänt en del inom filmvärlden men förövrigt är det fortfarande de välbeställdas liv som är i centrum. Jag rekommenderar Folkets bios sommarutbud.

Författaren Christell Andersson berättar om sin bok ”Från knytnävsslag till egen identitet”

by

Från knytnävsslag till egen identitet är en verklighetsbaserad berättelse, utgiven på Vaktel förlag. Författaren berättar här själv om boken:

Christell Andersson heter jag, född och uppvuxen i Göteborg. Min första passion idag är skrivandet. Skulle jag beskriva mig med ett ord hade det varit överlevare. I största delen av mitt liv har jag levt i våld i nära relation trettio år på en skör tråd. Trettio år där jag haft ett utåtriktat liv på jobbet och ett helt annat där hemma. Men mitt tuffaste jobb var där hemma, där jag jobbade dygnet runt för att hålla mig och mina barn vid liv. Men hjälp av min dåvarande chef lyckades jag till slut ta mig ur med livet i behåll.

Mitt skrivande blev en sorts meditation och något av en handbok för mig själv där jag tar upp varje steg i den sjuka värld jag levt i. Alla känslor som uppstår, ångesten och hur omgivningen reagerar med rädsla. Men också hur stor betydelse en liten seger har för att ta mig framåt. Jag vill vara en inspiration till alla de kvinnor som känner igen sig i min berättelse och visa att inget är omöjligt.

Hoppet och viljan att vara kvar här på jorden ska spegla sig. Om du känner igen dig, håll fast vid livet och ge aldrig upp och till dig som aldrig blivit utsatt hoppas jag att kunna nå fram att någon lärt sig något nytt utifrån min historia. Jag vet att jag är ute på djupt vatten men det är mitt eget val, ingen ska få tysta mig.
Det här är en bok som borde läsas av alla. I synnerhet beslutsfattare.

Detta är min personliga berättelse om tiden i helvetet och hur jag hittade nyckeln till att ta mig ut. Det är en omskakande och på samma gång hoppingivande bok. Jag skriver för att berätta om hur det kan se ut, för att stärka och ge råd till andra i samma situation. Samtidigt är jag kritisk till samhällets fortfarande bristande stöd. Var är till exempel stödet för den som tagit sig ur denna terror? Hur ska de få möjligheten till en nystart?

”Vad gör man när man står där ensam, barskrapad, ingenstans att bo, om man inte kan få en lägenhet i sitt eget namn? När Kronofogden och skuldsaneringsenheten fullkomligt struntar i vad du har varit med om …” Jag trodde aldrig att eftervåldet skulle kräva så mycket av mig. Att det plötsligt skulle göra så ont att andas att min kropp skulle ge vika för all smärta den har utsatts för under så lång tid.
Men jag hittade min inre styrka tack vare mina barn och mina vänner. I dag kämpar jag med min psykiska ohälsa, tar en dag i sänder mitt liv är ganska svajigt men jag jobbar och håller på och bygger upp mitt liv igen, och jag har börjat att föreläsa om våld i nära relation.

När jag står där uppe och delar med mig av min personliga berättelse känns det som en befrielse, jag känner inte skuld och skam längre den är inte min att bära den skickar jag tillbaka till förövaren.
All styrka till alla er där ute som kämpar! tillsammans blir vi en kraft att räkna med.

Christell Andersson