Filmrecension

Bastarden
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolaj Arcel

Återigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som är dansk film, att det är kapabelt att göra en relativt simpel berättelse till en nervkittlande upplevelse. Att vårt sydliga grannland länge varit känt som en filmproducent av rang är ingen nyhet, det är alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en förståelse för de möjligheter och begränsningar som ett mindre land som Danmark har vad gäller att producera film.

Bastarden bär med sig samtliga av dessa attribut och är många gånger oemotståndlig. Berättelsen må vara lika spartansk som en pølse, serverad utan bröd eller vidare extravaganta tillbehör, men utförandet är fullkomligt lysande. Regissören Nicolaj Arcel är numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och även om den hovpolitiken spelar mindre roll här lyckas Arcel ännu en gång göra de diaboliska planerna och det snåriga politiska landskapet oerhört spännande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den mästerliga The Favourite valt att använda sig av en mer modern dialog som skänker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.

Berättelsen och dess karaktärer är sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk berättarkonst, men genom oerhört övertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett järngrepp om publiken. Det är aldrig tal om några storslagna bataljer, istället ägnas mycket av speltiden åt smärtsam och krävande vardag där Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen kämpar mot omöjliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
I de stunder då Mikkelsen kämpar ute på fältet och det ramas in med ett fantastiskt stämningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga sätt att hantera sina karaktärer har Arcel en intimitet och omtanke som gör att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad gäller etik och moral.

Framförallt är det imponerande hur Arcel gör filmen levande och spännande. Oavsett om det är simpla bestyr med att få marken att tyglas för odling eller hotet från Simon Bennebjergs odrägliga landägare har filmen en påtaglig nerv som gör att speltiden flyger förbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som ännu en gång är helt lysande, detta är ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat skådespel som inte är det minsta exhibitionistiskt, istället är det en perfekt kugge i ett otäckt väloljat maskineri. Sättet Mikkelsen lyckas skapa empati och även sympati är förunderligt.

Det enda som drar ned betyget är markant sämre skådespel från de skådespelare som härstammar från Sverige. Där den danska ensemblen lyckas övertyga och hantera dialogen kan detsamma inte sägas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som präst. Från att vara övertygande känns filmen märkligt haltande och stel då det pratas svenska. Varför Arcel inte kan regissera sina skådespelare bortom sitt modersmål förblir ett mysterium, men det går inte att undkomma – att så fort det talas ett språk annat än danska, framstår filmen närmast forcerad. Mest drabbade blir det för unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som kämpar med det mesta. Att kritisera barnskådespelare är lika lågt som att skjuta älg på Skansen, men det är tyvärr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltför avancerad roll för sin knappa erfarenhet som aktör. Sedan har vi filmens slut som också är bisarrt simpelt och plågsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och återhållsamma är ofattbart med tanke på den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.

Bastarden må dras ned av delar av sitt skådespeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen är ändå förstklassig och ännu ett tecken på att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som världsbäst.

Banel & Adama
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi: Ramata-Toulaye Sy

Det må vara beundransvärt vad gäller det rent estetiska men vad gäller faktiskt substans är Banel & Adama närmast provokativt otydlig, loj och ointressant. Att hitta filmer som inte följer västerländska normer, både vad gäller berättande – och formmässigt, blir alltmer sällsynt. Globaliseringen har lett till att filmskapandet blivit mer unisont och tidigare exotiska filmnationer som Hong Kong eller Sydkorea har rört sig allt närmare västerländsk film. Banel & Adama har förvisso inte heller kunnat undgå att importera ett och annat västerländskt attribut, framförallt vad gäller de narrativa influenserna. Men genom att förlägga hela filmen i en mycket spartansk by skapas en känsla av tidlöshet, detta eftersom det är en plats som är åldrad i sitt levnadssättet men också aktuell då miljontals människor i världen fortfarande inte har tillgång till rent vatten eller elektricitet. Detta är en värld och vardag som vi i väst varken kan eller vill föreställa oss. Berättelsens tydliga influenser av Shakespeares Romeo och Julia bidrar också till filmens tidlösa kvalité.

Regissören Ramata-Toulaye Sy har en fantastisk känsla för det visuella. Även om vi aldrig lämnar sanden och de oändliga vidderna lyckas Sy skapa en spektakulär upplevelse för ögat. Genom fantastisk komposition och suggestiva bilder, som involverar skuggiga siluetter, skapas en film som är både vacker och spännande att se på. I sina bästa stunder verkar det som om fotografen Amine Berrada är tronarvinge till den eminenta Christopher Doyle vars bilder är rent hypnotiska i och med ett genialiskt användande av färg och ljussättning.

Men denna okulära triumf är föga behjälplig om filmen inte har kapacitet att engagera. Även om fotot är lika inbjudande som en kostnadsfri resa till valfri destination spelar det väldigt liten roll då livsödena och de många dramatiska skeendena är fullkomligt ointressanta. Det övergripande felet är att Sy helt och hållet saknar driv eller energi vad gäller subjekten. Berättelsens kärna må vara klassisk men sättet den presenteras på är, från en berättarmässig synpunkt, usel. Filmens romans som är menad att vara drivmedel för hela filmen är slarvig och helt utan passion. Viljan att följa i Shakespeares fotspår vad gäller att involvera surrealistiska och övernaturliga inslag är minst lika katastrofala för slutprodukten. Istället för att addera viktiga nyanser eller stilfulla religösa allegorier blir de närmast spirituella inslagen plumpa och distraherande. Inte blir det bättre av att flera sekvenser innehåller symbolik som är både diffus och mestadels irrelevant.

Tragiskt nog lyckas Sy aldrig hitta något ankare att hålla sig fast vid, istället löper filmen vidare med ett skröpligt och menlöst berättande som kulminerar i en av de mest tafatta finaler jag bevittnat. Det är genuint tragiskt att en film som besitter en fantastisk känsla för det visuella är mer eller mindre bankrutt vad gäller allt annat. Detta är yta framför substans, något det absolut inte borde vara.

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.