Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Passage – en ömsint hyllning till människors rätt att vara unika

by

Passage
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Levan Akin

En kärleksfull skildring av människor som letar efter något. Kanske är det en mening med sitt liv eller förlåtelse de söker, eller att hitta sig själv och sin plats i livet. Eller att förstå sig själv. Regissören Levan Akin tar med oss till på ett unikt besök i en del av Istanbul som inte syns i turistbroschyrerna. Vi förs in ett färgsprakande gatuliv på bakgator där transpersoner lever tillsammans med hemlösa barn. Passage är en skildring av en värld som inte många besökare i Istanbul hittar till. Filmen är gripande, den är fascinerande, den är vacker och visar på skönheten mellan människor som vågar sträcka ut en hand från sitt ensamma hjärta till ett annat ensamt hjärta.

Berättelsen börjar i Batumi, en lantlig plats i Georgien. Lia är en medelålders kvinna från Georgien som arbetar som lärare. Hon besöker sina grannar för att fråga om de vet något om hennes systerdotter Tekla som försvunnit. Den som bestämmer i huset hos Lias grannar är en överviktig burdus man som förtrycker både sin yngre bror Achi och övriga familjemedlemmar. Samtliga kallar han för okunniga idioter. Men Lia har han stor respekt för. Hon är ju utbildad.

Grannens yngre bror Achi har hört att Tekla gett sig av till Istanbul. Tekla lämnade sitt hem i Batumi, efter att hon kommit ut som transkvinna. Georgien är inget lätt land att leva i som transkvinna. Lia bestämmer sig för att bege sig till Turkiet. När hon lämnat grannens hus blir hon ikappsprungen av Achi som lyckas övertala henne att få följa med. Han påstår att han kan både turkiska och engelska och han visar att han har Teklas adress i Istanbul. Den medelålders kvinnan Lia och den unge mannen Achi blir ett udda par och i Istanbul omtalas de som kvinnan som tillsammans med sitt barnbarn letar efter sin systerdotter som är transkvinna.

Mzia Arabuli är så bra i rollen som Lia. Hon är erfaren skådespelare men inte känd i västvärlden och det är en styrka i denna roll, det gör att hon känns mänsklig och inte skådespelad då hon inte associeras med tidigare roller. Hon känns äkta. Lia och den unge mannen Achi (som spelas mycket bra av Lucas Kankava) följs åt till Istanbul och i sökandet efter Tekla. En udda vänskap växer sakta fram trots deras stora olikheter och olika förväntningar på Istanbul och livet. Lia är i övre medelåldern, hon är strikt och kunnig medan Achi är ung, energisk och nyfiken på livet och är redo att göra vad som helst för att slippa livet i en georgisk by. Dynamiken mellan dessa två är magisk och spännande. De skildras mycket mänskligt och med djup i karaktärerna, både är så mycket mer än vad de kan verka vid en första anblick. En gammal tant kan vara duktig på att dansa, en mjuk ung man kan vara mogen och beskyddande.

I Istanbul möts de av en stad som spritter av liv och färger, av fattigdom sida vid sida med rikedom, med gatubarn och katter överallt. Achis adress till Tekla tar dem till bakgator där transkvinnor lever. Men att hitta någon som inte vill bli hittad är inte lätt och ännu svårare är det för den som inte kan göra sig förstådd på turkiska.

Parallellt med att vi följer Lia och Achi får vi följa transkvinnan Evrims äventyr. Evrim är en advokat som kämpar för transpersoners rättigheter. Hon har lärt sig att ta sig fram i en värld av fördomar. Att Lia och Achis öden ska stråla samman  i ett möte med Evrim är förstås förutsägbart. Det är nog det enda som är förutsägbart i denna unika mästerliga hyllning till människors rätt att vara unika.

Under färden och sökandet möter de olika människor. Vi får en inblick i livet för många olika transpersoner genom Evrim och många av de som lever i denna del av staden. Vi får en inblick både i sammanhållning, vänskap och i svek och motgångar. När de strövar på dessa bakgator med myllret av färgstarka personligheter känner Lia att hon börjar komma närmare Tekla.

På ytan handlar det om att tillsammans söka efter Tekla men under ytan söker de egentligen mest sig själva. De söker sin plats i livet och respekt för sig själv och kanske förlåtelse.

Det är en vacker och samtidigt vemodig berättelse där vi får känna och se fattigdomen och utsattheten många lever under, både på Istanbuls bakgator och georgiska byar. En film som känns långt in i hjärteroten. Unika människor möts och hittar en väg till sig själva, utspelad med storslagna vyer från Istanbul.

Filmrecension: Bockarna Bruse På Badhuset

by

Bockarna Bruse På Badhuset
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Will Ashurst

Den norska animationsstudion Qvisten kan inte anklagas för att ligga på latsidan. Under oerhört kort tid har studion levererat en radda filmer som haft biopremiär. Något som måste ses som imponerande med tanke på det generella underskottet på europeisk – och i synnerhet nordisk animation. Men hög produktionstakt är knappast meriterande vad kvalitet anbelangar. Ett fåtal artister och kreatörer kan kombinera hög produktion med obegripligt hög kvalitet – se bara till Bruce Springsteen som under slutet av 1970-talet producerade så mycket att superhits som exempelvis Because The Night behövde skänkas bort till Patti Smith.

Qvisten verkar istället ignorera och förakta begrepp som kvalitet eller eftertanke. Ännu en gång är det en film som vältrar sig i misstag och kass regi och som förälskat sig i hurtigt och gapigt trams som får hjärncellerna att vilja hoppa från en hög bro.

Att begå ett misstag kan ursäktas, om det sker en andra gång är det aningen mindre förlåtligt men inte avgörande. Qvisten har nu lyckats begå multipla kardinalsynder vad filmmediet anbelangar. Det går inte längre att ha överseende med det förfasande usla skräp som Qvisten överöser publiken med. Att studion fortsätter förgripa sig på klassiska barnsagor som Folk och Rövare i Kamomilla Stad, och nu Bockarna Bruse, gör nonchalansen vad gäller ansträngning att framstå som motbjudande cynisk.

Men frågan är om inte detta är höjden – eller rättare sagt botten? Det som utspelar sig på duken är bortom alla ordinarie bedömningskriterier. Det är svårt att avgöra vad som är mest beklämmande, precis allt är en frånstötande olycka. Bockarna Bruse På Badhuset misslyckas fatalt med precis allt. Som barnfilm är den alltför grov och närmast snuskig, med sin konstanta fascination för avföring och otrevliga odörer. För de äldre är filmen så pass fånigt juvenil och banal att det inte går att utvinna något som helst underhållningsvärde. Utöver det är animationen – som alltid med Qvistens produktioner, vanvettigt ful. Det finns skräpiga YouTube animationer som håller högre klass och har mer följsamma rörelser. Det kvittar att filmen försöker efterapa visuella kvalitéer från förlagan, resultatet som tittaren tvingas se på orsakar samma reaktion som att vakna upp med en jättelik giftspindel på bröstet. Trots sin sparsamma speltid på drygt 60 minuter känns upplevelsen längre än samtliga fjortontusen avsnitt av Våra Bästa År.

Eländet blir hundraprocentigt skräp då det kastas in ett par vedervärdiga musiknummer som kunde ha använts som tortyr i valfritt mardrömsfängelse. Bockarna Bruse På Badhuset är anskrämlig smörja som befäster Qvisten som ett av de sämsta produktionsbolagen i världen.

Filmrecension: Knox Goes Away

by

Knox Goes Away
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Michael Keaton

Michael Keaton har haft en bisarr karriär som var i full blom under 1980-talet i och med sina Tim Burton-samarbeten, där både Beetlejuice och Batman gjorde Keaton till ett namn på allas läppar. Karriären skulle sedan svalna avsevärt. Keaton drog sig tillbaka på en jättelik ranch och medverkade bara sporadiskt i ett antal ansiktslösa produktioner. Först med den snillrika Birdman för tio år sedan lyckades Keaton göra storstilad comeback. Efter det följde ett antal lysande roller, bland annat som Spider-Man-skurken Vulture. Keaton har också fått visa att han besitter en god scennärvaro som varit ett trevligt tillskott i filmer som Spotlight och även The Flash då han återvände till att spela Batman.

Keaton har idag nya möjligheter, något som nu lett till film nummer två där han deltar som både regissör och skådespelare. Erfarenheten av en karriär som åkt berg- och dalbana kunde ha resulterat i en markant förbättring vad Keatons förmåga som regissör beträffar, framförallt med tanke på att The Merry Gentleman – Keatons förra regiprojekt, visat sig vara lika minnesvärd som det senaste avsnittet av Bingolotto.

Men någon uppryckning blir det inte tal om. Istället är hela Knox Goes Away en kavalkad klyschor, som i rätta händer kunde ha blivit en effektiv thriller med ett starkt emotionellt patos. Olyckligtvis kan filmen aldrig resa sig över det faktum att allt som utspelar sig är presenterat med en mördande tristess befriat från all form av spänning eller intensitet.

Yrkesmördare på film kan vi det här laget vara lika återkommande som brustna förhållanden. Det är ett inslag som numera behöver oerhörd kreativitet och kompetens för att framstå någotsånär intressant. Inte ens faktorn där huvudpersonen kämpar med en alltmer påträngande demens är särskilt innovativt. Se bara till den erbarmliga Memory med Liam Neeson som i sin tur var baserad på en belgisk förlaga.

Knox Goes Away önskar att minnesproblemen, tillsammans med en mycket oläglig familjekris, skall samverka och skapa en tickande klocka som får publiken att hålla andan. Problemet är bara att filmen är makalöst ointressant. Keaton regisserar som om han befann sig i en djup slummer, hela filmen känns groggy och avslagen. Förvirringen som uppstår för huvudpersonen är varken emotionellt drabbande eller särskilt effektiv för att bygga spänning.

Det är svårt att inte spekulera i hur allting hade manifesterat sig om exempelvis David Fincher hade valt detta projekt framför den ganska menlösa The Killer. Även om den berättelsen om hämnd och vedergällning hade grava fel fanns det segment som höjde pulsen, dessutom var hantverket av hög kvalitet. Om lite av Finchers intensitet och snillrika sätt att bygga spänning hade letat sig in i Knox Goes Away hade de olika strapatserna och striden mot ett alltmer opålitligt sinne kunnat bli en förstklassig upplevelse.

Tyvärr så kan Keaton aldrig gräva sig ur det djupa hål som filmen placerar sig i från första början med en rysligt seg introduktion som söver tittaren. Inget känns uppriktigt, omsorgsfullt eller särskilt engagerat. Det är bara en såsig exkursion, ett halvhjärtat försök att återvända i rollen som regissör. Skådespelet är minst lika oinspirerat, Keaton själv muttrar och grymtar, James Marsden spelar över och Al Pacino himlar med ögonen. Det blir uppenbart att Keaton behöver en regissör som kan inspirera och frammana hans bästa sidor, då han själv försöker göra det blir det platt fall. Till och med filmens visuella attribut är fullkomligt ointressanta, med ett platt foto och grå scenografi.

Hela Knox Goes Away är en seg parentes som tyvärr påminner om varför Keaton spårlöst försvann under ett antal årtionden. Förhoppningsvis är detta bara ett temporärt snedsteg för en skådespelare som under de senaste åren visat sig vara en av branschens mest intressanta.

Filmrecension: Ondska finns inte – men handlingars konsekvenser kan göra ont

by

Ondska finns inte
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Ryusuke Hamaguchi
Musik Eiko Hamaguchi

Ondska finns inte. Eller finns den? Ett är säkert i alla fall, människors girighet och människors själviskhet finns och när den slår till och rubbar balansen mellan människor och djur och natur då sker tragedier och hemska händelser. Det vet vi som lever under klimatförändringarnas hot. Människans lust att jaga för nöjes skull är om inte ondska i alla fall högst otrevlig. Människans habegär, människors lystnad och omättlighet på materiell framgång kan sätta igång handlingar som gör ont i de människor eller djur som drabbas.

Vad är ondska? Denna film sätter igång en hel del funderingar kring den existentiella frågan om ondska. Ondska finns inte vann juryns stora pris i Venedig filmfestival. Ryusuke Hamaguchi, regissören, vann en Oscar 2022 för filmen Drive My Car. Den filmen var underbar, på sitt sätt, men jag tycker att denna gör ett starkare intryck och dess tema berör många fler.

Handlingen kretsar kring Takumi som bor med sin lilla dotter Hana i byn Mizubiki som ligger en bit utan Tokyo. Takumi är lite av byns alltiallo. Han lever nära naturen och fixar många olika saker för byborna. Han hugger ved, han hittar örter som passar till restaurangens mat, han hämtar rent och klart källvatten för matlagning. Han har en närhet till naturen och kunskap om skogen som han lär ut till sin lilla dotter.

Byborna lever ett ganska lugnt liv, modernt men utan storstadens stress. Det är fantastiskt filmat och scenen där han hugger ved, filmat och klippt för att förmedla ett sådant lugn att det känns som om jag är med där och sitter på en stubbe och bara njuter av alla dofter från gräs och träd och ljudet från fågelkvitter och vindens brus i trädens grenar.

En dag får byborna reda på att ett företag har planerat att bygga en glamping-anläggning mitt i skogen, nära Takumis hus. Glamping är ett ord för glamorös camping. Stressade storstadsbor behöver komma ut i naturen men vill samtidigt bo bekvämt och ha det lyxigt. Byborna blir inbjudna till ett möte där företaget ska informera om dessa planer.

Det blir uppenbart att de som planerat denna glamping-anläggning inte alls tar någon hänsyn till miljön. En stor tank för avfall ska placeras så avfallet kommer att förorena vattnet för byborna. Företaget har inte tänkt att ha någon som arbetar på anläggningen på natten vilket kan föra med sig att dessa lyxcampare kan dra ut i skogen och jaga hjort och kanske missa och träffa annat. Och hjortar är inte farliga normalt men om de blir skadeskjutna kan de anfalla.

Scenen där byborna ska bli informerade är något av det starkaste jag sett i en film på länge. Det är humor men ändå skrämmande exakt skildrat hur ekonomiska intressen helt kör över den lilla människan. Det är en scen där olika bybor får möjlighet att ställa frågor och det blir allt tydligare att byborna har oändligt mycket mer kunskap om hur människa och natur fungerar än företagets chefer. Och som Takumi konstaterar: ”Vatten rinner nedåt” och det gör skitigt vatten också, förstås. Avfallsbehållaren kommer att skapa stor skada.

Efter mötet gör filmen en oväntat vändning. Det visar sig att de två som skickats ut av företaget för att informera byborna inte alls trivs med sina jobb. Den ena av dem, Takahashi, skulle till och med vilja flytta till byn och lära känna hur allt fungerar.

Filmens titel är lite gåtfull. En del vill utbrista att ondska visst finns och syftar förmodligen i det här fallet på de allra högsta cheferna som förstås inte alls tänker ta hänsyn till byborna utan ser mötet som en punkt de kan klicka i som avklarad och redovisa för myndigheter för att få tillståndet att sätta igång.

Frågan är: Vad är ondska? Är det ondska att ljuga? Är djur onda? Är naturen ond när den drabbar människor med katastrofer?

Denna film är vacker men också tragisk och mörk och svår att ta till sig, den är gåtfull och samtidigt magisk. Och den ger mycket att fundera kring efteråt.

Filmrecension: Som vi har älskat – en film om kärlekens många ansikten

by

Som vi har älskat
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Gustav Ågerstrand

En dokumentär som känns äkta och som förmedlar musikens kraft och samtidigt låter oss möta människan som heter Sara Parkman. En modig film som visar något mänskligt som många kan känna igen sig i: längtan och sökandet efter kärlek.

Sara Parkman kan utan tvekan utnämnas till en av de mest spännande svenska musikerna. Genom sitt unika uttryck har hon revolutionerat svensk folkmusik och skivan Vesper gjorde hennes känd och hyllad. Att se henne spela på scen är att se kärlek till musik vibrera och stråla ut till alla närvarande. Men bakom denna stora kärlek till musik finns också en annan längtan hos Sara Parkman. Hon är på väg att fylla trettio år och har nyligen separerat från en relation. Hon längtar efter att hitta någon att bygga en sann och djup kärleksrelation med och som hon kan få barn med. Hon längtar efter barn.

Vad är kärlek egentligen? Som jag ser filmen visar den på flera olika former kärleken kan ta. Musik är mäktig och att stora musiker som Sara Parkman har ett särskilt extra djupt förhållande till musik, det är uppenbart. När hon spelar utstrålar hon stark kärlek. Musik är en viktig del i livet för många och kan ge både tröst, hopp och ny energi.

Sara Parkman har en fin vänskap med sina medmusiker och speciellt med Hampus som nyligen blivit pappa. Hampus och Sara skapar och skriver mycket musik tillsammans och trots att han blivit pappa och vill vara med sin baby verkar de ändå lyckas få tid att skapa tillsammans. Vänskap är också en form av kärlek.

En annan form av kärlek är den nära relation vi kan ha till släktingar. Vi får se Sara Parkman tillsammans med sin farfar och med sin pappa. Dessa relationer utstrålar också ett starkt band.

Jag tycker filmen på ett finstämt sätt visar på kärlekens många ansikten utan att peka med hela handen.

Filmen börjar med Sara Parkman spela musik och slutat med musik. Musiken är den stora kärleken som är mäktig och bär genom livet. En stark film. En mäktig film. En varm film. En film med mycket kärlek av olika slag. Och underbar musik som gör mig lycklig.

Bakgrundsfakta on Sara Parkman:
Sara Parkman är född 1989 i Västernorrland. Prästbarn i tredje generationen, folkmusiker, tonsättare och artist. Hon arbetar återkommande med att lyfta det undangömda men vitala i en samtida kontext och fick 2017 sitt genombrott då hon med Riksteatern gjorde uppsättningen Fäboland. 2019 släpptes albumet Vesper- en aftonbön för vår tid med vilket Sara vill skapa ett samtal om vikten av helighet, oavsett om det handlar om kyrkor, rejv eller terapirum. Med Vesper nominerades Sara till en grammis och mottog DNs stora kulturpris. Som vi har älskat tar avstamp i succén med Vesper och följer sedan Saras väg mot stjärnorna genom den kreativa processen i skapandet av nästa platta – Eros Agape Philia.

Om filmens regissör:
Gustav Ågerstrand, född i Växjö 1985, är regissör och filmfotograf. Han har en master i filmfoto vid Stockholms Konstnärliga Högskola 2021-2023, har studerat dokumentärfilm på Biskops Arnö 2011-2012 och har en kandidatexamen från Stockholms Dramatiska Högskola 2012-2015 i regi. Gustav har regisserat filmer som Tjuvgods (2013, hedersomnämnande Tempo Dokumentärfestival), Inuti ett träd (2015), dokumentärserien Det goda landet som nominerades till Kristallen för bästa dokumentär 2018 och dokumentärfilmen Leva tills jag dör (2022). Han har också arbetat som fotograf och inslagsproducent med Gift vid första ögonkastet.

Som vi har älskat – trailer from Folkets Bio on Vimeo.