Goodbye Julia
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Mohamed Kordofani
Numera minns allt färre de gamla uthyrningsbutikerna, hur rader på rader av VHS- och senare DVD-filmer, stod redo att konsumeras, alla uppdelade efter kategorier eller genrer. Men den mest bisarra kategorin var den så kallade utländska hörnan, sektionen där majoriteten av icke västerländsk film fanns till förfogande.
I en tid då globalisering inneburit internationella affärstransaktioner samt kulturella utbyten har skillnaden mellan västerländska och icke västerländska filmer blivit allt mindre väsentlig, framförallt eftersom barriärerna för konsumtion av film har sänkts med tjänster som exempelvis Netflix. Men då en film som Goodbye Julia framträder är det fortfarande smärtsamt uppenbart hur okunniga och alltför trångsynta vi i väst är. Förutom att filmen utspelar sig i – ett ännu inte uppdelat, Sudan, en nation vi nästan aldrig har kulturell kontakt med, behandlar den ämnen som alltför få i väst tog någon större hänsyn till. Sättet regissören Mohamed Kordofani skildrar det spända inhemska läget på och hur motsättningarna mellan olika folkgrupper genomsyrar varenda fiber av vardagen, är oväntat effektivt vad gäller att öppna ögonen i övriga världen.
Problemet är att flera segment av berättelsen kräver en oerhörd kunskap i de ämnen som behandlas, något som gör att filmen framstår inkomplett många gånger om för oss som inte studerat sudanesisk historia i detalj. Då ett historiskt ämne behandlas brukar också en kontext etableras så att publiken kan få en behövlig utgångspunkt. Kordofani räknar iskallt med att tittaren är djupt införstådd med sudanesiska traditioner, samhällelig hierarki och normer – som för västerlänningar, framstår smärtsamt repressiva och trångsynta. Andra filmer som bjuder in tittaren till exotiska platser lyckas att gradvis sudda ut främlingsskapet och vagga in tittaren i den miljö som filmen utspelar sig i, detta sker aldrig i Goodbye Julia och en märkbar distans bibehålls genom hela filmen.
Filmens berättelse är – till skillnad mot ramverket och den politiska bakgrunden, oerhört simpel och traditionell där den nationella konflikten destilleras ned till ett fåtal karaktär som får representera de olika ideologiska intressena och rivaliserande synsätten. Det är synnerligen simpelt och drivs av en mycket sedvanlig saga om ånger, missförstånd och rädsla.
Det minst lika simpla och enkelspåriga hantverket får det hela att framstå rudimentärt och målmedvetet. Vad som uteblir och blir oerhört drabbande är bristen på någon som helst styrka, flera sekvenser saknar hetta och passion. När filmen efter ett tag vill skapa genuin spänning blir det hela fullkomligt odugligt då Kordofani skapat för mycket andrum som gör att tryckkokaren aldrig kan komma igång på allvar. Den grundläggande premissen har klassiska dramaturgiska hörnpelare som är närmast ofelbara men då Kordofani inte behärskar konsten att balansera mellan spänning, dramatik och samhällskritik kan inte ens denna solida struktur helt hålla samman. Ambition och vision är det sannerligen ingen brist på men Kordofani är inte tillräckligt erfaren som regissör för att förverkliga visionen.
Utöver det görs ett fatalt misstag då filmen väljer att accelerera sitt berättande genom ett förödande tidshopp som helt och hållet nollställer insatserna. Här inleds istället helt nya sidospår som aldrig kan engagera eller intressera som den inledande intrigen.
Goodbye Julia må ha visioner, men dessa lyckas aldrig komma över kullen och slå publiken med häpnad eftersom felsteg och en ovilja att förtydliga avgörande inslag ständigt hämmar.
Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.
Emma som studerar till läkare har fått växa upp med sin ensamma pappa, då hennes mamma begick självmord när Emma var liten. Hennes pappa, Martin (spelas så bra Nikolaj Coster-Waldau, Danmarks fantastiska Game of Thrones-skådespelare) var nära att bli mördad tillsammans med sin flickvän (Emmas mamma) när han som ung student arbetade extra som nattvakt på rättsmedicinska i Köpenhamn. Dessa hemska händelser satte sina spår i Martin och Emmas mamma klarade inte av att leva med dessa skrämmande minnen av upplevelsen.
Martin har blivit förstörd av händelserna som skildras i Nattvakten. Han har svårt att sköta något ordentligt och han dricker för mycket alkohol och tar piller. Sommarstugan där Emmas mamma hittades hängd har Martin gjort till en minnesplats dit han åker flera gånger i veckan. Hans dotter Emma försöker få honom att prata om händelserna men han vägrar prata. Emma tänker att de måste kunna prata för att kunna gå vidare i livet.