Skådespelarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Valeria Bruni Tedeschi
I och med den oerhört utdragna och omskrivna strejken i Hollywood i fjol framkom flera saker som filmindustrin sällan velat belysa medialt, än mindre på vita duken. De kanske mest upplysande utsagorna var från de skådespelare som inte ens de mest belästa eller kunniga kunde nämna. De aktörer som nu fick komma till tals var de som tjänar så lite att de inte ens når upp till den minimilön Screen Actors Guild instiftat för att kunna ha tillgång till sjukvård. Därför kunde inget varit mer passande än en sober inblick i det som så sällan associeras med skådespelaryrket.
Skådespelarna, regisserad av Valeria Bruni Tedeschi, vill vara vara en film i samma anda som Ronnie Sandahls Tigrar, en studie som sliter bort ridån och ger en jordnära, smutsig och hämningslös inblick i ett yrke som samhället beundrar men också avundas. Och i inledningen ges vi en effektiv sekvens där skådespelaryrkets bisarra sidor visas genom en rad tragikomiska provspelningar. Här lyckas Bruni Tedeschi visa hur genuint makabert yrket kan vara, en plats där desperation, hysteri och enorma mängder egoism blandas ihop till en absurd brygd som få vill veta av. Visuellt påminner det hela också om klassisk brittisk diskbänksrealism, med ett grynigt och färglöst foto som får precis allt att se tråkigt, livlöst och monotont ut.
Än så länge är det inga moln på horisonten men desto längre allt löper, desto klarare blir det att Valeria Bruni Tedeschi inte har en aning om vad hon håller på med, varken som regissör eller berättare. För när allting väl börjar ta form blir det uppenbart att detta inte är någon unik och vågad inblick i varken den kreativa processen som skådespelare eller ett uppriktigt porträtt av naiv ungdom. Bruni Tedeschi är i grund och botten skådespelare och menar att filmen – delvis, bygger på personliga erfarenheter, hennes CV är imponerande med över etthundra olika projekt som berör det mesta, alltifrån TV-serier till musikvideos. Detta är inte heller en regidebut utan hennes sjunde projekt som regissör. Dock verkar denna långa karriär inte ha resulterat i förmågan att faktiskt delge en berättelse. För berättartekniken som demonstreras här är som bäst amatörmässig, som sämst lika outhärdlig som en otvättad armhåla.
Karaktärsgalleriet är minst lika ointressant/kaputt som den faktiska berättelsen. Personerna vi får – missnöjet, att möta är en bunt ihåliga karikatyrer som är lika tråkiga som de är klyschiga. Vi får en hopplös drömmare med drogproblem, excentriska galningar som saknar alla hämningar samt bindgalna teaterregissörer som älskar att terrorisera och förödmjuka. Och nej, det är inte den senaste av säsongen av Robinson som beskrivs, utan vad publiken tvingas bevittna i två timmar.
Men mer än något annat vill Bruni Tedeschi att filmen skall maximera sina dramatiska kvalitéer. För kompetenta filmskapare innebär detta en lång och noggrann film som gör sig förtjänt av publikens engagemang, där de dramatiska sekvenserna faktiskt har en inverkan på tittaren. Bruni Tedeschi är istället övertygad om att ett rent bombardemang av emotionella vulkanutbrott, hysteri och allt annat mellan himmel och jord borde göra susen. Resultatet blir dock inte den medryckande och djupt emotionella saga hon febrilt försöker förmedla, istället framträder en film som är ett rent och skärt kaos. Istället för att vara återhållsam med den emotionella sprängkraften väljer Bruni Tedeschi att skapa en sorts tondöv bombmatta där precis allting kastas på publiken. Missbruk, livskriser, våld, ångest, könssjukdomar, vandalism, plötsliga dödsfall. Till slut frågar man sig om det inte också skulle förekomma ett gisslandrama, en massiv terroristattack samt en utomjordisk invasion?
Det sätt filmen konstant kräver sympati och uppmärksamhet är inte bara tröttsamt utan genuint provokativt. Som kronan på verket är personregin en total katastrof, hela ensemblen har bara kapacitet att vara hysteriska och gallskrika. Filmens mest skrattretande sekvens blir dock när den fiktiva demonregissören, spelad av Louis Garrel, har en lång och pretentiös utläggning om hur en pjäs bör ageras och utföras, det skall vara engagerande, exakt och levande. Man kan inget annat än gapskratta då det som utspelar sig framför en är antitesen till dessa påståenden.
Denna försagda universitetslärare Gary Johnson extraknäcker för New Orleans-polisen. I början arbetar han med teknik för polisen och hjälper till att sköta den utrustningen för avlyssning. Men så behöver polisen att han hoppar in som Hit Man ett tag. Hit Man är poliser som låtsas vara yrkesmördare och som möter personer som vill beställa mord. Genom att spela in dessa möten får polisen bevis och kan gripa beställaren och ställa den inför rätta. På så sätt kan polisen förhindra mord.
Om vänskap, kärlek, passion, om personlig utveckling, om att hitta sig själv eller inte hitta sig själv och gå vilse, att inte leva det liv man egentligen vill, om svartsjuka, missunnsamhet och oförmåga att låta andra människor växa, om girighet, om drömmar, om otrohet och trohet – om livet och vardagen och att hitta svaret på de stora frågorna i den enkla vardagens små sysslor. Helt enkelt en film och berättelse om livet som det är på gott och ont. Det är en fascinerande film som jag tänker på länge efteråt.
Berättarrösten fyller en bra, sammanhållande funktion och då skildringarna av de många olika människoödena annars skulle kunna bli röriga. Det är som om filmen låter mig sätta på en vägg som fluga och följa livets gång och följa de olika personerna. Ibland är någon i centrum för handlingen, ibland som en sidofigur. Det är skickligt, fantastiskt väl, ihopklippta och berättat. Det också oerhört engagerande. Ibland vill jag vara med på plats och kunna säga till människorna att de är på väg att ta dumma beslut som de kommer att ångra. Jag vill inte att Jonas ska bli tvingad ta upp sin pappas arbete som polis och släppa sin fantastiska konstnärlighet.