Filmrecension

Kill
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Nikhil Nagesh Bhat

Det finns idag två sorters actionfilmer, den ena är en oerhört bred och storslagen sort, den som ofta ackompanjerar serietidningsfilmer eller allmänt breda filmserier. Typ två är en avart eller variation på det – enligt mig, numera ganska slitna John Wick-temat, besinningslös action där hårt koreograferad kampsport blandas med oändligt långa eldstrider.

Efter att hela amerikanska filmindustrin prövat Wick-konceptet har det nu visat sig så pass lockande att filmskapare utanför Förenta staterna också känt sig manade att ge upplägget ett försök. Att fusionera saker och ting kan vara både spännande, annorlunda och uppfriskande. Se bara till den gastronomiska världen där fusion förblir attraktivt när smaker som aldrig var tänkta att stå sida vid sida visar sig vara oväntat lyckade ihop.

Kill har inte direkt varit blyg med att marknadsföra sig själv som något extraordinärt. Slagord som ’’evolution’’ och ’’en era av ny action’’ ackompanjerar affischerna och den oerhört våldsamma trailern. Det må vara stora ord och någonstans kan man bara hoppas att det är mer än varmluft. Och till filmens knappa försvar, samt regissören Nikhil Nagesh Bhat, är det faktiskt inte bara luft, det är ren och skär dynga.

Att premissen är lika tunn och bräcklig som ett skelett kvittar. Hela idén är att snabbt nå fram till den punkt då slakthuset kan öppna och publiken kan dränkas i våld, blod och avrättningar som får livstidsdömda att rygga tillbaka. Och någon brist på brutalitet kan filmen inte anklagas för iallafall, människor knivhuggs och slås sönder och samman på löpande band. Det tåg som filmen utspelar sig på är snart en behållare där innehållet är rött och fullt av inälvor. Chockvärdet må vara effektivt i ungefär tre sekunder, efter det är den kreativa brutaliteten förbrukad. Precis som i den lovande – men i slutänden menlösa, Project Wolf Hunting trubbas publiken av på rekordtid och kan knappt uppfatta vad som sker i denna flodvåg av kroppsvätskor. Att kalla Kill för monoton vore en kriminell underdrift, detta är en repetitiv sörja som aldrig kan hitta någon nerv eller ens acceptabel struktur.

Den fullkomligt idiotiska berättelsen är lika enkel som den är intelligensbefriad och fungerar inte ens som spartansk plattform för slaktfesten. Händelseförloppet är obegripligt, trots en patetiskt enkelspårig berättelse är hela filmen endast en rad osammanhängande scener där det enda som kopplar ihop dem är våld och död.

Actionscenerna må inte ha någon brist på stympade kroppsdelar, däremot är de immuniserade mot all form av kreativitet eller uppfinningsrikedom. Precis som andra menlösa John Wick-kopior är det en rad överdrivet koreograferade, klippta och stela slagsmål som känns tuktade och onaturliga. Förhoppningen att lite lokala influenser och synvinklar skulle kunna ge formulan nytt liv dör snabbt. Målet är att göra den mest bleka av kopior och aktivt sudda ut allt som minskar möjligheterna till att appellera internationellt.

Kill är också en strukturell katastrof, förutom att innehålla den längsta och mest tråkiga inledning som skådats är filmen också fantastiskt tråkig och seg. Den lilla dramatik som desperat försöker injiceras är dessutom giftig i sin totala inkompetens. Nagesh Bhat öser på med sliskig musik och ett dramatiskt handlag som får artärer att implodera genom den hiskliga sockerchock som pumpas rakt in i den ont anande publiken.

Som kronan på verket får vi också filmdebutanten Lakshya i huvudrollen, en debut som kommer gå till historien för sina apokalyptiska kvalitéer. Lakshyas utstrålning är densamma som brinnande bildäck. Då han äntrar ett av tågets många badrum kan man fråga sig om handfatet eller Lakshya gör den bästa skådespelarinsatsen?

Kill är ett outhärdligt fiasko som varken chockerar, engagerar eller underhåller. Då den trehundrade knockouten sker på bioduken är det svårt att inte vilja byta plats med offret i fråga, för att på så sätt slippa behöva se klart detta elände.

Twisters
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Lee Isaac Chung

Trots att Twister från 1996 spelade in – för sin tid, ohyggliga en halv miljard dollar, är filmen, likt uppringt internet, något som gärna hade fått stanna kvar i dåtiden och aldrig göra sig påmind.

Twister förblir en rörig, tråkig och totalt ointressant film nästan trettio år senare. Dessutom är den befriad från all intressant tematik, kvicktänkt humor eller minnesvärda karaktärer.

Så utgångspunkten för en fortsättning – eller nyversion, är därmed inte något som försätter världen i eld och lågor. Därför måste det finnas en tanke, någon form av klurig idé som gör det värt att återuppliva något som har väldigt litet existensberättigande vad uppföljare beträffar. Regissören Lee Isaac Chung, mest känd för den hyllade – men enligt mig tafatta, Minari, vill göra en resa likt Christopher Nolan eller Greta Gerwig, där kritikerrosade filmer leder vidare till mastodontprojekt som lyckas bevara identiteten och det unika fingeravtrycket från de mer personliga projekten. I och med att det inte finns något livsviktigt arv från föregående film är det öppet mål. Twisters skulle kunna vara en sorts återupprättelse, som markerar varför katastroffilmen är relevant som genre men som också hyllar och kärleksfullt ironiserar den.

Det där må låta som en plan men det intresserar inte Lee Isaac Chung överhuvudtaget. Faktum är att man kan fråga sig om någonting som har att göra med filmen, förutom en oerhört lukrativ lön, har väckt någon inspiration eller skaparglädje. För det här är inte någon lättsam underhållning med god humor, sympatiska karaktärer eller episka scener. Det hela påminner istället om någon tortyrliknande kvarsittning där absolut ingen vill vara på plats. Hesa Fredrik börjar tjuta illavarslande snabbt då huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar Jones dyker upp i bild. Efter en mycket stark insats i Där Kräftorna Sjunger hade den unga brittiska skådespelaren alla möjligheter i världen att bredda sin repertoar och blanda stort- och småskaligt vad gäller framtida projekt. Men den Edgar Jones som agerar här kan endast vara en artificiell kopia, ingenting annat kan förklara det helt chockerande usla och tråkiga skådespelet. Det är inte ofta en skådespelare lyckas statuera sådan motvilja, hopplöshet och självförakt som Edgar Jones gör här, sättet hennes agerande utstrålar panik, apati och uppgivenhet går bortom all normal beskrivning.

Nu är det nog ingen som bryr sig om det faktum att huvudrollsinnehavaren agerar likt någon som just fått besked om att döden väntar. Poängen är att ännu en gång få se grandios massförstörelse och tramsig dialog, men den enda kvoten som uppfylls är trams, och då inte bara vad gäller de pajaskonster som karaktärerna ägnar sig åt. Isaac Chung verkar endast ha ett slutmål, en paraplydrink vid en strand långt borta från detta elände. Sättet filmen är regisserad och sammansatt på är både slapphänt och nonchalant. Där Twister drogs med oerhörda produktionsproblem, vilket innebar konstanta omskrivningar av manuset, är detta ett första utkast där absolut ingenting hör ihop eller är det minsta begripligt. Berättelsen hostar och rosslar som om grav tuberkulos har drabbat den, vad som delges publiken är en rad totalt menlösa sekvenser vars substans är tunnare än vatten.

Den utlovade massförstörelsen är lika loj som att se ett litet barn sparka sönder ett sandslott på badstranden. Det är en kavalkad av urgamla specialeffekter och skådespelare som skriker i panik, om det beror på insikten av vad de medverkar i förblir dock osagt. Visuellt är filmen – trots analogt foto, också ful och anonym, det görs ett par pliktskyldiga estetiska vinkningar till originalet men därefter väntar medelmåttighet i sin renaste form vad gäller det utseendemässiga.

Och i en tid då värmeböljor härjar runtom i världen och där effekten av global uppvärmning gör sig påmind varje minut och sekund, fanns det utrymme – om modet hade funnits, att göra ett kraftfullt inlägg kring ökat antal orkaner och den massförstörelse som kommer följa som ett resultat av miljöförödelse. Men självfallet kan Twisters inte hitta modet för detta, istället presenteras en patetisk Panacé som ber publiken att luta sig tillbaka och överlåta detta triviala problem till någon annan. Den sista skvätten vansinne blir då filmens samtliga karaktärer åker runt i bensinslukande pickup-trucks vars bränsleförbrukning är ekvivalent med att bränna ned ett par regnskogar, detta medan de gnäller och klagar över orkaners oerhörda skadekraft. Att kalla det patetiskt är alltför vänligt.

Kinds of Kindness
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som två av de absoluta bästa filmupplevelserna de senaste åren, fanns det en viss skepsis från undertecknad att göra ett så tidigt återbesök på biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att nästan ett halvt år passerat. Därför tycktes ytterligare ett projekt så pass nära inpå närmast förhastat – nästintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, för även om Kinds Of Kindness inte når upp till samma stratosfär som Lanthimos tidigare projekt så är det fortfarande ett stycke imponerade film.

Ett antal regissörer som gärna skrivs in i historieböcker och facklitteratur har nära till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats där det fullkomligt absurda, vulgära och ytterst tveksamma möts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss mån Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i mångt och mycket ses som en tangent för detta diaboliska vansinne. Alltifrån det bisarra bildspråket till det än mer ohämmade innehållet önskar skapa en surrealism och drömvärld som hanterar dramatik med stort allvar men också innehåller kolsvart ironi och humor.

Där föregående två projekt känts som syskon med ytterst säreget utseende och minst lika distinkt berättande, påminner Kinds Of Kindness snarare om de tillfällen då mästerregissörer önskar att skapa en sorts filmisk essä där inspirationskällorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos är förvisso ingen främling till – aningen, mer naturtrogna och dämpade projekt vad gäller det utseende- och innehållsmässiga, men aldrig tidigare har vördnaden för David Lynch och Stanley Kubrik varit såhär pass påtaglig. I mångt och mycket känns hela filmen som en sorts spirituell uppföljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan spänning, hårda livsöden och rena skräckmoment.

Kinds Of Kindness bär på ett ohyggligt obehag, det sätt Lanthimos bygger spänning och låter vardagliga miljöer kännas som skräckkabinett är som hämtat ur The Shining. Det finns ett långsamt krypande och fantastiskt påträngande sätt som filmen avancerar. Att låta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk miljö bidrar till denna effektiva känsla av olust, detta då Lanthimos fortfarande har nära till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.

Filmens inledning som påminner om en snillrik thriller, är så pass intensiv och fascinerande att det ännu en gång verkar som om att vi har något extraordinärt att vänta. Men hur skickligt det än må vara då det kommer till utförandet så finns det ett överhängande problem som inte går att undgå. I ett försök att tänja på de strukturella gränserna och maximera sina skådespelare till fullo väljer Lanthimos denna gång att inte bara göra en – utan tre filmer i en. Vad vi får är tre separata berättelser med övergripande tematik, med olika karaktärer som spelas av samma aktörer. Det hela är ytterst vågat men långtifrån lika lyckat som man kunde hoppats. Där den första episoden är snillrik börjar filmen att tappa orken då den träder in i sin mellanakt och tvingas att nollställa precis allt. Förutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom fönstret blir det tydligt att Lanthimos och hans författarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt för mycket. Förvisso får vi tre episoder som alla berättar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karaktärer och övergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.

Jesse Plemons som gått från klarhet till klarhet är fullkomligt lysande i filmens första del men trampar mest vatten i de andra två. Sedan har vi Emma Stone, en skådespelare som endast kan jämföras med sig själv och som skulle kunna få en text av Horace Engdahl att framstå dräglig. Efter att ha knäckt ryggraden på alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things är förväntningarna enorma, men det material Stone får att jobba med här är på sin höjd dugligt. Det känns som ett slöseri med resurser att nyttja en skådespelare av denna magnitud till karaktärer som mestadels är platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter från Poor Things.

Filmens ohyggliga speltid på nästan tre timmar gör det inte heller mycket lättare då de sista två segmenten känns utdragna och långt ifrån så tighta som de skulle behöva vara. Men även en Yorgos Lanthimos-film med stora brister är en upplevelse av oerhört hög klass. Det går inte att undkomma det faktum att vi har att göra med en regissör som besitter en berättarteknik som endast kan stämplas som genialisk, då kan man ha överseende med en och annan skönhetsfläck.