Twisters
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Lee Isaac Chung
Trots att Twister från 1996 spelade in – för sin tid, ohyggliga en halv miljard dollar, är filmen, likt uppringt internet, något som gärna hade fått stanna kvar i dåtiden och aldrig göra sig påmind.
Twister förblir en rörig, tråkig och totalt ointressant film nästan trettio år senare. Dessutom är den befriad från all intressant tematik, kvicktänkt humor eller minnesvärda karaktärer.
Så utgångspunkten för en fortsättning – eller nyversion, är därmed inte något som försätter världen i eld och lågor. Därför måste det finnas en tanke, någon form av klurig idé som gör det värt att återuppliva något som har väldigt litet existensberättigande vad uppföljare beträffar. Regissören Lee Isaac Chung, mest känd för den hyllade – men enligt mig tafatta, Minari, vill göra en resa likt Christopher Nolan eller Greta Gerwig, där kritikerrosade filmer leder vidare till mastodontprojekt som lyckas bevara identiteten och det unika fingeravtrycket från de mer personliga projekten. I och med att det inte finns något livsviktigt arv från föregående film är det öppet mål. Twisters skulle kunna vara en sorts återupprättelse, som markerar varför katastroffilmen är relevant som genre men som också hyllar och kärleksfullt ironiserar den.
Det där må låta som en plan men det intresserar inte Lee Isaac Chung överhuvudtaget. Faktum är att man kan fråga sig om någonting som har att göra med filmen, förutom en oerhört lukrativ lön, har väckt någon inspiration eller skaparglädje. För det här är inte någon lättsam underhållning med god humor, sympatiska karaktärer eller episka scener. Det hela påminner istället om någon tortyrliknande kvarsittning där absolut ingen vill vara på plats. Hesa Fredrik börjar tjuta illavarslande snabbt då huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar Jones dyker upp i bild. Efter en mycket stark insats i Där Kräftorna Sjunger hade den unga brittiska skådespelaren alla möjligheter i världen att bredda sin repertoar och blanda stort- och småskaligt vad gäller framtida projekt. Men den Edgar Jones som agerar här kan endast vara en artificiell kopia, ingenting annat kan förklara det helt chockerande usla och tråkiga skådespelet. Det är inte ofta en skådespelare lyckas statuera sådan motvilja, hopplöshet och självförakt som Edgar Jones gör här, sättet hennes agerande utstrålar panik, apati och uppgivenhet går bortom all normal beskrivning.
Nu är det nog ingen som bryr sig om det faktum att huvudrollsinnehavaren agerar likt någon som just fått besked om att döden väntar. Poängen är att ännu en gång få se grandios massförstörelse och tramsig dialog, men den enda kvoten som uppfylls är trams, och då inte bara vad gäller de pajaskonster som karaktärerna ägnar sig åt. Isaac Chung verkar endast ha ett slutmål, en paraplydrink vid en strand långt borta från detta elände. Sättet filmen är regisserad och sammansatt på är både slapphänt och nonchalant. Där Twister drogs med oerhörda produktionsproblem, vilket innebar konstanta omskrivningar av manuset, är detta ett första utkast där absolut ingenting hör ihop eller är det minsta begripligt. Berättelsen hostar och rosslar som om grav tuberkulos har drabbat den, vad som delges publiken är en rad totalt menlösa sekvenser vars substans är tunnare än vatten.
Den utlovade massförstörelsen är lika loj som att se ett litet barn sparka sönder ett sandslott på badstranden. Det är en kavalkad av urgamla specialeffekter och skådespelare som skriker i panik, om det beror på insikten av vad de medverkar i förblir dock osagt. Visuellt är filmen – trots analogt foto, också ful och anonym, det görs ett par pliktskyldiga estetiska vinkningar till originalet men därefter väntar medelmåttighet i sin renaste form vad gäller det utseendemässiga.
Och i en tid då värmeböljor härjar runtom i världen och där effekten av global uppvärmning gör sig påmind varje minut och sekund, fanns det utrymme – om modet hade funnits, att göra ett kraftfullt inlägg kring ökat antal orkaner och den massförstörelse som kommer följa som ett resultat av miljöförödelse. Men självfallet kan Twisters inte hitta modet för detta, istället presenteras en patetisk Panacé som ber publiken att luta sig tillbaka och överlåta detta triviala problem till någon annan. Den sista skvätten vansinne blir då filmens samtliga karaktärer åker runt i bensinslukande pickup-trucks vars bränsleförbrukning är ekvivalent med att bränna ned ett par regnskogar, detta medan de gnäller och klagar över orkaners oerhörda skadekraft. Att kalla det patetiskt är alltför vänligt.