Kill
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Nikhil Nagesh Bhat
Det finns idag två sorters actionfilmer, den ena är en oerhört bred och storslagen sort, den som ofta ackompanjerar serietidningsfilmer eller allmänt breda filmserier. Typ två är en avart eller variation på det – enligt mig, numera ganska slitna John Wick-temat, besinningslös action där hårt koreograferad kampsport blandas med oändligt långa eldstrider.
Efter att hela amerikanska filmindustrin prövat Wick-konceptet har det nu visat sig så pass lockande att filmskapare utanför Förenta staterna också känt sig manade att ge upplägget ett försök. Att fusionera saker och ting kan vara både spännande, annorlunda och uppfriskande. Se bara till den gastronomiska världen där fusion förblir attraktivt när smaker som aldrig var tänkta att stå sida vid sida visar sig vara oväntat lyckade ihop.
Kill har inte direkt varit blyg med att marknadsföra sig själv som något extraordinärt. Slagord som ’’evolution’’ och ’’en era av ny action’’ ackompanjerar affischerna och den oerhört våldsamma trailern. Det må vara stora ord och någonstans kan man bara hoppas att det är mer än varmluft. Och till filmens knappa försvar, samt regissören Nikhil Nagesh Bhat, är det faktiskt inte bara luft, det är ren och skär dynga.
Att premissen är lika tunn och bräcklig som ett skelett kvittar. Hela idén är att snabbt nå fram till den punkt då slakthuset kan öppna och publiken kan dränkas i våld, blod och avrättningar som får livstidsdömda att rygga tillbaka. Och någon brist på brutalitet kan filmen inte anklagas för iallafall, människor knivhuggs och slås sönder och samman på löpande band. Det tåg som filmen utspelar sig på är snart en behållare där innehållet är rött och fullt av inälvor. Chockvärdet må vara effektivt i ungefär tre sekunder, efter det är den kreativa brutaliteten förbrukad. Precis som i den lovande – men i slutänden menlösa, Project Wolf Hunting trubbas publiken av på rekordtid och kan knappt uppfatta vad som sker i denna flodvåg av kroppsvätskor. Att kalla Kill för monoton vore en kriminell underdrift, detta är en repetitiv sörja som aldrig kan hitta någon nerv eller ens acceptabel struktur.
Den fullkomligt idiotiska berättelsen är lika enkel som den är intelligensbefriad och fungerar inte ens som spartansk plattform för slaktfesten. Händelseförloppet är obegripligt, trots en patetiskt enkelspårig berättelse är hela filmen endast en rad osammanhängande scener där det enda som kopplar ihop dem är våld och död.
Actionscenerna må inte ha någon brist på stympade kroppsdelar, däremot är de immuniserade mot all form av kreativitet eller uppfinningsrikedom. Precis som andra menlösa John Wick-kopior är det en rad överdrivet koreograferade, klippta och stela slagsmål som känns tuktade och onaturliga. Förhoppningen att lite lokala influenser och synvinklar skulle kunna ge formulan nytt liv dör snabbt. Målet är att göra den mest bleka av kopior och aktivt sudda ut allt som minskar möjligheterna till att appellera internationellt.
Kill är också en strukturell katastrof, förutom att innehålla den längsta och mest tråkiga inledning som skådats är filmen också fantastiskt tråkig och seg. Den lilla dramatik som desperat försöker injiceras är dessutom giftig i sin totala inkompetens. Nagesh Bhat öser på med sliskig musik och ett dramatiskt handlag som får artärer att implodera genom den hiskliga sockerchock som pumpas rakt in i den ont anande publiken.
Som kronan på verket får vi också filmdebutanten Lakshya i huvudrollen, en debut som kommer gå till historien för sina apokalyptiska kvalitéer. Lakshyas utstrålning är densamma som brinnande bildäck. Då han äntrar ett av tågets många badrum kan man fråga sig om handfatet eller Lakshya gör den bästa skådespelarinsatsen?
Kill är ett outhärdligt fiasko som varken chockerar, engagerar eller underhåller. Då den trehundrade knockouten sker på bioduken är det svårt att inte vilja byta plats med offret i fråga, för att på så sätt slippa behöva se klart detta elände.