Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Sex – förvånande rolig vardagsberättelse där alla egentligen är väldigt snälla

by

Sex
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Dag Johan Haugerud

En unik film som sätter fingret på tankar och uppfattningar om vad sex har för roll i en relation. Egentligen är denna film mycket mer teater än en film. Det flesta scenerna är långa samtal mellan två personer. Mycket lite ageras i filmen. Ofta brukar ett råd till regissörer och manusförfattare vara att hellre iscensätta än berätta. Trots att filmen på detta sätt bryter mot traditionell dramaturgi för film fungerar den väntat väl med dessa många dialoger och samtal. Tankar och upplevelser kring sex och relationer vänds ut och in och olika synsätt möts.

Filmens titel är SEX och visst pratas det och funderas kring vad sex är och vad sex betyder
men några sexscener visas inte. Frågorna som berörs cirklar kring vad är kärlek, vad är sex, vad är relationer, vad betyder det att gifta sig och en viktig fråga: Om en man har sex med en man är han därmed homosexuell?

Det var länge sedan jag småfnissade så för mig själv. Två sotare äter lunch och den ena berättar att han är orolig och påverkad av en dröm han hade på natten där han mötte David Bowie. Den andre sotaren är glad över en oväntad upplevelse han hade dagen före lunchen. Han var hemma hos en kund som plötsligt frågade om de skulle ha sex. Sotaren är säker på att han inte är homosexuell, han är gift med en kvinna och har två barn. Att han hade en trevlig sexuell upplevelse med en man har inte med homosexualitet att göra, det är han säker på. Den andra sotaren är oroad över att David Bowie i drömmen tittade på honom som om han var en kvinna.

Det är mycket prat, många samtal – men det är fascinerande diskussioner. En scen är makalöst bra när den ene sotaren och hans son är hos en läkare som berättar om två arkitekter som var gifta och älskade varandra och den ena gjorde en tatuering som dolde en fläck på sin axel som hans make älskade.

Förutom att regissören bryter med traditionell dramaturgi och låter nästan allt hända genom samtal bryter han mot ytterligare något som brukar vara vanligt: där finns i princip ingen som är konservativ eller oförstående. Även de som tycker olika har hundra procent respekt för varandra och är så snälla mot varandra och så förstående. Även när den sotaren som hade sex med en man berättar för sin fru och hon blir sårad och ledsen är hon fortfarande extremt förstående och snäll när hon pratar, fast hon är hur sårad som helst och gråter inombords. Alla medverkande är vad som skulle kunna kategoriseras som ”PK, politiskt korrekta”. De är alla så woke, så rätt i tiden. Sotarna, deras fruar och den ena sotarens son som är tonåring och som syr och hjälper sin väninna att hitta lindring för sin svåra mensvärk, alla är så korrekta. Det är kul, på flera sätt. Det går liksom inte att tycka illa om någon. Alla är så ”snille og vennlige”, som jag tror det heter på norska. Fast under ytan tycker jag mig ändå ana att den som regissören har mest sympatier är just sotaren som hade sex med en manlig kund.

Kanske är detta en mycket norsk film? Frun till sotaren som drömde om David Bowie sätter upp en drömfångare i deras sovrum. Hon har fått en drömfångare som en gåva av en väninna. Att en dröm kan ha en av filmens bärande betydelser är ganska unikt.

Huvudpersonerna är två sotare och det för med sig att fotot ofta tas uppifrån, högt upp där vi ser taken. Det är fascinerande med bilder uppifrån tak – våra ögon öppnas och vi kan ser saker ur en ny synvinkel.

Jag är förvånad att en film som i stort sett utspelas i samtalen kan vara så rolig och sätta igång så många tankar. Inte mycket händer men mycket sägs. Och att det är en film där alla egentligen är väldigt snälla – ändå kan det vara spännande.

Filmrecension: femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – förenklad och berättar ingenting

by

Screenshot

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud

En dokumentär om en mamma som förlorat en son i en skjutning och den andre sonen blev svårt skadad. Detta är en film jag skulle vilja tycka om och kunna ge högt betyg. Men tyvärr missar den målet. Berättelsen går i kringelikrokar och vi får inte svar på de frågor vi har. Filmen är fokuserad på mammans sorg och är  för privat för att kännas som att det berör oss andra. Det är för mycket som aldrig berättas. Egentligen får vi inte reda på mycket om mammans sorg heller och inte särskilt mycket om pojkarna, varken den som dog eller den som överlevde till ett liv i rullstol.

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – det är filmens titel vilket betyder ”klockan 15.03 19:e januari 2016” och det är det datum då Carolina Sinisalo fick sitt livs värsta besked. Carolina Sinisalo är på bröllopsresa när hon får ett telefonsamtal. Det har skett en skjutning i hemmets trappupggång i Rinkeby. Hennes yngsta son är död och den äldre ligger i koma. Mammor glömmer aldrig sådana tidpunkter och datum. Ett namn på filmen som alla föräldrar som förlorat ett barn förstår.

Jag hade önskat att jag ärligt kunde ge denna dokumentär högre betyg. Men tyvärr sätter den igång många, många fler frågor än den svarar på och den är alldeles för privat, personlig utan att det känns som att det gäller andra eller att vi lär oss något av denna dokumentär. Det känns som att filmen framför allt är ett medel för mammans sorgbearbetning, vilket är fint men som inte gör att den blir intressant för mig eller andra som förlorat ett barn. Sista fjärde-delen av denna dokumentär är dessutom propaganda för Socialdemokraterna. Jag tycker inte det passar in att måla fram ett parti som det enda som kan ge hopp mot skjutningar.

Ett stort minus för filmen också för att den är så fotomässigt tråkig. Det är många, många stillbilder på hatthyllan med kepsar som jag förmodar är kvar från sonen. Det är många scener där vi ses mamman breda en ostmacka. Kanske ska det symbolisera den sista smörgåsen som Robin aldrig åt eller så handlar det om att mackor är den enda mat mamman kan få ner – fast kanske äter hon inte ens dem. Det är mycket vanligt att helt tappa matlust då en sådan djup förlust drabbar en mamma. Föräldrar som förlorar ett barn måste få hjälp att se till att de äter och får i sig vätska och att de kan sova. Filmen berör inte sådant som annars skulle kunna få många att förstå mer eller känna mer engagemang. Andra bilder som det är lite för mycket av är Carolina Sinisalo filmad bakifrån och vi ser bara en liten del av hennes bakhuvud och ena axeln. Vi får också se hennes tatueringar och att hon röker många gånger. Vad vill filmskaparna säga med det och varför upprepa det så ofta, som om vi inte förstår? Är det viktigt att se hennes bakhuvud, är det viktigt att veta att hon har många tatueringar och röker?

Ett annat stor minus är att vi aldrig får se eller höra något om sönernas pappa. Finns papporna inte med alls? Varför i så fall? Det är väl något som är viktigt att ta upp.

En fråga som inte heller berörs är varför blev de skjutna. Var de någon gäng-kriminell som blev arg på dem, var det ett misstag, var de själva med i något kriminellt? Ingen människa förtjänar att bli skjuten. Om en femtonåring varit med i ett gäng är det ändå ingen ursäkt till att skjuta honom. Varför får vi inte veta något om det? Sorgen för en förälder är självklart oändligt djup oavsett om barnet varit med i ett gäng eller inte.

Vad får vi veta om Robin, som blev dödskjuten? Mycket litet. Vi får veta att han rökte och att han spelade mycket tv-spel och att han gärna åt smörgåsar. Det är nästan det enda vi får veta. Jag känner att det är en stor miss som gör filmen mycket mindre intressant.

Mot slutet av filmen samlas Carolina Sinisalo med några andra kvinnor i lägenheten. Har de också förlorat barn? Det vet vi inte eller är de aktiva socialdemokrater? Det är mycket luddigt. Det vi får reda på är att det ska bildas en kvinnogrupp för socialdemokraterna i deras förort och de pratar om att partiet Nyans är farligt då det vill vrida tillbaka samhället hundratals år. Det har de förmodligen rätt i. Men det känns kluvet när hälften av kvinnorna är klädda i slöjor som visar att de tror på en religion där kvinnor inte ens får be med män och inte får gå in till moskéer i samma dörr som män. Den religionen som säger att kvinnor måste klä sig i slöja är inte direkt en religion som står för jämställdhet mellan könen. Det har genom historien funnits flera religioner och samfund som på liknande sätt satt upp bestämda regler för hur kvinnor ska klä sig och uppföra sig till skillnad från männen som har helt annat frihet. Vad nu politiken eller religionen ens skulle ha med filmens tema att göra är oklart.

Filmens distributör skriver om vad filmens skapare vill:
Tillsammans vill de synliggöra hur skapandet av minnen kan vara ett sätt att sörja och samtidigt mobilisera. Carolina gör motstånd mot våldet som drabbat hennes familj och mot majoritetssamhällets förenklade berättelser om det våld som präglat Sveriges förorter sedan början av 2000-talet.

Hmm. För mig är denna film mycket mer en förenklad berättelse än något jag får till mig från svenska massmedier eller från majoritetssamhället. Vad nu majoritetssamhället ska betyda. Jag tycker en del journalistik lyckats mycket bättre med att lyfta fram människor som drabbats än vad denna dokumentär gör. Jag är besviken. Dokumentären är förenklad och berättar egentligen inget. Den kunde berättat mer om pojken Robin som blev dödad eller mer om föräldrars sorg eller mer om vad som ligger bakom skjutningarna. Vi får inga svar eller ens försök till svar.

Filmrecension: Longlegs – briljant från början till slut

by

Longlegs
Betyg 5
Biopremiär 30 augusti 2024
Regi Osgood Perkins

I en lång och rik (om en nu kan kalla det så) historia av seriemördare har amerikansk film och populärkultur fyllts av både verklighetsförankrade och mer påhittade diton. Ofta porträtteras de i media som mystiska superstjärnor som överlistar både offer och rättsväsendet för att bygga sitt arv och förevigas i samhällets medvetande. Hatet som driver dem, impulserna som styr dem. I Osgood Perkins nya skräckfilm, efter de atmosfäriska och estetiskt underfyndiga men ganska tråkiga och menlösa The Blackcoat’s Daughter och I’m the Pretty Thing That Lives in the House, anspelar på allt detta med från början otrolig nerv och fingertoppskänsla utan att bara bli ytterligare en thriller i mängden eller bara en radda klichéer ihopradade med varandra.

Indelade i tre delar får vi följa den kvinnliga FBI-agenten Lee Harker, spelad av Maika Monroe som slog igenom i den mästerliga skräckfilmen It Follows (som snart får en uppföljare i Them Follow) men här gör sin karriärs hittills bästa rollprestation, och det fall hon försöker lösa med sin tillsynes övernaturliga slutledningsförmåga det fall av seriemördaren Longlegs som inte tycks gå att förklara till en början. Longlegs, porträtterad av Nicolas Cage som är nästintill oigenkännbar men även han gör en mästerlig rolltolkning som kryper en under skinnet, är väldigt mystisk och oklar i sina motiv och tillvägagångssätt. Det blir en film att insupa, förskräckas av, och inte lika mycket förstå och logiskt förklara.

Den som hoppas på att få en seriemördarfilm där otroligt och äcklande övervåld ständigt ska svämma över en lär bli besviken. Filmen lever nämligen mer på sitt råa närgångna foto och krypande atmosfär än följandet av seriemördaren och hans offer. Blod och isande bilder som gör en smått illamående bjuds vi visserligen på ändå, men det är inte i mördarens våldskapital filmens storhet ligger i och förlitar sig på. Istället är det i offrens psykologiska och fysiska ofrivillighet till att lyda den mystiska ledaren med satanistiska kopplingar. Det finns nämligen något oerhört sorgligt och läskigt i det faktumet, att deras själar och medvetanden frånkopplas dem själva för att övergå till voodoo-styrda pjäser som inte längre lyder sig själva utan kontrolleras på håll. Att en av dem också pratar om att böner är meningslösa och inte har någon inverkan på deras liv kan också ses som att frånkopplingen till religion och tron på Gud lätt leder till satanistisk inverkan bortom all kontroll. Det är inte uppenbar och påtvingad propaganda men ändå svårt att inte göra den kopplingen.

Mycket av kritiken mot filmen, speciellt online på sociala medier och filmforum som Letterboxd, har legat i att den anses tråkig och innehållslös. Vilket jag måste säga är rent humbug och så långt ifrån sanningen en kan komma. Hela tiden händer det någonting, direkt eller mer isande krypande, och ingenting är frånkopplat den stora hela bilden utan är briljant skrivet från början till slut. Speciellt avslutet är riktigt bra och ger känslan av att cirkeln sluts på ett väldigt smart sätt. Och utan att bli alltför uppenbar eller överförklarande så sätter den ändå ihop allt så pusselbitarna skapar en helhetsbild som i sin mystik och övernaturlighet ändå känns logiskt. Vilket är bra gjort i sig. Och trots ateistisk livsstil så har Lee kontroll över sig själv och kan besegra det onda. Vilket ger lite hopp till en mörk och smått sjuk värld som annars innehåller mycket ondska. Gott så.

Filmrecension: Shayda – sätter sig i magen och går inte att skaka av sig

by

Shayda
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Noora Nisari
Medverkande Zar Amir Ebrahimi, Leah Purcell, Lucinda Armstrong Hall med flera

En berörande film om en kvinnas kamp för frihet från en våldsam make. En stark berättelse som sätter sig i magen och inte går att skaka av sig. Vi får också tydligt se hur barn far illa när föräldrar inte är överens om vårdnaden. Det känns långt in i hjärteroten. Det märks att filmen bygger på egna erfarenheter, den känns väldigt ärlig och verklig. Sorgligt nog kan verkligheten vara så tung för kvinnor som hotas av män. Regissören Noora Nisari skildrar delvis sin egen uppväxt.

Shayda (spelad av Zar Amir Ebrahimi) är en kvinna från Iran som har rymt från sin våldsamma make i Iran och flytt till säkerhet i Melbourne med sin sexåriga dotter, Mona (Selina Zahednia). De hr fått en fristad på en kvinnojour, som drivs av den medkännande och beskyddande Joyce (Leah Purcell). Där försöker Shayda skapa en stabil och trygg vardag för sig och sin dotter, mitt i rädslan att hennes man Hossein (Osamah Sami) kan hitta dem.

Shayda försöker leva normalt för att ge både sig själv och dottern hopp om att kunna leva ett normalt liv. Men detta hopp grusas snart då en domare beslutar att hennes man har rätt att umgås med dottern. En gång i veckan måste Shayda ta dottern till en mötesplats där hennes man får ta över dottern ett par timmar. Dessa timmar blir plågsamma för Shayda och givetvis passar maken inte tiderna för återlämningen och det blir många ångestfyllda stunder för Shayda.

Handlingen är så trovärdigt skildrad. Dottern tycker om sin pappa också och vill gärna träffa honom, fast han sviker henne och ljuger för henne. Det är som barn kan vara, de kan vara så lojala mot sin föräldrar.

Att kvinnor blir misshandlade av män förekommer i hela världen. Det som gör situationen för Shayda ännu mer plågsam är att hon kommer från Iran som styrs av patriarkala konservativa kvinnoförtryckande krafter. De flesta från hennes omgivning i Iran menar att det är hon som gjort fel som flytt från sin man. Att han misshandlat henne spelar ingen roll för den iranska moralen. Kvinnoförtrycket stöds av den iranska staten. Det förvånar mig att människor i Sverige och övriga Europa inte ställer upp mer på kvinnornas kamp i Iran.

Filmen är djupt berörande och jag förstår att den vann publikpriset inom World Cinema Vid Sundance Film Festival. Det är ingen lätt film att se, den känns djupt i hjärtat då det inte går att glömma att detta må vara en dramatiserad berättelse men det är ändå något som många, många kvinnor och barn upplever dagligen. Ändå ger filmen hopp, både med tanke på Shaydas kamp och vilja att hitta glädje och de människor som finns runt om henne som stöd. Och två stora extra plus till Zar Amir Ebrahimi som spelar Shayda och charmtrollen Selina Zahednia som är fullständigt bedårande som sexåriga Mona.

Fler filmer med bakgrund i Iran:
Tre kvinnor

Och den starka No Bears

Och Son of the Mullah

Filmrecension: The Bikeriders – hopplöst tråkigt

by

The Bikeriders
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Jeff Nichols

The Bikeriders vill signalera något farligt, vågat och hjärtligt. Det är – på ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod då naivitet, uppror och hämningslöshet stod på dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som gör motorcykeln till ett sådant potent verktyg, både som fordon och som poetisk metafor för för frihet och våghalsighet.

Men allt det där är bara att förglömma då regissören Jeff Nichols tar sig an ämnet.
The Bikeriders må bjuda på motorcyklar och läderjackor i överflöd, men slutresultatet är bland det mest håglösa och tafatta som kan upplevas på en biograf.

Att slutresultatet är av sådan erbarmlig karaktär är dock inte svårt att förstå då vi ser till Nichols CV. Att göra slarvsylta av potentiellt bra berättelser är närmast en av regissörens expertiser, se till den hopplöst identitetslösa Loving, som berörde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella rätten för svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelgäng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara än mer uddlöst är därför föga förvånande.

Det mest anmärkningsvärda med The Bikeriders är avsaknaden av någon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken är att berätta en saga om vänskap och hur ett gemensamt intresse gradvis förvandlas till ett okontrollerbart monster där våld, maktbegär och paranoia kapsejsar hela skutan. Men då Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, försöker övertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen är densamma som då någon berättar att den överfulla lägenhetsfestens enda toalett har fått totalt stopp.

The Bikeriders är så pass livlös att det nästan är omöjligt att inte sträcka sig efter telefonen och slå ett akut samtal till larmcentralen. Sättet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla kårar, det är som att befinna sig i ett bårhus. Personregin påminner om den som George A. Romero nyttjade för att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som är tänkta att utgöra filmens pulserande hjärta, skapar samma sensuella och passionerade energi som två våta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer fortsätter att bjuda på ett skådespel som befinner sig någonstans mellan det amatörmässiga och det rent skrattretande. Denna gång har hon utrustat sig själv med en förkastligt gnällig amerikansk accent som skär i trumhinnorna. Överlag verkar inte en enda aktör ta filmen på allvar, istället liknar åbäket en lektimme på dagis där alla är fria att göra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som bestämt sig för att visa sina absolut sämsta sidor som skådespelare, vilket innebär tonvis med grymtande och bisarra röstlägen som ger skräckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framstå som en bortklippt Saturday Night Live sketch, där alla spelar över och där absolut ingenting är på allvar.

Inte ens då filmen försöker att släppa loss emotionellt blir resultatet något annat än en likgiltig axelryckning. Alla försök till något som helst engagemang är bortom patetiska.
Visuellt är filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalitéer. Ett motbjudande platt och identitetslöst foto omger allting och misslyckas kapitalt med att sälja in 60-talet då kameravinklar – och åkningar är alltför anakronistiska.

The Bikeriders må ha ambitioner att flörta med det farliga och vågade, men slutresultatet är hopplöst tråkigt. Istället för en frustande motorcykel, redo att ta över motorvägen, får vi en unken gammal flakmoppe vars tvåtaktsmotor osar och stinker.