Filmrecension

Führer och förförare
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Joachim A Lang
Skådespelare Robert Stadlober, Franziska Weisz, Fritz Karl

Med en förförisk propaganda kan staten övertyga vem om vad som helst. Man behöver inte förtiga sanningen helt och hållet, men den skall bara presentera om den tjänar statens intressen. Därför är tryckfrihet farligt menar Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han talar då om auktoritära stater och diktaturer som i detta fall Hitlers Tyskland, det Tredje riket som nazistiska ideologer kallade det. Men för att vara övertygande måste propagandan ses som måleri och propagandaministern måste vara en stor konstnär.

Detta sätt att se på propaganda genomsyrar filmen som i stor utsträckning utgår från autentiskt material som propagandafilmer, filmer och bilder från koncentrationsläger, massavrättningar, tal, brev, skrivelser och upprop. I närmast dokumentär form får vi följa det förfärliga och närmast obegripliga som utspelades i Tyskland mellan åren 1938 och 1945, alltså fram till Hitlers självmord. I filmen får vi möta förövarnas och förförarnas föreställningsvärldar och metoder för att förföra befolkningen, följarna. Framför allt är det relationen mellan Hitler och hans folkförförare, Joseph Goebbels, som är i centrum. På Hitlers order sprider han ständigt nya lögner till det tyska folket men också till ledare och medborgare i andra länder.

Innan krigsutbrottet handlar propagandan om att Tyskland är fredsälskande och vill leva i fred med alla andra länder. Vid krigsutbrottet då Tyskland trots alla löften till övriga Europa invaderar Polen byter propagandan spår. Det fredsälskande Tyskland är tvingat att försvara sig mot Polen som enligt propagandan angriper Tyskland. När Hitler sluter en icke-angreppspakt med Stalins Ryssland handlar propagandan om hur bra det är och när Hitler bryter pakten med Ryssland försöker man övertyga befolkningen om att det är nödvändigt för Tysklands överlevnad. När Tyskland angriper resten av Europa handlar propagandan om att förbereda det tyska folket för nödvändigheten av det förestående kriget. När den tyska ”krigslyckan” vänder får man inte berätta sanningen för de tyska folken, ja egentligen inte ens för Hitler. Trots nederlag efter nederlag och trots att Tyskland håller på att falla sönder går kriget enligt propagandan fortfarande framåt. När det blir uppenbart att Tyskland håller på att förlora handlar propagandan om att kriget trots allt kan vinnas om befolkningen övertygas om det totala krigets är nödvändigt.

Goebbels propaganda har också en avgörande betydelse för att vända befolkningen mot Tysklands judiska medborgare och för förföljelserna av den judiska befolkningen i Tyskland och resten av Europa. Han gör allt för att sprida Hitlers antisemitiska och hatiska propaganda exempelvis genom iscensättning av massmöten, utkommendering av folkmassor, flaggviftning, demagogiska tal och produktion av olika antisemitiska filmer som ”Jud Süss” och ”Der ewige Jude”. Filmer och tal vars mål är att legitimera och förbereda folket inför förföljelserna och massmorden.

Visserligen håller Goebbels inte alltid med Hitler, men han gör ändå alltid som Hitler vill. I filmens säger han att Hitler är ett geni som alltid vet vad som var bäst. Inför det tyska folket iscensätter han om och om igen Hitler som den store ledaren, som skall rädda Tyskland, som en karismatisk ledare och hjälte som gör allt för Tyskland och för tyskarna i alla länder.
Langs syfte med filmen är inte enbart att ge en autentisk skildring av 30- och fyrtiotalens Tyskland och Europa utan också att demaskera dagens förföriska politiska propagandister. Med en av förintelsens överlevare Primo Levis ord säger han, ”Det har hänt – och följaktligen kan det hända igen.” Kan det hända igen? Svaret på den frågan är att det har hänt tidigare och det händer igen. Det pågår just nu såväl i Europa som i andra delar av världen. Visserligen inte på samma sätt utan i andra former. Goebbels tänkande förefaller återskapas bland många av dagens ledare. Yttrandefrihet, tryckfrihet, demokrati och fri press hotas. De oppositionella medborgare och journalister som inte ställer upp på de auktoritära staternas sanningar förföljs, fängslas och mördas. Människor förföljs, hotas och känner sig hotade. Goebbels föreställningsvärld lever vidare i delvis nya former men ändå, lever vidare.

Hade det varit möjligt att undvika massmorden och kriget genom diplomatiska förhandlingar med Hitlers Tyskland. Det är naturligtvis en hypotetisk fråga. Men sett till det autentiska materialet i filmen är det tveksamt om det skulle ha varit möjligt. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain försökte och trodde att han hade lyckats. Men han blev lurad. Stalin ingick en icke-angreppspakt med Tyskland som Hitler bröt. Enligt Hitler var förhandlingarna och överenskommelser enbart tillfälliga eftergifter och taktiska drag på vägen mot hans övergripande mål som framkommer redan i hans bok ”Mein Kampf” (1925). Hans mål har alltid varit att mörda den judiska befolkningen och utrota kommunismen, ”de röda grisarna”. På motsvarande sätt kan man fråga sig i vilken utsträckning som det är möjligt att lösa dagens konflikter så länge som de som just nu sitter vid makten sitter vid makten. Frågan gäller exempelvis Rysslands krig mot Ukraina och konflikten mellan Israel och Palestina. Skulle förhandlingar med Putin kunna leda till fred eller skulle det enbart visa sig vara tillfälliga eftergifter på vägen mot Putins övergripande mål att i någon form inom ramen för Ryssland återskapa Sovjetunionen.

Führer och förförare är en viktig film om en mörk tid i Europas historia. Men den ställer alltså också frågor om vad som pågår i samtiden. Varnar den oss helt enkelt för det som pågår nu. Skådespelarnas rolltolkningar är imponerande och trovärdiga.Det gäller särskilt Robert Stadlober som spelar Goebbels. Filmen är både viktig och bra, men inte lysande vilket gör att den får en fyra på en femgradig skala.

Skogsdjuren
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Marjolaine Perreten

En förtrollande söt berättelse om några näbbmöss som måste ge sig iväg för att hitta ett nytt hem. Denna barnfilm för barnen att ta med vuxna på är animerade på ett tilltalande, inbjudande nästan naivt manér som känns varmt och välkomnande. Och fantasifullt.

Filmen visas med en förfilm där djur tävlar i en slags cykeltävling där de plockat upp olika cykel-likande fordon. Den är helt underbar. En räv, en björn, en sköldpadda, en mus, ett piggsvin, en orm – alla hittar sitt fordon och en del tar med hela familjen på flaket. En del djur samlas vid målgång för att välkomna dem och andra följer tävlingen sittandes på en trädgren och lyssnande på en mobiltelefon. Sköldpaddan drar in sitt huvud när det går i full fart. Något djur stannar för att ta upp passagerare. Ingen har egentligen särskilt bråttom. Kanske har vi människor en del att lära av djuren. Allt kanske inte alltid behöver gå så fort och tävlingar kanske inte alltid handlar om att vara först.

Huvudfilmen är knappt 40 minuter och visas med svenskt tal vilket gör att den passar bra för de mindre barnen att ta med någon eller några vuxna på. Som alla bra familjefilmer engagerar den och säger något både till barn och vuxna.

Näbbmössens hem förstörs av en översvämning. Det är något som händer i världen och förmodligen kommer att hända ännu mer med tanke på miljöförändringarna och glaciärer som smälter. En näbbmus-familj som överlevde fast deras hem blev helt förstört ger sig av. Längs vägen möter de olika djur och olika karaktärer.

De svenska rösterna fungerar bra. De olika näbbmus-barnen har tydliga olika personligheter. Det är välgjort. Berättelsen är inte så skrämmande, vilket jag tycker är ett plus, speciellt med tanke på att den så tydligt vänder sig till de mindre barnen. Det är lite för många tecknade filmer för barn som alltid ska avslutas med en stor kamp mellan den onda och de goda. Det är skönt att se en barnfilm där inte någon är den onde, elake. Livet går inte svart och vitt, människor är kapabla att göra dumma saker och bra saker.

Jag tycker också mycket om de varma färgerna som genomsyrar skogen. Det blir spännande och äventyrligt och kan säkert få barn och vuxna att se på skogen och djuren med nya nyfikna ögon och se fantasi och äventyr. Att djurens liv också är en symbol för livet för oss människor är givet och filmen öppnar för många samtal med barn. Idag finns många barn som antingen själva varit med om att ge sig av från ett land till ett annat, eller så har de vänner och kamrater på förskolan eller skolan som har den upplevelsen. Denna film berättar om det på ett mjukt sätt utan pekpinnar

The Crow
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Rupert Sanders

Det är något djupt ironiskt i att The Crow verkar fullkomligt förälskad i någon sorts frånstötande svart sörja som ständigt återkommer i scen efter scen. För att tvingas bevittna Rupert Sanders senaste film är detsamma som att stirra ned i en tunna fylld med kolsvart tjära. Detta är ett skållhett inferno av fullkomlig dynga.

Att många känt ett stort mått skepsis inför filmens premiär har inte heller varit obefogat. Rupert Sanders har står bakom ”filmer” som alla tycks sakna en källare, än mindre en botten. Med malande skräp som Ghost In The Shell med Scarlett Johansson samt Snow White And The Huntsman i bagaget är de flesta ursäktade för att tvivla på förhand. Men ingen, absolut ingen kunde förutspå den totala filmiska domedag som målas upp framför en likblek publik under två ohyggliga timmar.

Det sägs att den bästa sortens smicker är imitation – eller som är fallet då talangfulla människor bestämmer sig för att kopiera någon annan, inspiration. Sanders dröm om att bli en visuell auteur är uppenbara, titelsekvensen är det mest skamlösa plagiatet av David Finchers Millenium-film The Girl With The Dragon Tattoo. Finchers stämningsfulla estetik verkar vara något Sanders är villig att sälja sin stjäl för. Hela The Crow försöker efterapa det sylvassa fotot och gröntonade filtret som alltid gjort Seven-regissörens tumavtryck identifierbart. Dock kvittar det om det finns likheter – rättare sagt rena visuella stölder från valfri Fincher film, Sanders saknar all form av kunskap eller fingertoppskänsla för hur en okulärt attraktiv film skall uppnås. Istället för att framstå stilsäker liknar The Crow en sjaskig musikvideo för den sämsta sortens hårdrocksband. Kompositionen är ansträngd och oinspirerad, kameraåkningarna hopplöst trötta och ljussättningen så pass ful att magen gör både en och annan vändning.

Att The Crow är så estetiskt bankrutt blir än värre då adaptionen från 1994 av Alex Pryas besitter en ytterst unik och stämningsfull design, förvisso överdriven men åtminstone minnesvärd med gotisk arkitektur och makalöst smutsiga bakgator. Men om nu utseendet inte lockar fram några glädjerop kanske det går bättre vad gäller att berätta själva historien där tematiken är förankrad i kärlek, hängivenhet och hämnd. Men Rupert Sanders har lyckats immunisera sig själv och sin film från ’’tjafs’’ som kvalitet, kunskap eller förstånd. Berättartekniken som demonstreras här går bortom det bedrövliga och in i det rent bisarra. Den i grund och botten rudimentära sagan om evig kärlek förmedlas med en isande inkompetens, strukturen som används är rörig, förvirrande och sövande tråkig. Där Proyas film må vara djupt problematisk har den i alla fall en uppenbar passion, något som gjorde filmens enkla hämndresa engagerande.

Till skillnad mot Proyas önskar Sanders att lägga en större emfas på själva kärlekshistorien och ge oss en djupare insikt i själva förhållandet, något som endast var flyktigt förekommande 1994. Men vad tjänar det till då skådespelet, som är menat att förankra detta, inte ens kan konkurrera med en improviserad skolpjäs. Efter att ha skämt ut sig själv i Boy Kills World är Bill Skarsgård tillbaka med ytterligare en rolltolkning där han lyckas göra sig själv och skådespelaryrket till åtlöje. Han agerar stelt, desperat och helt utan inlevelse, det är som att stirra på en robot som tilldelats direktiv den inte förstår. Men han är i alla fall inte ensam då skutan sjunker, den makalöst usla FKA twigs, känd för sina ’’extraordinära’’ rollinsatser i sina egna musikvideos, har gjort ett ypperligt jobb vad gäller att försäkra sig om en plats på årslistan för sämst presenterade aktör. Kemin mellan dessa två är inget annat än radioaktiv, och då filmen får den eminenta idén att introducera tidernas minst erotiska sexscen tvingas alla i publiken att snabbt söka sig mot nödutgången för att förskona ögon, öron och själen från tortyren.

Tyvärr tar eländet inte slut här, i ett patetiskt försöka att framstå vass, vågad och uppkäftig injicerar Rupert Sanders tonvis med forcerade svordomar och melodramatisk dialog som endast kan ses som en frontalattack på publikens mentala hälsa. Att kalla det patetiskt vore alltför generöst. Slutligen servars ett par våldsamma – men helt ointressanta, actionscener vars brutalitet kvittar då koreografin och känslan för tempo är obefintlig. Att det krossas skallar och avrättningar förekommer med samma frekvens som då Kristian Tyrann var i livet, har ingen verkan då det är filmen som är huvudlös, inte de stympade fienderna.

The Crow är inte den titulära hotfulla fågeln utan en enorm kalkon som vacklar fram. Detta är närmast förundransvärt uselt och tveklöst bland det sämsta som kan upplevas på bio idag.