Filmrecension

A New Kind of Wilderness
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Silje Evensmo Jacobsen

På den norska landsbygden bor familjen Payne på sin gård med sina djur nära till naturen. Skogspromenader och den nära kontakten med både djur och natur står som kontrast mot det moderna och stressiga storstadslivet, och barnen blir hemskolade istället för att indoktrineras i den moderna skolinstitutionen som mest försöker forma alla efter en och samma mall. I en tid när klimatångesten och krisen ständigt växer och påverkar allt fler runtom i världen är det fullt förståeligt att de väljer att leva så. Ett val inte bara för dem själva utan hela planeten.

Allt är dock inte frid och fröjd i familjen då modern blir sjuk och tillslut avlider. Filmen kommer mångt och mycket att handla om effekten utav det, både i att behöva acceptera det svåra och emotionellt påstridiga men också i hur omöjligt och ohållbart det blir för pappan att behålla gården de bor på då han nu ensam måste betala på lånet och ha råd med att leva. Det slår hårt när idealism krockar med verkligheten och det inte blir hållbart att kunna leva som en vill. Här börjar också filmens problem uppenbara sig; den är nästan för privat och närgången, och ger känslan av att tittaren tränger sig på i svåra stunder när familjen kanske hade mått bättre av att bearbeta sin sorg och sina problem för sig själva. De flesta känner ändå igen sig i att förlora någon nära, och filmen ger föga nya perspektiv eller erfarenheter som tittaren kan känna att kan reflektera kring eller utvecklas i sitt tänkande från. Det blir mer av en privat dagbok jag undrar om jag ens har någon rätt att läsa i, eftersom jag inte känner familjen privat. Det blir för introvert så.

Men visst, delar av sorgen och tankarna är ju rätt allmängiltiga och något de flesta kan känna igen sig i och finna behov av att prata om. Problemet är bara att de stunderna är för korta och för få. Vidare känns det som det desperat försöker skapas friktion mellan familjemedlemmarna, som när ena dottern vill utöka sin skolgång från tre till fem dagar i veckan efter att ha börjat komma in i den nya skolan och fått vänner och så, eller när hon får med sig en iPad hem och både vill använda den både till studier och underhållning som att spela på den. Pappan är lite besviken över hur tekniken och moderniteten sipprar in i deras liv men konflikten känns ändå sökt då utveckling och teknisk integration är närmast omöjlig att komma ifrån nowadays. Kanske hade det varit viktigare att prata gränsdragningar för begränsat användande av tekniken istället för att konservativt motarbeta den.

I England har pappan en släkting som också har gård, men dit kan de inte flytta då de dels lovat den döda mamman att bli kvar i Norge men också för att en syster som ändå inte bor med dem skulle få långt i avstånd till dem. Ännu en märklig och något sökt ”konflikt” – speciellt som de inte pratar med dottern om detta eller ens försöker att diskutera det utan bara utgår att det inte går. Sen är de plötsligt i England, vilket känns lite förvirrande då de inte diskuterar resan eller visar hur de gör sig redo eller genomför resan utan plötsligt bara är där. Vilket känns lite dåligt både i klippning och berättande. Meningen med materialet är också oklart då det mest pratas om att han längtar hem och inte alls kan bo där. Barnens skolgång känns senare mest som en undanflykt senare snarare än en förklaring – men återigen: det är väldigt privata frågor och inte så allmängiltiga som faktiskt rör andra än familjen, vilket gör att jag har svårt att relatera till deras problem de ställs inför, speciellt som de inte ens integreras i större frågor som världen runtomkring oss eller att leva efter naturen och dess både möjligheter och begränsningar. Det används som slogan men visas väldigt lite i själva filmen. De borde lyft blicken från navelskådandet till att prata om hur världen och klimatet tycks gå mot allt dystrare framtid. Och jag blir än mer besviken när jag inser att filmtiteln också är en rubrik på en av mammans bloggpost och inte ett statement de väljer att leva efter och försöka förmedla i filmen.

En liten bit av kakan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2024
Manus och regi Behtash Sanaeeha och Maryam Moghaddam
Skådespelare Lily Farhadpour och Esmail Mehrabi

För 30 år sedan dog den nu 70-åriga Mahins man. Eftersom hon sedan dess har varit tveksam till att träffa en ny man har hennes liv blivit ensammare och ensammare och som det verkar tråkigare och tråkigare. Den grupp kvinnliga vänner som hon under många år träffade en gång i månaden ses numera endast en gång om året. Dottern som flyttade till Sverige för 20 år sedan träffar hon alltmer sällan. Resa är för dyr men hon skulle förmodligen ändå inte få något visum på grund av sin höga ålder. Kontakten med dottern och barnbarnet sker därför framför allt genom korta telefonsamtal. Dagarna flyter samman, den ena om möjligt mer lik den andra. Hon stiger inte upp förrän mitt på dagen och på kvällen hänger hon trött framför sin TV och tittar på romanistiska kärleksfilmer. Den iranska moralpolisens närvaro gör heller inte livet lättare att leva vare sig för gamla eller unga.

Men just idag är det annorlunda, det är hennes födelsedag och hon har bjudit in sina väninnor till den årliga middagen. I present får hon en blodtrycksmätare. Blodtrycket kan vara högt även om livet själv saknar tryck. Under middagens trivsamma samtal tänds en lite gnista inom Mahin. Tänk om hon skulle våga rikta blicken utåt och kanske hitta en ny man. Plötslig fylls hon av en visserligen blyg, men ändå kraft. Det gör att hon till och med vågar bjuda hem en helt okänd man i sin egen ålder. Det uppstår kärlek vid första ögonkastet för båda, livet tycks ta en helt ny vändning. Den bästa dagen i deras liv. Det blir fest, blygsel, närmande, mat, dans och till och med vin, trots att alkohol är förbjudet i Iran. De skojar om vardagslivets små knep för att lura moralpolisen. En underbar, glädjefylld kväll som får deras hjärtan att bubbla av ömsesidig lycka. De får båda en liten bit av kärlekens kaka, med drömmar om en större. Det blir en kväll som är omöjlig att glömma, trots eller kanske tack vare att filmen mitt i alltsammans tar en helt ny vändning.

Filmen har många olika nyanser och känsloskiftningar och är väl värd att se. Den är tragisk, romantisk, rolig och varm. Som åskådare kan man inte göra annat än att dras med i deras nya ungdomlighet, livsglädje och förhoppningar om ett nytt liv. Samtidigt som man får en känsla av hur moralpolisen påverkar det dagliga livet i Iran. Exempelvis förbjöd de iranska myndigheterna Maryam Moghaddam och Behtash Sanaeeha att delta i 2024 års filmfestival i Berlin.
De båda skådespelarna är helt enastående.

To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.

I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.

Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.

Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.

Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.

Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.

Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.

Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton

Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.

Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.

För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.

Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.

När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.

Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.

Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.

Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.