• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Fotbollens sista proletärer

30 mars, 2011 by Redaktionen

Fotbollens sista proletärer

Betyg 4

Premiär 2/4 2011

Regi: Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson

 

”För mej är fotboll kultur. Det är den största teatern i världen”

– Anders Bernmar

Göteborg tidigt 80-tal. På dagarna jobbade de som rörmokare, kockar och fritidsledare. På eftermiddagarna snörade de på sig fotbollskorna, tog på sig benskydden och tränade och med IFK Göteborgs a-trupp. En a-trupp som mer än väl förstått vikten av samarbete. Under 80 minuter får vi här med hjälp av gamla video- och radioklipp samt nya intervjuer, följa lagets mirakulösa resa från division 2 till Europamästare. Man mötte stora klubbar med mycket pengar och många proffs där ingen behövde köra truck på förmiddag när man skulle möta FC Barcelona på kvällen.

 

Det luktar socialdemokrati lång väg. Redan när jag första gången läste titeln kunde jag känna arbetarrörelsens hjärta åter slå ett slag. Filmen är en dokumentär som på ett klassiskt och välvårdat sätt bygger upp en berättelse som är nog så fantastisk i sig själv. De båda regissörerna, Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, har här skapat en film som på ett oroväckande sätt känns högst aktuellt i dagens samhällsklimat. Detta görs med stor noggrannhet och ett stort hjärta samt med en fingertoppskänsla för vad som är relevant.

På ett snyggt sätt vävs fotbollen samman med samhället och omvärlden. De spelare som medverkar i filmen talar ofta i intervjuerna om sammanhållning och vikten av att ingen ska känna sig utanför eller behöva skämmas för de jobb de har. De glorifierar sina arbeten och jag njuter när de talar om solidaritet och jämställdhet. På toppen av allt detta har man även med Olof Palme som talar om den svenska modellen och betydelsen av att inkludera alla. ”Vi spelade vänster fotboll” konstaterar Ruben Svensson i en intervju.

Musiken är specialskriven av Ian Persson (Soundtrack of our Lives). Den känns rätt i tiden när den på ett rytmiskt pumpande sätt levereras tillsammans med fotbollsspelare som i sitt anletes svett jobbar mot alla odds mot ett gemensamt mål.

Jag kan starkt rekommendera filmen. Mitt fotbollsintresse är ganska begränsat och jag är inget IFK fan, men filmen värmer mig med sitt sätt att berätta en redan fantastisk berättelse. Att få en liten inblick i deras liv tillsammans ger mig en slags glädje. Kanske är det våren. Kanske är det solidariteten. En stark 4.

Se Trailer.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

The way back

23 mars, 2011 by Redaktionen

The way back

Betyg 3

Premiär: 25/3 2011

Regi: Peter Weir

 

Ett gäng fångar i ett kommunistiskt arbetsläger i Sibirien bestämmer sig för att gemensamt göra ett försök att fly. Janusz blir den lilla gruppens beslutsamme ledare och det är med stor säkerhet han navigerar dem genom Sibiriens kalla klimat. Gruppen består av folk med olika bakgrunder och nationaliteter, som av olika anledningar har hamnat i det brutala lägret. Samarbete är ett måste för att överleva den långa vandringen. En vandring på över 600 mil.

 

Jag fylls med obehag under de scener som utspelas i lägret. Weir får på ett bra sätt med den inre hierarkin som råder bland fångarna, vilket stärker medlidandet med dem än mer. Colin Farrell gör ett för mej överraskande jobb som den något paranoide, ryska f.d. yrkesmödaren Valka, som är sig själv närmast. En karaktär som givetvis skapar spänningar i gruppdynamiken. Farrell gör med sin tolkning den bästa insatsen.

Som sagt; det är en farofylld vandring på 600 mil och det kan tendera att bli tämligen upprepande när man gång på gång använder sig av helikopterbilder över stora vyer. Positivt är att man slopat mycket av de händelser som man kan tänkas förvänta sig av en film av denna karaktär. Det gör den mer oväntad än man kan tro och dialogen blir så mycket tydligare.

Sedan måste jag ju även nämna det svenska bidraget i filmen, Gustaf Skarsgård, som spelar en lettisk präst med ett dunkelt förflutet. Tyvärr prövas aldrig hans talang riktigt, då hans roll är ganska liten och fåordig. I övrigt är det skådespelarna som höjer filmen och det känns verkligen som rätt man (och kvinna) på rätt plats. Men efter 600 mil når den ändå inte längre fram än en 3:a. Det är något som saknas.

Trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Upp med händerna – när barnen tar itu med den omänskliga utvisningspolitiken

23 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Upp med händerna
Betyg 4

Upp med händerna handlar om några barn i en skola i Pais, i Frankrike. Händelserna utspelas i nutid, men berättas av ett av barnen fyrtio år senare. Det är ett intressant grepp, att betrakta vår tid ur framtidens ögon.

Vi får till exempel höra att barnen delades in i klasser efter ålder och hade lärarinnor som tog hand om dem. Det är något vi kanske borde göra oftare, fundera på vad i vår tid som kommer att betraktas som väldigt osmart i framtiden. Jag hade dock gärna sett mer av detta grepp i filmen.

Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef och Milana är ett gäng barn och ungdomar i olika åldrar som tillsammans har hittat ett helt eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen. Milana har lätt för matematik och medan hon ser till att allas läxor görs privatkopierar de andra spel och stjäl godis. Men barnen lever under ett hot: några av dem har inte franska id-handlingar. Att de kanske bott i Frankrike sedan de var småbarn spelar ingen roll, deras föräldrar är från något annat land. När Youssef och hans familj utvisas från landet blir det plötsligt väldigt allvarligt. Milana och hennes familj har lämnat sitt hemland Tjetjenien och bor nu i Paris och alla inser att Milenas familj står näst på tur.

Filmen är väldigt ärlig i hur barnen skildras. De håller ihop och organiserar en form av lösning för att rädda Milana. Men samtidigt som de genomför sina planer bråkar de sinsemellan och är som barn är. Barnskådespelarna är suveränt duktiga.

Filmen skildrar hur barnen drabbas av de omänskliga reglerna kring id-handlingar och uppehållstillstånd i Frankrike. Det är en berättelse som skulle kunna skildrat barns situation i de flesta EU-länder, inte minst Sverige.

Toppraffel har också recenserat, gav betyg 3:

Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.

Jag tycker dock att poängen är just att det faktiskt skulle kunna inträffa i Kungsbacka också. Vissa scener är skrämmande i sin träffsäkerhet, som när poliserna förhör en tonårspojke. Lite kul att en av rollerna i denna Sarkozykritiskt drama spelas av president Sarkozys svägerska Valeria Bruni Tedeschi.

Det som visar att handlingen utspelar sig i Frankrike är väl, förutom språket, att barnen har ett stort litterärt kunnande. Svenska barn får inte samma satsning på kultur i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Frankrike, recension, Sarkozy, utvisning, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Frankrike, Recension, samhälle, Sarkozy, Scen, utvisning

I Am Number Four – flopp som kunde blivit så bra

23 mars, 2011 by Rosemari Södergren


I Am Number Four
Betyg 1

I Am Number Four skulle kunna vara en riktigt bra science fiction-berättelse på filmen. Huvudpersonen i filmen, en ung man med det tagna namnet John Smith är från planeten Lorien. Han och åtta andra barn var de enda som överlevde, förutom att de också fick med sig var sin vakt, när onskefulla varelserna mogadorianerna tog över och förstörde deras planet. John Smith och övriga överlevande flydde till jorden där de lever ständigt på flykt.
De ondskefulla jagar dem, letat efter dem för att förgöra dem. Samtidigt måste lorianerna ständigt flytta för att inte jordmänniskorna ska upptäcka att de är aliens.

När John Smith och hans vakt Henri hamnar i hålan Paradise i Ohio möter John Smith dock kärleken – och trots att de onskefulla har dödat flera av hans planetsyskon och han är i fara vägrar han fly den här gången.

Filmen skulle kunna vara så bra med frågor om utanförskap och att vara annorlunda, om att gå sin egen väg och den kunde också ställa frågan om unga måste ärva de vuxnas krig. Det skulle kunna vara en spännande berättelse eller ett drama eller en romantisk berättelse. Nu blir det bara löjligt.

Det första som gör filmen fel är Alex Pettyfer, som spelar John Smith. Han ska spela en ung kille men ser ut som en fullvuxen man och ser mer ut som en muskelbyggare dessutom.

Alla scenerna med de ondskefulla mogadorianerna är bara skrattretande. Hur trovärdigt är det att om varelser från en annan planet vill ta över och förstår absolut måste se ut hur vidriga som helst. De såg ut som en drift med sig själva.

Allt är dessutom så förutsägbart att inget i filmen överraskar. Sanningen är att jag vid minst fyra tillfällen valde att kolla mailen på min iphone istället. Då har en film inte riktigt lyckats.

På förhandsvisningen var några ungdomar. Några av dessa applåderade efter filmen, så jag förmodar att en del ungdomar är svältfödda på bra filmer. Ungdomar är värda mer än så här och den här grundberättelsen också.

Läs även andra bloggares åsikter om I am number four, science fiction, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, I am number four, Scen, Science fiction

Filmrecension: Elias och jakten på havets guld

23 mars, 2011 by Redaktionen


Elias och jakten på havets guld
Betyg: 3

Båten Elias och hans kompisar är fiskare men nu riskerar den lilla fiskehamnen Lugnvik att läggas ner. Det brukar vara svårt nog med vinterfisket men i år visar det sig bli svårare än vad de förväntat sig. Det har nämligen kommit en ny, modern hamn med robotbåtar som fångar all den fisk som Elias och hans kompisar desperat behöver för att Lugnvik ska överleva.

Den nya hamnen styrs av Polardrottningen som är enbart ute efter att bli rik. Hon har hört talat om en stor skatt på havsbotten som hon vill åt. Hon skickar miniubåten Doppi iväg på uppdrag att hitta skatten. Doppi och Elias stöter på varandra och tillsammans letar de efter skatten, men vem jobbar Doppi egentligen åt? Och vilka otyg kan Polardrottningen hitta på när Lugnviks ovetande fiskebåtar får klara sig själva medan Elias är ute på skattjakt?

Elias och jakten på havets guld är en trevlig småbarnsfilm med en positiv stämning i hela filmen. Den har mysiga karaktärer, en ond skurk som bara väntar på att bli besegrad och en förutsägbar story. Två låtar förekommer också där Nanne Grönvall, som gör rösten till Polardrottningen, sjunger i en av dem.

Filmen duger utmärkt till en småbarnsfamilj. Däremot är den inte riktigt den slags barnfilm som roar hela familjen.

Läs även andra bloggares åsikter om Elias och jakten på havets guld, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Elias och jakten på havets guld, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 469
  • Sida 470
  • Sida 471
  • Sida 472
  • Sida 473
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in