Fotbollens sista proletärer
Betyg 4
Premiär 2/4 2011
Regi: Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson
”För mej är fotboll kultur. Det är den största teatern i världen”
– Anders Bernmar
Göteborg tidigt 80-tal. På dagarna jobbade de som rörmokare, kockar och fritidsledare. På eftermiddagarna snörade de på sig fotbollskorna, tog på sig benskydden och tränade och med IFK Göteborgs a-trupp. En a-trupp som mer än väl förstått vikten av samarbete. Under 80 minuter får vi här med hjälp av gamla video- och radioklipp samt nya intervjuer, följa lagets mirakulösa resa från division 2 till Europamästare. Man mötte stora klubbar med mycket pengar och många proffs där ingen behövde köra truck på förmiddag när man skulle möta FC Barcelona på kvällen.
Det luktar socialdemokrati lång väg. Redan när jag första gången läste titeln kunde jag känna arbetarrörelsens hjärta åter slå ett slag. Filmen är en dokumentär som på ett klassiskt och välvårdat sätt bygger upp en berättelse som är nog så fantastisk i sig själv. De båda regissörerna, Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, har här skapat en film som på ett oroväckande sätt känns högst aktuellt i dagens samhällsklimat. Detta görs med stor noggrannhet och ett stort hjärta samt med en fingertoppskänsla för vad som är relevant.
På ett snyggt sätt vävs fotbollen samman med samhället och omvärlden. De spelare som medverkar i filmen talar ofta i intervjuerna om sammanhållning och vikten av att ingen ska känna sig utanför eller behöva skämmas för de jobb de har. De glorifierar sina arbeten och jag njuter när de talar om solidaritet och jämställdhet. På toppen av allt detta har man även med Olof Palme som talar om den svenska modellen och betydelsen av att inkludera alla. ”Vi spelade vänster fotboll” konstaterar Ruben Svensson i en intervju.
Musiken är specialskriven av Ian Persson (Soundtrack of our Lives). Den känns rätt i tiden när den på ett rytmiskt pumpande sätt levereras tillsammans med fotbollsspelare som i sitt anletes svett jobbar mot alla odds mot ett gemensamt mål.
Jag kan starkt rekommendera filmen. Mitt fotbollsintresse är ganska begränsat och jag är inget IFK fan, men filmen värmer mig med sitt sätt att berätta en redan fantastisk berättelse. Att få en liten inblick i deras liv tillsammans ger mig en slags glädje. Kanske är det våren. Kanske är det solidariteten. En stark 4.
Se Trailer.