Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

GIFF: King of Devil’s Island och 127 timmar

by

I fredags (28/1) öppnades portarna för Göteborgs Filmfestival och den är nu i full gång med vad som ser ut att vara rekordlånga köer. Två av filmerna som sågs under första dagen är norska King of Devil’s Island och oscarsnominerade 127 timmar. Här följer en kort summering av båda:

King of Devil’s Island

Marius Holst fjärde långfilm utspelar sig 1915 på en uppfostringsanstalt i norska ön Bastøy, en ö som blir lika mycket en del av historien som dess förtryckta invånare. Det är väldigt mycket en skildring av maktspel, den ultimata versionen.

Stellan Skarsgård spelar en perplex karaktär, svår att identifiera och intressant att studera. Är han den djävulske föreståndaren man gärna vill tro, eller är han offer för onda krafter från övriga anställda i anstalten? Samtidigt har vi ett par starka prestationer från ungdomarna, t.ex huvudkaraktären Benjamin Helstad som den tuffe men rättvise Erling.

King of Devil’s Island är en stark film som höjer tempot i takt med speltiden och har kvaliteter som påminner om Europas nya våg i 60-talet. Cinezine ger betyget 4/5.

127 timmar

En är en förskräcklig, men sann, berättelse om bergsbestigaren Aron Ralston som råkar ut för en olycka och blir fastklämd i en bergsklyfta mellan väggen och en stor sten. Att återberätta något sådant bör inte vara lätt – en man på samma plats och position under 127 timmar – men med rätt filmskapare är det heller ingen omöjlighet. Det kräver en experimentell anda, ett visionärt tänkesätt och ett oerhört kompetent objekt framför kameran. Perfekt för Danny Boyle och James Franco.

Det är en känslomässig berg-och-dalbana som ger en god inblick i huvudet på Aron i sin svåra situation. Det är svårt att tänka sig någon annan än James Franco i huvudrollen, han är den viktigaste ingrediensen i filmen och främsta orsaken till varför det fungerar så effektivt. Filmen har fått 6 oscarsnomineringar och även den betyget 4/5.

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

by


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmen Yogi Björn – tyvärr ett bottennapp

by


Yogi Björn
Betyg 1
Yogi Björn var en av min barndoms seriefigur. Nu har Yogi Björn och hans yngre smartare kompis Bobo äntligen blivit film, dessutom i 3D. Fast jag byter ut ordet äntligen till tyvärr.

Filmen har visserligen kvar hur korkad Yogi Björn är och han har kvar sin gröna hatt och sin slips och hans största intresse är att försöka sno semestrande människors picknickkorgar. Hans betydligt smartare kompis Bobo försöker gång på gång avstyra Yogis katastrofala planer.

Filmen är som en sämre buskis, hur förutsägbar story som helst och massor av pinsamma skämt. Undrar om ens de minsta kommer att skratta?

3D-tekniken är fortfarande långt ifrån perfekt. I en film där animerade figurer ska mixas med skådespelare blir det ännu tydligare att 3D-tekniken inte är färdigutvecklad.

Kulturnyheterna som ger betyg 2 av 5 är en av de filmkritiker som är mest positiv. Deras recensent har ett kul avslut på sin recension:

Filmens sentens är i alla fall överraskande vänsterorienterad: här lär vi oss nämligen att utförsäljningen av statliga tillgångar är av ondo. Ebba Reinfeldt har nog tyvärr hunnit bli aningen för gammal för denna film, annars skulle man kunna fantisera om spännande politiska diskussioner kring frukostbordet med pappa Fredrik.

Svenska Dagbladet gav betyg 2 och skriver:

Gullighet allena räcker dock inte långt och i brist på såväl gripande historia som skrattframkallande humor blir Yogi björn inte mer än ljum underhållning som kunde släppts direkt på dvd twin pack tillsammans med förslagsvis Alvin och gänget 2.

I rollerna: Tom Cavanagh, Anna Faris, T.J. Miller, Nate Corddry
Röster i originalet: Dan Aykroyd, Justin Timberlake
Svenska röster Per Sandborgh, Henning Lööf, Albin Flinkas, Cecilia Skarby, Michael Blomqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

by


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen recenserar: Love and other drugs

by

Love and other drugs
Betyg 3 strömmingar av 5

När jag såg ”Brokeback Mountain” fastnade jag för den mörkhårige mannen i relationen. Alla pratade om att det var genombrottsfilmen för Heath Ledger som ju senare dog så tragiskt i en överdos av piller. Men för mig var behållning den andre skådespelaren, Jake Gyllenhaal. Sedan dess har jag hållit utkik efter honom i filmer.

Han spelar huvudrollen, läkemedelsförsäljaren Jamie Randall, i Love And other drugs. Hans rollinsats är ett skäl till att filmen får betyg 3.

Jamie Randall är en ung man som är ovanligt bra på att flirta och ragga kvinnor. För bra för sitt eget bästa. Han har svårt att behålla något jobb eller klara något utbildning eftersom det alltid trasslar med alla kvinnohistorier. När han får jobb som läkemedelsförsäljare går det ändå hyggligt och när han dessutom får börja sälja det nya läkemedlet Viagra, då gör han succé.

Han träffar en kvinn, Maggie spelad av Anne Hathaway, som har Parkinsons sjukdom. Hon vill inte ha någon fast relation utan vill bara ha sex. Säger hon. Vilket ju gör att de passar väldigt bra ihop, eftersom ingen av dem vill ha några fasta relationer.

Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway blev båda Golden Globe-nominerade för sina insatser i filmen som regisseras av Edward Zwick ( som tidigare regisserat bland annat ”Blood diamond” och ”Den siste samurajen”). I övriga roller ser vi bland annat Hank Azaria, Oliver Platt och Judy Greer.

Filmen handlar helt enkelt om för många saker. Driften med korruptionen inom läkemedelsbranschen, relationer och den är samtidigt en romantisk komedi som en allvarlig berättelse om att mogna som människa.

Regissören Edward Zwick kan sitt hantverk och Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway är mycket duktiga skådespelare, så jag tycker inte det är ett bottennapp, men om filmen hade skalat bort vissa delar och fokuserat mer på berättelsen om korruptionen inom läkemedelsbranschen tror jag den blivit mycket bättre.

Filmen är rätt omtalad också för att det är en hel del sexscener där du nästan får se de två huvudkaraktärerna nakna, och för den delen en hel del andra skådespelare också. I USA tror jag det kan räcka för att locka storpublik. Men på den svenska filmscenen räcker det inte.

Fast den har sina poänger och speciellt det som skildrar miljön kring läkemedelsindustrin och deras relationer till läkarna höjer filmens kvalitet.

Fler recensioner:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,