• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

What’s Your Number – publiken förtjänar bättre

28 september, 2011 by Redaktionen

Titel: What’s Your Number
Betyg: 0
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Det här börjar bli absurt. Inte nog med att man behöver läsa i media hur svensk filmpolitik riskerar att raseras helt och hållet, en än värre filmkris som även tycks vara mer eller mindre global är alla dessa ”romantiska komedier” som inte bara är en kränkning mot den sköna bildkonsten utan även lyckas få skådespelare att prestera så dåligt de bara kan. Handling, dialog eller egentligen någonting går egentligen hand i hand med varandra eller funkar över huvud taget inte alls ens var för sig. I nästan två timmar får man därför se ett par så kallade skådespelare som försöker agera mot varandra men mest framstår som stela ungdomar utan någon som helst erfarenhet av att leverera dialog eller känslosamma rörelser.

Desperat försöker man även förmedla någon slags komik, men det riktigt känns och hörs hur de själva inte tror på materialet de vill nå ut med och istället bara bajsar ur sig olustigheter man skäms över. Och om man trots allt skulle skratta åt filmen så är det inte för att den är rolig, utan för att den slår över och blir pinsamt dåligt rolig. På ett dåligt sätt.

Precis som den nyligen lanserade ”Friends With Benefits” som även den fick mig att känna mig illamående av oinspiration och gav en förstoppad känsla av att det var en ny lägstanivå. Ska man göra komedi får man gärna försöka vara rolig, och helst göra någonting nytt eftersom samma skämt inte går hem gång på gång hos samma målgrupp (om man har några som helst krav på verket i sig, det vill säga). Poängerna man kommer fram till, hur man kommer fram till dem och allt som sägs där emellan kanske ska presenteras lite mer … originellt. För att biopubliken förtjänar det också.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

The Three Musketeers, ett välbeprövat recept: en hel del spänning och lite romans

28 september, 2011 by Redaktionen

Titel: The Three Musketeers
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Vad som först inleds med någonting som för tankarna till det analoga strategispelet Risk, och faktiskt viskar om någonting annorlunda, faller snabbt in i den trygga matinéfilmen och dess ramar. Och dessvärre gör man det ganska halvhjärtat och något ograciöst. Istället för stilsäkerhet förlitar man sig på förvisso välfungerande 3D-effekter, men med glasögon som är otympliga och högst irriterande; kända skådespelare som levererar ganska platta personporträtt som hade kunnat skänkts så mycket mer nostalgisk värme och flertalet scener som inte alls hör hemma i den här filmen, utan snarare i kultklassikern ”The Matrix” från 1999. Alla filmer bör helt enkelt inte ta efter på alla sätt…

Men trots dessa skavanker är det en trygg familjefilm som skänker en hel del underhållning, mycket tack vare den varma humorn filmen dras med. Och trots det något sinnesförvirrade intryck filmen inger, handlar det om en film som mest vill slå brett genom att låna hejvilt utan att betänka hur slutresultatet blir men där många välsmakande aromer ändå kommer till sin rätt. Fotot är visserligen inte någonting speciellt att hänga i julgranen, men ser ändå bra ut. Vilket man även kan säga om scenlandskapen med fina slott och dess gårdar, välklädda hovmänniskor och flygande skepp till höger och vänster.

Viktigast utav allt, är ju egentligen det skrivna ordet och den röda tråd som man trots allt har valt att följa (om än på ett litet egensinnigt vis, utan att vara extravagant på något sätt), och nog bjuder man även på en hel del spänning och lite romans för att säkerställa att framgångsreceptet följs fullt ut. Vilket man lär lyckas med mer än väl, med tanke på att detta välbeprövade recept ändå verkar gå hem hos folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Orlando Bloom, The Three Musketeers, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Orlando Bloom, Scen, The Three Musketeers

En Enkel Till Antibes, trots allt en besvikelse

28 september, 2011 by Redaktionen

Titel: En enkel till Antibes
Betyg: 2
Premiär: 30 september 2011

Trots min hemliga förälskelse i Sven-Bertil Taube och en mycket lovande handling har Richard Hobert ändå lyckats göra mig besviken.

Änklingen George bor ett stillsamt liv i sitt hus i Luleå. Hemhjälpen själ och den ända som hälsar på är grannen. George börjar för första gången känna sig gammal. Droppen blir när han kommer på sina två vuxna barn med att i hemlighet försöka sälja hans hus och placera honom på ett äldreboende. Då lämnar George tristessen och sin vardag för en såväl själslig som fysisk resa med målet Antibes och den svunna kärleken Christine.

En enkel till Antibes är en film om att bli gammal, relationer och att komma till freds med sitt förflutna. Det vill säga en potpurri av klyschiga visdomsrepliker och pinsamma situationer.

Ömsom skrattar jag faktiskt men ömsom vrider jag mig i biostolen. Kanske är det de som är den svenska filmens eviga förbannelse, att jag som publik inte riktigt kan slappna av för jag hela tiden är rädd att någon utav skådespelarna ska kliva snett. En del kallar det ”Dramaten sjukan” och visst har Sven-Bertil Taube spelat på just Dramaten. Han tillhör den gamla skolans skådespelare och det måsta jag respektera. Men varför kan inte Hobert respektera karaktären han skapat tillräckligt för att inte göra honom till en ”söt-gammal-gubbe” och bara låta honom vara en gubbe. En gubbe som inte är lite förvirrad och inte provar att röka en joint så att vi kan skratta åt honom.

Jag tycker inte om iden att vi ska skratta åt George, jag vill skratta med George. Vi hade tyckt om honom ändå Hobert! Undantaget är franska Catherine Rouvel. Hon har inte bara till fördel att hon inte är svenska utan även att hon har ett förflutet som skådespelerska för Jean Renoir. Renoir som i sin tur är känd från den ”poetiska realismen” och som föregångare till ”neorealismen” där det naturliga och realistiska hyllas.

Ett annat element som faktiskt är intressant är Jens Fischer bakom kameran. Fotot är välgjort och i varje bild finns någon typ av skönhet. De var längesedan de norrländska skogsplanteringarna och den svenska hösten var så här vacker.

Visst är En enkel till Antibes feelgoodfilmen med stort F och jag tror att det finns en publik, som nödvändigtvis inte alls måsta vara äldre, som kan se bortom ordbajsandet av klyschor. Men för mig blir det för mycket och det blir stopp i toaletten.
Jag förstår inte varför det fanns så många trådar. Sonens skulder, dotterns tid i fängelse, hembiträdets destruktiva förhållande, spöken, hash-rökande-likbilschauffören som extraknäcker i vad som verkar vara ett countryband. Alla måste inte ha en bakgrunds historia och man måste inte förklara allt. Det är som när någon skämtar och sedan dödar skämtet genom att förklara vad det var som gjorde det hela roligt. Jag hade nöjt mig med att man koncentrerat sig på relationen mellan far och barn. Och jag tror helt ärligt att den här filmen fyller ett behov. Det finns säkert människor som får ut något av att se En Enkel Till Antibes. Jag är dock inte en av dem.

Jag är fullt medveten om att det är uttjatat att såga en film bara för att den är svensk, men här lämnas jag inget val.

Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Bertil Taube, film, filmrecension, En enkel till Antibes

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: En enkel till Antibes, Filmrecension, Scen, Sven-Bertil Taube

Niceville – blir nog årets Oscarsvinnare

20 september, 2011 by Rosemari Södergren

Film: Niceville
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Niceville handlar om kvinnor i 1960-talets Mississippi och skildrar det strängt segregrade samhället. Segregationen slår på flera håll. Vita och färgade/svarta får inte umgås, de får inte ens sitta vid samma bort och äta. De färgade kvinnonrna arbetar som hembiträden åt de rika vita kvinnorna, i många fall har de små barnen mycket bättre kontakt med sina svarta barnsköterskor än sina frustrerade vita mammor.

De välbärgade vita kvinnorna förväntas inte göra något annat än att hålla sig vackra, bli gifta och sedan vara chefer över hushållet hemma, eventuellt kan de dessutom vara lite engagerade i någon form av välgörenhet. Kvinnorna är fångar i sina roller, männen i sina och hudfärgen är en stor mur mellan människorna.

Vi har egentligen sett varianter på den här berättelsen förr. Det som gör den här versionen så bra är flera saker: skådespelarnas insatser och att rollbesättningen verkligen är vald med omsorg, fotot och bilderna som berättar så mycket. Regissören litar också på bilderna och låter och som betraktare vila i en stark bild ibland. Framför allt har regissören vågat låta filmen ta sin tid, den är två timmer och 26 minuter och det är viktigt för att låta all parallellberättelser och spegelhistorier få ta sin tid att utveckla.

USA har en hel del att göra upp med i sitt rasistiska förflutna. Filmen ”Niceville” har laget på den amerikanska biotoppen i fyra helger och jag förstår att den berör amerikanarna starkt. Eftersom Oscarspriserna är till stor del en amerikansk affär är jag säker på att Niceville kommer att nomineras till en hel del Oscarspriser, förmodligen kommer den att ha stor chans att vinna priset som bästa film också.

Det är en bra film, en välgjord film och en stark film, jag undrar om någon kan se den utan att bli berörd och känna tårarna vara på väg. Delar av filmen är förutsägbar, men inte alls allt.

Om filmen från filmbolagets reklamutskick:

Filmen bygger på den omtalade och bästsäljande boken ”Niceville” som skildrar tre extraordinära kvinnor i 1960-talets Mississippi. Societetsflickan Skeeter (Emma Stone) återvänder från universitetet fast besluten att bli författare, men vänder upp och ner på både sina vänners liv, och hela den lilla staden där de bor, när hon beslutar sig för att ge sig i kast med ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på färgade kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i de vita överklassfamiljernas hem.

Oscar®nominerade Viola Davis (”Lyckan, kärleken och meningen med livet) spelar hushållerskan Aibileen, som är den första som berättar sin historia – vilket inte ses med blida ögon av hennes vänner i den sammansvetsade färgade församlingen. Snart vågar dock fler kvinnor träda fram med sina berättelser. Men att bryta mot societetens oskrivna lagar utsätter dem alla för en risk. Niceville är en tidlös historia om systerskap över gränser och möjlighet till förändring.

I övriga roller ser vi Bryce Dallas Howard och Octavia Spencer. NICEVILLE regisseras av Tate Taylor.

Läs även andra bloggares åsikter om Niceville, film, rasism, Oscar, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Niceville, Oscar, rasism, Scen

Recension av filmen Happy End, betyg 5

18 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Happy End
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Svensk film brukar (nästan) alltid anklagas för att vara totalt underlägsen de högspända Hollywood-produktionerna och ses nästan som de fula kusinerna från landet i jämförelse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiomöjligheter, men också om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinalängorna, Apflickorna och nu Happy End av regissören Björn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess känslighet, konstnärlighet men framförallt klarsynt ärlighet snarare än massproducerade amerikanskt skräp utan någon som helst högre verkningsgrad. Varför vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltför ofta) skit är för mig en gåta.

Denna tredje och avslutade del i ”Befrielsetriologin”, som föregåtts av ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss för fem karaktärer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och Mårten. Och visst kan det låta avskräckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppmärksamma er på att denna film är ett obligatorium oavsett om man är cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan tänka sig och kastar in betraktaren så våldsamt att det känns i hela kroppen.

Det som drabbar våra karaktärer drabbar även oss. Hårt! Detta mycket tack vare det nakna bildspråket och den nårgående kameran, men också de väldigt skickliga skådespelarna som verkligen tillåter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat gör Gustaf Skarsgård en av sina paradroller som den något psykiskt instabila Peter, som också mister sin flickvän precis innan de ska gifta sig.

Av dessa fem huvudrollsinnehavare är det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de på ett eller annat sätt för varandra och har mer eller mindre inverkan på varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och högst troligt, vilket så klart bidrar till allt obehag som följer. Självmordsförsök, misshandel av flickvän, äldre människor som är ensamma till följd av dödsfall och många andra problem. Ja, ni hör. Denna orgie i dekadens är lika mörk som insiktsfull och inte alls fri från humor som man skulle kunna tro.

Men det är inte ens i det mörka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte längre finner möjlig att leva i. Det är just därför denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan också för sig själv, för att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men också vägen ut ur dem. Och detta med en sällsynt skärpa man sällan annars erbjuds på film.

Och på tal om titlar viskar ju även filmens dito om hur denna säck vävs ihop, men resan mot slutet (som är början på våra rollkaraktärers fortsättning) är inte desto mindre gripande eller intressanta för det. Tvärtom. Alla beståndsdelar engagerar och paketeras så attraktivt att man nästan gråter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av glädje, för att man fått följa dem alla ur svårigheter men också fått komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i mörkret har bara sig själv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig bör.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Björn Runge, Gustaf Skarsgård, Happy End, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Sida 458
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in