• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Restless av Gus Van Sant – allting hänger ihop, recension inför filmfestivalen i Stockholm

4 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Restless
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär den 25 november

Just när den amerikanska coming-of-age-filmen stagnerat och nästan helt tappat sin roll som fånigt quirky och ungdomligt kärleksfull kommer Gus van Sant med sin nya film om pojken Enoch som har ett spöke (som är en japansk före detta kamikaze-pilot) som bästa vän och vänder upp och ned på precis allting.

Varpå Enoch träffar Annabel, spelad av Mia Wasikowska, på en minnesstund för en person Enoch inte ens känner. För när han inte spelar sänka skepp mot sin spökkompis smyger han sig in på begravningar hos personer han aldrig tidigare mött och deltar. Men därefter blir de goda vänner och slutligen förälskade. Såklart.

Men just när man skulle kunna tro att filmens handling är utstakad och därmed löjligt förutsägbar motbevisar man alla eventuella kritiker genom att kasta in något så ovanligt som en cancersjukdom i sammanhanget. Annabel har nämligen bara tre månader kvar att leva.

Visserligen har man inte varit så radikal så att man brutit upp med alla genrens konventioner, men det väger man upp med att göra smådetaljerna så unika att man ändå inte kan ha några invändningar mot slutresultatet! Sällan har ungdomlig kärlek porträtterats på ett så känsligt vis, och tack vare det känns det aldrig nervöst eller patetiskt utan bara känslomässigt stormande.

Och de tre stegen – det kärleksfulla accepterandet, det smärtsamma uppbrottet på grund utav känsla av sorg över maktlösheten samt det ömma återförenandet – tas med sådan effektivitet och precision att man lyckas bygga upp ett lika dramatiskt som underliggande crescendo mot slutet. Alla som någonsin haft någon anhörig som gått bort i cancer vet hur svårt det är, och filmen lockar säkert fram till tårar utan att någonsin kännas sökt eller det minsta desperat.

Även om större delen utav filmen handlar om den relation mellan Enoch och Annabel som de bygger upp lyckas man även binda ihop sidohistorier med släktingar till dem båda utan att någonsin tappa fokus eller avge minsta lilla känsla av okoncentration. Vilket gör att man får flera intressanta berättelser under loppet, även om det känns som en enda. Precis som det ska vara; eftersom livet, döden och allting däremellan hänger ihop. Och aldrig tidigare har en dylik genrefilm ens varit i närheten med att gestalta det lika närgånget och vackert känslosamt som här. Vilket bara det är värt en applåd.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Restless, Gus van der Sant, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gus van der Sant, Restless

Vi har en påve! – en komedi om påven som ångrar sig

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Vi har en påve!
Betyg 4
Svensk biopremiär den 4 november

Reglerna kring hur en ny påve inom katolska kyrkan utses är mycket noggranna och följs rigoröst. Kardinalerna som ska välja är inlåsta i ett rum, ingen annan får komma dit och när de enats om en ny påve signaleras det med en vit rök och därefter klockringning.

Människor samlas i massor i Vatikanen utanför huset där kardinalerna är samlade och där finns stora pressuppbåd. För många människor inom den katolska världen är påvevalet en megastor händelse.

Den italienska regissören Nanni Moretti har regisserat en slags satir kring hur påvevalet går till. När kardinalerna inte kan enas eftersom det finns flera favoriter blir helt oväntat en annan kardinal vald, Melvin. Han blir chockad och vill inte. Han blir iklädd de förnäma påvekläderna och ska gå ut på balkongen och ta emot folkets jubel och välsigna folket. Han får då en panikattack och vägrar.

Reglerna är tydliga – det går inte att ersätta honom med någon annan. Han måste få hjälp, en framstående psykiatriker tillkallas.

Bildmässigt är det en fantastiskt snygg film och en rolig film. Jag uppskattade att filmen inte skildrar katolska kardinaler som genomelaka psykopater. Tvärtom reagerar säkert en del på att kardinalerna är lite för sympatiska, att de skildras som en stor skock snälla äldre farbröder. Men jag tycker det finns religionskritik, fast under ytan. I bilderna när en av vakterna får spela påven. Eller som när psykiatrikern har kallats till påven. Han får inte ens träffa påven ensam och han får inte tala med den nyvalde påven om sex eller förträngda behov, helst inte om drömmar och inte för mycket om barndomen. Vad finns då kvar att prata om när kyrkan lagt ut sitt filter?

Nu ska jag inte avslöja mer, för att inte berätta för mycket om hur filmen utvecklas.

Det är en rolig, varm film, men absolut inte världens vassaste religionskritik. Den som vill att katolska kyrkan till varje pris ska skildras med hårda ord ska undvika denna film. Men det betyder inte att kritiken inte finns, den smygs in på ett mer försåtligt sätt.

Habemus papam/Italien/ 2010
Längd: 105 min
Regi: Nanni Moretti
Manus: Nanni Moretti, Francesco Piccolo, Federica Pontremoli
Medverkande: Michel Piccoli, Nanni Moretti, Jerzy Stuhr, Margherita Buy
Foto:A llessandro Pesci
Ljud: Allessandro Zanon
Klipp: Esmeralda Calabria

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, påve, religion, katolska kyrkan

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Katolska Kyrkan, påve, Religion, Scen

Katinkas kalas, recension av film från filmfestivalen

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Katinkas kalas
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär ”vintern 2011/2012”

Svensk film har haft ett tacksamt år med Happy End, Apflickorna och nu Levan Akins långfilmsregidebut Katinkas kalas som exempel. I det senare av dem dissekeras det sociala spelet under en födelsedagsbjudning för Katinka som fyller år. Bjudna är hennes intellektuella vänner med jobb inom media eller konstvärlden. Stämningen är väldigt trevlig, miljöerna gemytliga och fotot stiliserat. Det är först när Katinkas broder och hans nya flickvän dyker upp som allting börjar rivas upp.

Det som gör filmen så speciell, förutom det kreativa kameraarbetet och den välskrivna dialogen som i sin presentation påminner mer om klassisk teater än en traditionell spelfilm, är hur neutralt man porträtterar hela karaktärsgalleriet. Levan gör aldrig något försök till att berätta vem som är snäll eller elak, utan låter istället varje person träda fram i sin enkelhet och sedan bedömas utifrån sina egna skavanker eller de motspelarna bär på. Resultatet är mycket laddat!

Mycket utav spänningen ligger i Katinkas make Greger och Linda, som är Katinkas broders nya flickvän, som med sina positioner i den sociala utkanten blir som mest utsatta men hela tiden för händelseförloppet framåt. Speciellt Linda med sitt programledarjobb för ett ”ring-in-och-vinn-pengar”-program som sänds mitt på dagen när de flesta är på jobbet. Hennes åsikter och erfarenheter är långt ifrån de andras och helt plötsligt startar en social jordbävning med katastrofala följder. Recept: missförstånd, alkohol samt lika delar fördomar som kylig elakhet. Blanda väl och du har hela middagsbjudningen.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Lånaren Arrietty – helt enkelt ett mästerverk

31 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Lånaren Arrietty
Betyg: 5
Svensk premiär: 2 november 2011

Lånaren Arrietty är en ny animerad film från Studio Ghibli. Den som känner till Spirited Away, Ponyo på klippan vid havet och Min granne Totoro anar nog vad som: ett vackert animerat verk med en berättelse med djup som fängslar alla åldrar.

Arrietty är en lånare, det är ett småfolk, stora som ett finger på en människa. De lever i naturen, ofta ganska nära människor för att kunna ”låna” vad de behöver av människor. Oftast är det männen i detta småfolk som tar sig in i människornas bostäder och låtar socker, tråd eller vad som nu behövs. Det är farligt, för längs vägen finns stora katter och där finns råttor och insekter som gärna attackerar småfolket.

Arrietty är dottern i familjen, hon har blivit tillräckligt stor för att få följa med sin pappa för första gången på ett låne-uppdrag. Hon är spänd av förväntan inför detta, som är som en slags bevis för att hon inte längre är ett småbarn. Samma dag som detta ska ske flyttar en pojke i hennes ålder in i huset. Alltså en människopojke.

Pojken får syn på henne i trädgården. Något som inte får ske. Människor får inte se småfolket, människor får inte veta om att småfolket existerar.

Men nu visste pojken redan att det fanns småfolk. Hans mamma hade också sett småfolket när hon var liten och hon hade berättat det för honom. Hans morfar visste också att småfolket fanns. Hans morfar var som pojke jätteförtjust i och fascinerad av småfolket och byggde ett fantastiskt dockhus med allt var småfolket skulle ha nytta av och behöva. Morfar ville alltid försöka få tag på småfolket, försöka få dem att flytta in i dockhuset.

Småfolket går dock inte att tämja. Småfolket vill leva fritt och sköta sig själv. Småfolket vill inte låsas in och vara något gulligt att visa upp, inte ens om det skulle betyda ett mycket bekvämare och lyxigare liv.

Lånaren Arrietty handlar om så mycket, om naturen om inte kan låsas in, om barn som inte kan låsas in, om livet …

Det som gör Lånaren Arrietty, liksom de flesta av produktionerna från Studio Ghibli så underbara är att inget är helt svart eller vitt. Ingen är bara ond eller bara god. När pojken vill göra något bra för Arrietty blir det ändå fel. De människor som jagar och försöker fånga småfolket gör inte det av genuin ondska, utan mer på grund av dumhet eller oförmåga att sätta sig in i småfolkets känslor.

Lånaren Arrietty har svensk premiär under höstlovet och borde bli den stora filmen för alla barnfamiljen. Berättelsen är underbar och bilderna är fyllda av detaljer som gör att jag absolut tänker se filmen filmen flera gånger. Lånaren Arrietty är helt enkelt ett mästerverk.

Fakta om filmen från pressmeddelandet:
Lånaren Arrietty
(Karigurashi no Arrietty)
Baserad på boken ”Lånarna” skriven av Mary Norton.
Manusbearbetning av Hayao Miyazaki och i regi av Hiromasa Yonebayashi.
Det här är historien om en familj med småfolk.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar… en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks.

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

De svenska rösterna:
Homily – CECILIA FRODE
Sho – OLIVER ÅBERG
Haru – EWA FRÖLING
Arrietty – ESTER SJÖGREN
Pod – CLAES LJUNGMARK
Spiller – LOVE BERGSTRÖM
Sadako – IRENE LINDH

Lånaren Arrietty kommer att visas i svenskdubbad version samt på utvalda biografer i original med svensk text. Filmen är 94 minuter och rekommenderas från 7 år.


I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om Lånaren Arrietty, film, recension, anime, Studio Ghibli

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anime, Lånaren Arrietty, Recension, Scen, Studio Ghibli

A Dangerous Method, recension

31 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: A Dangerous Method
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 november 2011

En av de vanligaste groparna man riskerar falla i när man ska gestalta tillstånd som hysteri eller ångest är att överreagera och att spela över så känslorna tappar sin trovärdighet och just därför river ned det draperi som gör fiktionen trovärdig och medryckande. För det spelar liksom ingen roll att man inte är hundraprocentig ärlig gentemot sanningen eller verkligheten, eftersom konstnärer egentligen inte har några som helst krav på sig av att vara just det (om man inte skall visa upp just sanningen i en dokumentär, då kan man ju vinna på det), utan om hur trovärdigt man ljuger. Gör man allting rätt kan man få fantasin att bli precis så verklig som vår egna vardag, hur långt ifrån den egentligen råkar befinna sig. I början tycker jag tyvärr att Keira Knightley tenderar att explodera för mycket, och är farligt nära att rycka ned det där trovärdighets-draperiet i all sin sorg. Men snabbt lyckas hon ändå balansera på rätt sida utav linjen och balansen återställs. Resten av filmen är en triumf!

I en närgången studie över den moderna psykoanalysens födelse får vi följa mötet mellan Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och Carl Jung (Michael Fassbender) som både förenas och splittras tack vare patienten Sabina Spielrein som blivit slagen av sin fader och sedermera brutits ned i brist på närhet och genuin kärlek. Hon tas hand om men splittras mellan de olika teorierna. Ändå är hon mer än tillräckligt intelligent för att plocka russinen ur kakan för att göra det bästa av sin egna situation men också hjälpa de båda herrarna till psykoanalysens framgång. Och även om berättarknepet med två män som delas av en tredje person, oftast en kvinna i traditionell stil, så är det ändå bra berättat och just därför väldigt engagerande.

Det som ändå är klart lysande i denna triangelformade porträttering är ändå inte hur Freud tillåter sig själv att fullständigt tappa fattningen och falla för sin patient, utan hur hon själv både vägleder honom ned i sitt egna lilla helvete för att förstärkt kunna ta sig upp och omdefiniera hela sin vardag. Så trots all sin bräcklighet och alla motgångar vet hon precis vad hon behöver och hur hon skall behandlas för att kunna kravla sig upp och återfödas likt fågel fenix. Och en mer samtida och stark kvinnoporträttering i en mer jämställd och feministisk värld hade man nog inte kunnat lyckas göra.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in