Filmrecension

Livet är stort
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Kristina Dufková

Runt om i landet börjar påskloven, en del skolor har lov före påskhelgen, andra efter. Det märks på bioutbudet. Flera filmer, ofta animerade, med barn och familjer som målgrupp går upp på bio. Livet är stort är en animerad berättelse om en tolvårig pojke, Ben, som är överviktig och ett mobboffer men samtidigt har han massor av energi och är den drivande i ett band. Ben är en härlig figur, lätt att tycka om.

När skolan börjar efter lovet dyker en ny tjej upp: Claire. Ben blir förälskad. Samtidigt har han det jobbigt för skolans mobbare är elaka och gör allt för att trycka ned honom. Ovanpå det får han order av skolsköterskan att göra något åt sin vikt. Han är rejält överviktig. Skolsköterskan kontaktar till och med hans föräldrar för att de ska hjälpa Ben att gå ner i vikt. Det är viktigt att föräldrarna förstår allvaret, menar skolsköterskan. Det blir en utmaning för Ben. Han älskar sötsaker och han tycker om mat. Han tycker mycket om mat och han är bra på att laga mat också och äter gärna, både under måltiderna och stora mellanmål.

Ben bestämmer sig för att gå på diet. Han får energin till det genom sin förälskelse. Men det är en svår utmaning. Farmor tycker inte att han ska gå på någon diet, så han har inte stöd överallt. Han tycker inte det är roligt att äta grönsaker heller. Dessutom har han inte riktigt energi att repetera med bandet och tillbringa tid med sina vänner i bandet. Mycket blir snurrigt och fel.

Berättelsen är mänsklig och engagerande, det är mycket som går att känna igen på olika sätt, både för ung som gammal. Det är en film som hela familjen kan ha glädje av att se tillsammans eller som morfar eller farmor kan se tillsammans med barnbarn. Den är rolig och varm och samtidigt realistisk.

Den släpps på bio med svenska röster och det fungerar bra. Bens röst görs av skådespelaren Sigge Dorsin.

Filmen vann Juryns pris vid Annecys internationella festival för animerad film 2024.

Semitjov: Drömmen om en bättre värld
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Micke Engström

Personen Eugene Semitjov må vara närmast helgonförklarad hos svenska science-fiction och serietidningsentusiaster. Förutom Semitjovs litterära gärning var han även en mycket ansedd och uppskattad populärvetenskaplig journalist och reporter, något som ledde till att han 1972 tilldelades stora journalistpriset.

Bortom de stora framgångarna som författare och journalist bar Semitjov också på en fascinerande och innehållsrik familjehistorik som knöt honom till ett antal av den moderna historiens mest avgörande stunder, däribland den ryska revolutionen. Därmed går det inte att undkomma att en dokumentär om dennes liv och familj kunde resultera i något episkt, fascinerande men framförallt engagerande. Men vad som borde vara fantastisk blir istället en fullkomlig soppa till dokumentär som saknar övertygelse, struktur och vision.

Dokumentärfilmen kan göras som en ren journalistisk produkt som ter sig mer som ett långt nyhetsinslag, andra väljer att stilisera och dramatisera sina projekt genom klippning och musik som vill anamma dramaturgi som för genren närmare traditionell spelfilm. Det bästa exemplet på detta är regissören Asif Kapadias film om Ayrton Senna som i sina bästa stunder kändes dramatiserad och inte alls som en deskriptiv biografi.

Regissören Micke Engström har dock ambitionen att blanda dessa två former och röra sig mellan att dramatisera sitt material samtidigt som han klipper in traditionella intervjuer med diverse subjekt. Balansgången är dock en smärre katastrof och hela Semitjov: Drömmen Om En Bättre Värld känns från första början fullkomligt vettlös. Filmen kastar sig mellan högläsning av brev som visualiseras genom märkligt dramatiserade bakgrundsklipp, detta leder till att filmen många gånger känns onödigt överdådig och bombastisk. Sedan tillkommer rena tramssekvenser där Stina Ekblad läser högt ur en av Eugene Semitjovs romaner, där vi istället få se prov på omåttligt usla digitala specialeffekter och en regi som är både överspänd och märkligt bombastisk.

Om filmen ändå hållit sig till denna bullriga form hade den i alla fall varit någorlunda konsekvent. Men då allt verkar cementerat får Engström kalla fötter, från ingenstans ändrar filmen skepnad och rör sig ifrån de dova högläsningarna, helt plötsligt kastas det in en uppsjö av olika intervjuer med personer som mött Semitjov.

Detta gör att filmen snabbt blir identitetslös. Eftersom alltför mycket tid ägnas åt en uppenbar oro kring filmens form och funktion, förloras också möjligheterna att djupdyka i de intressanta ämnen som filmens subjekt innehar. Familjen Semitjov var sannerligen inte befriade från spänning eller dramatik, men Engström gör ett osedvanligt slarvigt jobb att presentera livsödena som istället för att vara episka och fantastiska blir konstigt avslagna.

Inte blir det bättre av att filmen är ofokuserad och stirrig, genom att oscillera mellan att bara studera Eugene Semitjov och dennes arbete och att studera de olika familjemedlemmarna, känns filmen rörig och osammanhängande. Ett antal intressanta segment som rör Semitjovs journalistiska arbete blir bara små parenteser som får göra plats åt helt irrelevanta berättelser om brodern Volodja Semitjov. Och med tanke på att Semitov också är ansvarig för skapandet av den svenska seriehjälten Allan Kämpe förkommer förvånansvärt lite diskussioner och funderingar kring influenser, båda vad gäller Semitjovs inspirationskällor men också betydelsen av hans arbete inom både serietidningskonsten och mer traditionell litteratur.

Slutligen måste filmens allmänna presentation diskuteras, eller rättare sagt fördömas. Dokumentärfilmer är sällan beroende av att framstå attraktiva vad gäller det visuella, men Semitjov:Drömmen Om En Bättre Värld når så pass låga nivåer att det skapar huvudbry. Grafik, fonter och andra visuella element är av så pass låg kvalitet att det liknar ett projekt från mellanstadiet. Trots att filmen rekryterat en rad duktiga skådespelare till att läsa diverse texter presenteras allting med sådan amatörmässighet att det liknar en hafsverk.

Personen Eugene Semitjov är ett fantastisk fascinerande ämne, vars arbete blivit aningen förbisett. Därför är det närmast skandalöst att möjligheten till att belysa livsgärningen fallerar genom ofokuserad regi och en värdelös presentation.

A Minecraft Movie
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 4 april
Regi: Jared Hess

Klyschan kring att rörlig media baserat på TV-spel per automatik hör hemma i soptunnan har sakta men säkert börjat brytas ned. Framförallt med adaptionerna av The Last Of Us och Fallout som tagit världen med storm, med fantastiska kreatörer och skådespelare som realiserade spelen – och vad gäller Fallout, tog konceptet än längre. Men genren är – precis som allt annat, inte immuniserad från skräp eller klavertramp. Makabert skrot som förra årets horribla Borderlands hämmar fortfarande den goda smaken och tyvärr är försöket att göra Minecraft till spelfilm inte av den positiva sorten.

Ett fundamentalt problem med att adaptera Minecraft är att spelet – till skillnad mot de mest lyckade adaptionerna som nämnda två exempel, inte bygger på ett minnesvärt narrativ utan på spelmöjligheterna. Minecraft är en sandlåda där du som spelare tillåts bygga och framställa alla dina arkitektoniska drömmar – eller mardrömmar. Värdet ligger därmed inte i ett strukturerat berättande utan i de unika spelmoment som blir till säregna minnen. Därmed är det ingen lätt uppgift att adaptera ett spel vars styrka är bundet till sitt ursprungliga medium.

Regissören Jared Hess, som fortfarande är mest känd för Napoleon Dynamite, inser dock att det inte är någon idé att försöka skapa ett någorlunda trovärdigt ramverk för att göra filmen aningen mer seriös. Istället är detta en obeskrivlig kalabalik där absolut ingen tar något på allvar. Faktum är att A Minecraft Movie kan vara den mest oseriösa film jag någonsin sett, med det sagt inte den sämsta. För det finns en charm i att alla involverade ser uppgiften som ett enda stort skämt där precis alla – likt publiken, skrattar i det fullkomligt absurda och fåniga.

Detta fullkomliga trams leder till att både publik och medverkande skrattar högt åt sig själva, Jared Hess skyr inga medel vad gäller att – med glimten i ögat, förnedra sig själv med scener som är så fåniga att de kan misstas för en parodi eller ett urspårat aprilskämt.
Det finns en värme och charm vad gäller att släppa alla hämningar och hänge sig till att förlöjliga sig själv. Detta är en kalkon som faktiskt har insikt nog att inse att absolut ingenting fungerar, vilket gör att kalkon-attributen kan nyttjas för komisk effekt, en förmåga få filmer med bristande kvalitet kan acceptera.

Precis allt är uppskruvat till nivåer bortom det överdrivna. Skämten är plumpa, klumpiga och dummare än tom kökslåda. Jack Black verkar ha spelat in filmen med öronproppar samt skygglappar, för detta är en film där Black ignorerar alla formar av direktion och istället leker rövare med sitt överenergiska skådespel. Detsamma gäller Jason Momoa vars prestation endast kan beskrivas som fars-artad. Filmens yngre förmågor i form av Emma Myers och Sebastian Hansen är i sin tur likbleka och lika minnesvärda som kapsyler i en pantstation.

Och efter en startsträcka som underhåller med sin totala och ohämmade clownshow börjar repetitionen och enformigheten hugga tag som en obehaglig kramp. Skämt som endast var acceptabla repeteras in absurdum och är närmast outhärdliga efter ett tag. Försöken till action är också bedrövliga och Hess misslyckas fatalt med att skapa effektiv fysisk komik. Att Hess försöker bibehålla en bakåtlutad och skämtsam hållning spelar då ingen roll, skämtet har helt slut på bränsle och filmens final är en hysteriskt tråkig actionsekvens som är både fantasilös och helt berövad den humor som gjorde introduktionen dräglig.

A Minecraft Movie är en kalkon med självinsikt, något som gör den oväntat sympatisk, men med det sagt är den ohyggligt monoton, repetitiv och fantastiskt fantasilös.

September 5
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Tim Fehlbaum

Sett till regissören Tim Fehlbaum – men också manusförfattarna Alex David och Moritz Binder, oerhört mediokra och tunna historik vad gäller film, är September 5 oväntat lyckad och effektiv, detta genom ett gott hantverk och en mycket skicklig historisk skildring. Men filmens snäva form lämnar alltför mycket potential på bordet.

Historiska händelser som terrorattacken under OS 1972 har ingen artificiell gräns vad gäller antalet skildringar. Även om specifika tidsperioder och händelser kan vara överexponerade är faktiskt historia inte att jämställa med eviga uppföljare eller slitna nyversioner. Men då det faktiskt finns en närmast klassik och fullkomlig skildring av en händelse är det omöjligt att inte dra jämförelser. Steven Spielbergs film om attentatet och eftermälet från 2005 är fortfarande en av de mest nervpirrande, tankeväckande och estetiskt imponerande filmerna i regissörens portfölj. Därför går det inte att undkomma känslan att September 5 är ett halvfabrikat som saknar precisionen och de enorma intellektuella kvalitéerna från Spielbergs film. Detta trots att Fehlbaum försöker stöpa filmen i en helt annan mall genom att försöka skapa ett sorts kammardrama som nyttjar en visuell stil som vill vara både autentisk och dokumentär.

Många gånger påminner September 5 om Paul Greengrass aningen bortglömda United 93 om det fjärde planet som kapades den 11 september, som förutom de mycket dramatiska scenerna inifrån flygplanet också innehöll en rad sekvenser från den kaotiska flygledningen där personalen försökte adaptera sig efter det fullkomliga kaoset. Just dessa sekvenser tycks ha varit direkta ritningar för hur Fehlbaum format sin film. Det är en skakig och inte helt pålitlig kamera, svettiga närbilder och miljöer så berövade på ljus att det kan misstas för en skräckfilm. Detta medför dock en intensitet och puls som gör det improviserade journalistiska arbetet medryckande och intressant.

Att tidseran också skildras mycket väl bidrar till detta. I en tid då digitalteknik fortfarande inte var närvarande blir moderna självklarheter som kommunikation och filminspelning till oövervinnerliga hinner som måste lösas med kreativitet och sluga kompromisser.

Men vad gäller att bygga upp ett genuint obehag inför den stundande mardrömmen klarar Fehlbaum inte alls av uppgiften. Där Greengrass skapade ett tryckande obehag där han gör om det kända händelseförloppet till en brinnande stubin likt Stig Dagermans odödliga novell Att Döda Ett Barn, där tittaren – eller läsaren, är medveten om det hemska som komma skall men där vi helt saknar förmåga att stoppa det vi vet kommer hända.

Detta krypande obehag framträder aldrig och när väl attentatet sker lyckas filmen inte växla upp och öka intensiteten. Att forma filmen som en tårtbit där en stor händelse skildras genom ett litet perspektiv gör också att filmen inte har tid eller utrymme att utforska flera intressanta frågor och problem som uppenbarar sig. Exempelvis görs det inga djupa analyser kring det faktum att denna upplaga av olympiska spelen utspelar sig knappt trettio år efter andra världsvärldskrigets slut, en tid då Tyskland fortfarande var en paria internationellt. Detta figurerar endast i ett par hastiga repliker och kan – i och med det begränsade spelutrymmet, aldrig studeras djupare. Detsamma drabbar en mycket otäck frågeställning kring journalistik och var gränsen går mellan att vara en informationsbärare till att vara en parasit där nyhetsvärdet endast är tänkt att ge karriären och det personligt renomméet ett uppswing. Den som alltid duktiga Peter Sarsgaard i rollen som ABC Sports chef Roone Arledge får till stor del symbolisera detta men någon genuin reflektion kring ämnet görs aldrig.

September 5 lyckas dock bjuda på sällsynt harmoniskt och imponerande skådespel trots att Sarsgaard är det enda namnet med någon profil. En rad duktiga karaktärsskådespelare som John Magaro och Ben Chaplin är alla strålande trots ett manuskript som inte är överdrivet välarbetat vad gäller karaktärerna.

Som en ren historieskildring, framförallt vad gäller tidseran, är September 5 ett mycket imponerande stycke film med stor teknisk kompetens. Tyvärr sår filmen lite för många intressanta frön som aldrig skördas, detta som ett resultat av den oerhört strikta form som valts.