Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Fast and Furious 5, recensionen

by

Fast and Furious 5
Betyg: 4
Premiär: 4 maj 2011

I en actionfilm är det viktigt att det finns något mer än bara våldsamma scener. Det måste finnas spänning som gör så att tittaren vill sitta kvar; humor funkar också jättebra för det lättar upp stämningen och tittaren vill ha snabba, kvicka konversationer som får tittaren att tappa hakan eller skratta.

Fast and Furious 5 hade allt det här.

Filmen börjar med att Dom Toretto (Vin Diesel) har åkt fast och färdas i en lastbil på väg till fängelset där han kommer sitta inne i 15 år. Hans kompanjoner, Mia Toretto (Jordana Brewster) och Brian O’Connor (Paul Walker), kan såklart inte tillåta att detta sker så med hjälp av snabba, kraftiga bilar slår de till. Dom blir fria men det är bara början på ett nytt äventyr.

De tre vännerna är fast i Brasilien och är i behov av pengar så de går med på ett riskfullt uppdrag där de måste samarbeta med Reyes, brottslingarnas mäktigaste chef som styr kriminaliteten i Rio de Janeiro. Det är meningen att de tre vännerna ska jobba ihop med Reyes män och stjäla några dyra bilar från ett tåg medan det rör på sig. Snart blir det uppenbart att Reyes män kommer svika sitt ord och de tre är på flykt igen. Samtidigt är agenten Hobbs efter dem, som aldrig misslyckas med sina fall.

Dom, Mia och Brian gömmer sig i Rio de Janeiro och längtar efter sin frihet. Men för att kunna vinna sin frihet måste de ha pengar. Dom har en farlig plan. Om det inte blir ett fiasko så kommer de ha så mycket pengar att de praktiskt taget kan simma i det. Fast de behöver ett team och vem är galen nog att ge sig på Reyes medan Hobbs bara kommer närmare och närmare?

Jag kan inte säga att Fast and Furious 5 hade det bästa manuset, inte heller var den särskilt realistiskt och skådespelet var inte det bästa man har sett. Trots detta, är Fast and Furious 5 en lyckad och spännande actionfilm.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Thor, en av årets storfilmer – recensionen

by


Thor
Betyg: 3
Premiär: 27 april 2011

En av årets första storfilmer är här, Thor. Det var ganska höga förväntningar på den här filmen efter den hårda marknadsföringen och jag tycker att filmen uppfyllde förväntningarna. Filmen var bra, men jag älskade den inte.

Någon har släppt in jättar från Jotunheim och därmed förrått Asgård. Detta sker när Oden (spelas av Anthony Hopkins) ska kröna Thor (Chris Hemsworth) till kung och ceremonin avbryts innan han blir kung. Thor är rasande. Denna incident betyder att freden mellan Asgård och Jotunheim är över och Thor vill ge tillbaka omedelbart. Oden, som är gammal och vis, förbjuder detta. Loke (Tom Hiddleston) lyckas övertyga sin bror om att ta sig till Jotunheim ändå och visa dem vad Asagudarna går för, så Thor, Loke och ett gäng andra gudar far till Jotunheim. Heimdall (Idris Elba) vakar över bron Bifrost, som är den enda länken från Asgård till resten av universum, men det tar inte lång tid innan Thor har övertygat honom och han låter dem fortsätta.

När de kommer till Jotunheim tycker de andra i gänget att det känns fel att vara i jättarnas rike och att de borde återvända innan någon skada har skett. Men Thor är arrogant och vill visa sin far att han är modig och stark nog att besegra jättarna på egen hand, så de fortsätter. Snart visar det sig att striden blir svårare än de trodde och Oden måste rädda dem.

Oden är vansinnig på sin son som nu har garanterat att ett nytt krig mot jättarna. Han bannlyser sin son och Thor hamnar på jorden tills han har lärt sig sin läxa. Han kan bara få tillbaka sin älskade hammare om han visar sig värdig att vara kung i Asgård.

Medan Thor kämpar sig igenom världen i Midgård där han träffar på forskarna Jane Foster (Natalie Portman), Erik Selvig (Stellan Skarsgård) och den roliga Darcy Lewis (Kat Dennings), hamnar Oden i en av sina djupa sömnperioder när han behövs som mest och Loke tar över tronen.

Om man är en fan av Marvels superhjälte Thor så kommer man troligen tycka om och känna igen sig mycket i den här filmen. Det verkar som om regissören Kenneth Branagh verkligen har försökt återskapa Marvels version av gudarna och Asgård. Men om man inte är bekant med Marvels superhjälte så kan man undra vad som har hänt med Asgård som har blivit någon slags modern scifi-planet.

Skådespelarna var noga utvalda. Redan efter de första två minuterna av filmen i en scen med Stellan Skarsgård och den oscarsbellönade Natalie Portman förstod jag de har satsat på att få de bästa skådelspelare som går att få. Chris Hemsworth är verkligen trovärdig som en arrogant och mäktig nordisk gud.

Någonting som dock förbryllade mig var att i den här filmen var jätten Laufey en man medan i nordisk mytologi är Laufey Lokes mor. Jag undrade hur det kan komma sig att denna film kunde göra en sådan miss så jag gjorde lite research efteråt och tydligen så är Laufey Lokes far och kung över Jotunheim i Marvelserierna. Troligen beror det här könsbytet på att tecknaren av Thor serien missuppfattade den nordiska mytologin och råkade göra Laufey till en man.

I övrigt var filmen bra, men inte fenomenal. Det är tveksamt om det är värt att se den i 3D. Vissa scener i Asgård var visserligen väldigt vackra med 3Deffekten men andra scener, som när Thor befinner sig på jorden, hade de inte behövt vara i 3D alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Red Riding Hood, filmrecension

by


Red Riding Hood
Betyg: 2
Sverigepremiär: 20 april 2011

”Tro på legenden. Frukta vargen.” står det på affischerna till Red Riding Hood. Troligen var meningen att det här ska väcka spänning hos den som ser den, men det är snarare avtändande. När jag satte mig i biostolen hoppades jag att filmen inte skulle innehålla lika många klichéer som affischen. Dessvärre innehöll den fler än så. Filmen fullkomligt vimlade av dem.

Valerie (spelas av Amanda Seyfried) bor i den lilla byn Daggerhorn som plågas ut av attacker från en varulv. Människorna och varulven har en outtalad överenskommelse: varje fullmåne offrar de djur till varulven för att hålla den borta från folket i byn. Under den här tiden hinner Valerie starta en romans med hennes barndomskompis Peter (Shiloh Fernandez), byns bad boy. Det enda problemet är att Valerie är förlovad med den förmögna smeden Henry (Max Irons). Peters lösning är att Valerie ska rymma med honom. De börjar genast planera.

Så klart går allt åt skogen. Varulven dödar sitt första offer och äventyret kan börja.

Nu handlar filmen nästan bara om vem vargen är. Ledtrådar till vem det kan vara läggs ut under filmens gång men de är så tydligt vilseledande att det inte är riktigt klokt. Meningen med hela filmen verkar vara att man ska bli överraskad av vargens identitet i slutet, men om man redan har listat ut vem vargen är blir det mest att man bara himlar med ögonen.

Varulven dras till Valerie för att hon har en ondska i sig vilket ingen annan i byn har. Intressant idé, om inte lite kliché, men vad är ondskan? Jo, tydligen är hennes synd att hon dödade en snövit kanin när hon var liten. Med tanke på att Red Riding Hood utspelar sig på medeltiden, en tid då man måste döda djur för mat och kläder, så är den här ’ondskan’ en otrolig besvikelse och saknar logik. Innan djuret dödades hade till och med Peter, medbrottslingen, föreslagit att han skulle sy ihop ett par vinterskor till Valerie ut av kaninpälsen.

Manuset är alltså inget vidare. Dialogerna saknar kreativitet. Vi har hört (och sett) allting förut.

I början retade det mig att karaktärerna sprang runt i sommarkläder när det var vinter ute, men när jag hade tagit mig förbi det stadiet kunde jag uppskatta den fina filmmiljön. Utstyrseln var egentligen fin den med men den passade bara inte till årstiden. Det hade varit mer realistiskt om de hade slängt på några vinterpälsar på befolkningen i byn.


På flera sätt påminner Red Riding Hood om regissörens föregående film, Twilight. Catherine Hardwicke har lyckats smuggla in samma sexuella spänning mellan huvudrollerna, gjort dem oåtkomliga för varandra och ironiskt nog finns det en varulv med i den här filmen också.

Räddningen var helt klart Gary Oldman. Han var suverän i sin roll som den starke ledaren och gudstrogna Solomon, som kallats till byn för att hjälpa dem att bekämpa varulven. Gary Oldmans lysande skådespeleri gjorde honom direkt till filmens stjärna, men hans talang gjorde det också tydligt att de andra skådespelarna inte var i samma klass som honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Heartbreaker, filmrecensionen

by

Heartbreaker
Betyg: 3
Biopremiär: 29 april 2011

Romantiska komedier har lätt för att bli fåniga. De senaste åren har jag tröttnat på att se filmer från den genren, så jag blev speciellt glad när den franska filmen Heartbreaker stod ut från mängden.

Alex är en professionell relationssabotör. Han blir anställd av olika familjemedlemmar eller kompisar för att splittra olyckliga par med målet att få den olyckliga kvinnan på god fot igen. Genom åren har han och de två kollegorna förstört oräkneligt många relationer med sina geniala planer. Alex gyllene regel är att han aldrig förstör lyckade förhållanden. Han säger att det finns tre typer av kvinnor i relationer: de lyckliga, de olyckliga och de som egentligen är olyckliga men intalar sig själva att de inte är det. Det är den sista gruppen som hans affärsverksamhet fokuserar på.

Just när Alex börjar känna att hans yrke börjar sakna spänning, så får han sitt hittills största och svåraste uppdrag. Han ska splittra det till synes perfekta paret Juliette och Jonathan på bara fem dagar. De ska nämligen gifta sig och Juliettes pappa är desperat att få slut på förhållandet innan dess. Som sagt splittrar Alex aldrig lyckliga par, men han är i desperat behov ut av pengar så att han kan betala av sitt lån till en farlig man. Det visar sig att den kvicka Juliette är oberäknelig. Snabbt upptäcker Alex att mycket mer än en bra plan kommer att behövas om han ska handskas med Juliette.

Heartbreaker har samma standard som Notting Hill. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogerna är klockrena. Filmen har en bra blandning av humor och romantik – någonting många romantiska komedier misslyckas med nuförtiden. Heartbreaker är lite förutsägbar, men vilka romantiska komedier är inte det?

Romain Duris spelar Alex. Hans insats gör den charmerande ungkarlen förvånansvärt trovärdig. När han träffar Juliette, som spelas av Vanessa Paradis, blir han pinsamt medveten om sina brister och Juliettes målmedvetenhet hjälper honom att finna sig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

World Invasion: Battle Los Angeles: en film för krigsälskare – första filmen som får betyg 0

by

World Invasione Battle: Los Angeles
Betyg 0
Sverigepremiär: 20 april 2011

Det började bra. I två minuter. Runt om i världen attackerar yttre rymden för att kolonisera världen. Världens militärer trodde det var meteorer som var på väg mot jorden, men det visade sig vara en välplanerad attack på jorden.

Upplagt för spänning. Men tyvärr blev det bara en massa springa runt och skjuta-skjuta, som i ett tv-spel.

Vi får följa en grupp marinsoldater placerade i Los Angeles. De är manhaftiga med breda käkar och snackar som om alla fördomar någon kan ha om amerikanska soldater.

Förutom att karaktärerna är grovt och slarvigt tillyxade är det aldrig spännande, inget överraskande sker, allt är förutsägbart och det är en hel del som saknas logik.Handlingen utspelar sig augusti 2011 och ändå har soldaterna väldigt omoderna vapen. Inga jasplan i sikte precis utan soldaterna som ska skydda världen för idiotiska aliens springer mest på marken, hittar en övergiven buss och möjligen flyger de helikopter.
Om yttre rymden anföll på så stor front borde världens arméer mött upp med kärnvapen, typ.

Det tycks som om rymdvarelserna anfaller jorden för att vi har vatten. Men rymdvarelserna har inte ens anfallit ett dygn när nivån på havsnivån börjat sjunka. Alltså hallå där: om jordens vatten knappt håller för att fylla rymdvarelsernas stridsfordon med vatten ett dygn varför gör de sig då besväret att anfalla? De borde åtminstone kunna få vatten för något år om det ska vara mödan värt att anfalla en annan planet.

I stort sett består filmen bara av en massa skjutande och manschauvinistiskt snack.
för syns skull någon enstaka kvinna till soldat. Det verkar som om filmen är gjord för en krigsälskande publik och för att inte kunna beskyllas för någon form av rasism är fienden rymdvarelser som ser ut som en slags myror blandade med robotar. För att filmskaparna ska kunna ge sig totalt hän åt dödandet och hatandet.

Allt är förutsägbart, det blir aldrig spännande och så förstår innehåller filmen den obligatoriska ingrediensen med några söta oskyldiga små barn.

Filmens beskrivning från filmbolaget:

I åratal har UFO iakttagelser dokumenterats över hela världen – Buenos Aires, Seoul, Frankrike, Tyskland, Kina. Men 2011 kommer det som en gång var iakttagelser bli en skrämmande verklighet när Jorden attackeras av okända trupper. När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren (Aaron Eckhart) och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Det låter tyvärr mycket, mycket mer spännande än det någonsin blir. Jo, jag har en hosta som inte vill ge sig. Det var inget problem, Jag kunde sitta och hosta hur mycket som helst i biosalongen, det hördes inte på grund av det enorma oljudet från allt skjutande och alla exploderande granater.

WORLD INVASION BATTLE: Los Angeles är regisserad av Jonathan Liebesman och i rollerna ser vi bland andra Aaron Eckhart, Michelle Rodriquez, Bridet Moynahan och Michael Pena.

World Invasion: Battle Los Angeles är en film för krigsälskare – och den första filmen som får betyg 0 av Kulturbloggen sedan vi började sätta betyg på filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,