• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Stig-Helmer Story – osar av bitterhet och fördomar

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Stig-Helmer Story
Betyg: 1
Premiär på Juldagen

The Stig-Helmer Story – en skamlöst nostalgisk komedi, ett porträtt av Stig-Helmer Olsson som osar av bitterhet och fördomar.

2011 och Stig-Helmer går inte ihop. Allt har förändrats förutom Stig-Helmer. Ungdomarna är bråkiga och telefonkiosker har bytts ut mot mobiltelefoner. Under en händelserik promenad med stavar åker Stig-Helmer fast för klottring, detta leder till ett möte med en person från hans barndom. Så börjar nostalgitrippen med stort N. Vi får följa med när Stig-Helmer och bästisen Ole letar efter Stig-Helmers första kärlek. Tillbakablickar berättar historien om hur de träffades.

The Stig-Helmer Story känns som en film Lasse Åberg gjort helt för sin egen skull. Det är hans kritik till dagens samhälle och det är hans minnen från 1940- och 1950-talet. Inget fel med det, mycket med hur vi lever idag borde ifrågasättas. Det finns säker som många tittare både kan känna igen sig i och hålla med om. Jag kan tänka mig att min egen pappa till exempel skulle tycka att det är jättekul när man driver med dagens helt oförståeliga och opraktiska modeflugor när två punktjejer väljer att anamma Stig-Helmers stil. (Som om varken pappa eller Lasse Åberg ägde gul och blå-jeans på 1970-talet som bara gick att få på sig om det var blöta.)

Men vad som hänt här, då 2011 års ungdomar i filmen framställs som korkade, slarviga klottrare, är att man uteslutit en stor del av den svenska befolkningen. Jag känner mig förnärmad. The Stig-Helmer story gör klart och tydligt att den inte ville ha mig som publik. Men när filmen går på TV om vad jag kan tänka mig kommer blir om si så där ett halvår så kommer det säkert sitta några gubbar ute i stugorna och muttra instämmande, precis som du ville Lasse.

En del i att jag känner mig så sviken är att filmerna om Stig-Helmer tillsammans med Vi Hade I allafall Tur Med Vädret och Göta Kanal är ett kulturarv som jag är uppvuxen med. Få vet varför vi svenskar kollar på dessa filmer år efter år, men vi gör det och vi skulle nog inte vilja ha det på något annat vis. Jag har en relation till Stig-Helmer, jag vill honom väl och känner mig beskyddande över honom och så helt plötsligt är jag inte längre önskad.

I övrigt blir man varken bjuden på utmärkande skådespeleri eller makalöst foto, vilket inte heller är något man någonsin väntat sig. Där mot får vi uppleva en jätte konstig dubbning av Stig-Helmer som tonåring spelad av Tobias Jacobsson där man måste lagt på Lasse Åbergs röst. Då kan man ju inte heller bry sig eftersom att detta omöjliggör Tobias chans att prestera. Eller så har jag fel och det visar sig att han är en grym imitatör som pratar lite i osynk med sina egna läppar.

Det roliga med resan-filmerna har alltid varit det lilla glappet mellan Stig-Helmer och verkligheten. Stig-Helmer har alltid kollat på saker och ting lite annorlunda. Vi minns väl alla scenen när han håller upp glaset mot flygvärdinne-knappen och trycker i hopp om att det ska komma juice. Och visst finns det något ögonblick av det här kvar och för det får Lasse Åberg en poäng.

Text: Judith Höglin Forsberg

Läs även andra bloggares åsikter om The Stig-Helmer stories, film, Lasse Åberg, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Lasse Åberg, Recension, Scen, The Stig-Helmer stories

Sherlock Holmes: A game of Shadows: snyggt, elegant, skickligt men förutsägbart och ingen Sherlock Holmes-stämning

12 december, 2011 by Rosemari Södergren

Sherlock Holmes: A game of Shadows
Betyg: 3
Sverigepremiär 16 december 2011

Sherlock Holmes: A game of Shadows, den andra Sherlock Holmesfilmen med Robert Downey Jr som detektiven och Jude Law om hans medhjälpare Doktor Watson har precis som i den första filmen ersatt det finurliga djupet i ursprungliga Sherlock Holmes med en välgjord underhållningsaktion.

Det är lika bra att ta det först: den svenska skådespelerskan Noomi Rapace gör en strålande insats i rollen som spåkvinnan Sim. Utan tvivel har Noomi Rapace nu gjort sitt internationella genombrott. Överhuvudtaget har filmen en bra rollista och Jude Law och Robert Downey Jr är som väntat bra. Kul också att se den skickliga Stephen Fry i rollen som Sherlock Holmes homosexuella rätt fetlagda bror Mycroft Holmes.

Precis som i första filmen är det brunmurriga fotot snyggt och miljöerna mysiga, det känns som att ha stigit in i ett tv-spel som skildrar 1890-talet.

Den här gången utspelas handlingen också i Frankrike och Tyskland i början av 1890-talet. Den girige och samvetslöse professorn och affärsmannen James Moriarty (spelas av Jared Harris) har köpt upp alla bomullsfabriker och all vapenindustri. Moriarty har sedan lyckats muta anarkister och bombmakare och låtit några bomber explodera på väl valda platser, vilket satt eld på fiendeskap mellan Tyskland och Frankrike. Moriartys plan är att få igång ett världskrig. En briljant affärsidé i hans ögon: hans fabriker erbjuder både vapnen och bomullen till bandage. Allas vår mästerdetektiv Sherlock Holmes är det enda som står i vägen för hans planer.

Dessutom ser det ut som om Sherlock är på väg att förlora sin medhjälpare. Watson har flyttat från Sherlock och ska gifta sig.

Om du gillar aktion och spänning av det slag som har rätt stor del förutsägbarhet, ja då är det en film för dig. Men hur kan de få använda namnet Sherlock Holmes i det här sammanhanget? Robert Downey Jr är en charmig skådespelare, men han är ju rätt fel som Sherlock Holmes. Om jag skulle sätta betyget för filmen efter hur mycket av känslan från original-Sherlock den förmedlar, då blev det en etta. Men som underhållningsfilm med en del pangpang är den snyggt gjord, har bra skådespelare och är rolig: så javisst, en bra film.

Sättet att med korta filmklipp återskapa Sherlocks kvickhet i tankarna är elegant. Ett litet plus för det. Fast å andra sidan, en Sherlock som mer ser ut som en slags Indiana Jones, nja.

Fler recensioner:
Betyg 3 i Expressen
Betyg 2 i Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, Noomi Rapace, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Noomi Rapace, Scen, Sherlock Holmes

The Skin I Live in – snygg, obehaglig och meningslös

1 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december

”The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.

Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.

Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.

Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.

Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, ”Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också ”Tala med henne” som kom 2002.

”The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.

Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte ”The Skin I Live in”.

Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Pedro Almodovar, Antonio Banderas, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Antonio Banderas, Filmrecension, Pedro Almodovar, Scen

Den siste mammuten – fransk roadmovie som tappar farten och rör till det

29 november, 2011 by Rosemari Södergren

Den siste mammuten
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december 2011

Gérard Depardieu i en filmroll där han är med nästan i varenda scen – ja det låter som en önskefilm för alla hans fans. Själv är jag väldigt fascinerad av denne franske skådespelare. Men inte ens det räcker för att hålla upp intresset filmen igenom. Den siste mammuten kunde vara så bra, men den tappar det mesta efter tjugo minuter.

Gérard Depardieu spelar Serge, en slaktare som går i pension. Det franska pensionssystemet fungerar uppenbarligen inte som det svenska relativt välordnade och datoriserade. När Serge tackats av på jobbet måste han ta med sig alla sina lönespecifikationer och arbetsintyg till tjänstemannen på pensionskassan som ska räkna ut hans pensionspoäng. För att Serge ska få en vettig pension måste han kontakta tio tidigare arbetsgivare för att skaffa intyg därifrån.

Serge letar fram sin gamla motorcykel i garaget och ger sig iväg på en roadmovie till sina tidigare arbetsplatser. Det börjar bra och vi får en inblick i udda arbetsplatser långt ifrån det trygga välmående samhället. Men ganska snabbt verkar filmskaparen tappa intresset för denna tråd, som kunde utvecklats till bra film. Istället dyker ett slags spöke från det förflutna upp och plötsligt handlar filmen om att ta sig igenom sorg och kunna leva vidare.

Det är för mycket i filmen som inte stämmer med varandra. Som Serges karaktär. Innan han ger sig av på sin jakt efter intyg är han rätt tuff, han är inte rädd för att ge svar på tal. När han väl gett sig iväg är han plötsligt ganska mesig och när han blir rånad på hela reskassan går han inte ens till polisen och anmäler det. Han kan bli kallad helkorkad rakt i ansiktet och sitter bara och tar emot det som ett fån.

Att han mitt i sin resa ger sig iväg till sin bror och där träffar en brorsdotter som han tillbringar tiden med istället för att jaga intygen är inte heller särskilt logiskt.

En film behöver inte följa verklighetens lagar – den kan ha med änglar och spöken och människor kan kunna flyga eller vad som helst, men den inre logiken i filmens förutsättningar måste stämma. Om en karaktär presenteras på ett visst sätt med vissa egenskaper måste han/hon vara sådan. Om egenskaperna ska ändras ska det i filmen finnas händelser som gör det troligt. Sådant saknas i alltför hög grad i denna film som kunde blivit en fransk roadmovie kring människor utanför medelklassens liv, men istället blev det en röra av flera handlingar som inte fungerar ihop.

De första tjugo minuterna var roliga och flera i publiken skrattade åt flera absurda, lustiga situationer. Men en bit in i filmen blev det tyst i salongen och komedin fungerade inte heller.

Synd på en film där vi får se massor av Gérard Depardieu.

Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gérard Depardieu, Scen

Kommissarie Bellamy – Claude Chabrols sista film: äntligen svensk premiär

28 november, 2011 by Rosemari Södergren

Kommissarie Bellamy
Betyg 4
Premiär på TriArt:s vod och dvd: 30 november 2011

”Kommissarie Bellamy” är den sista filmen av den franske regissören Claude Chabrol. Filmen kom 2009 och Chabrol dog 2010.

Gérard Depardieu spelar huvudrollen, kommissarie Bellamy som är en polis i övre medelåldern och som åkt med sin fru på semester till hans frus barndomshem, som hon ärvt. De blir störda av en man som smyger omkring huset i flera dagar och till slut ringer på. Mannen har en skum historia att berätta för kommissarien, som blir förbryllad och inte kan låta bli att engagera sig, trots att han är på semester. Och trots att om kommissarien tänkte sig för det allra minsta borde han lämna över mannen direkt till polismyndigheter. Det är ju en mördare han börjat engagera sig för. Eller?

Inte nog med att semestervilan störs av det mystiska faller, kommissariens odrägliga kriminella bror dyker upp och stör idyllen.

På filmsajter ser jag att den kategoriseras som dramathriller. Ja det kanske är det närmaste en kategorisering som går att göra av den här filmen. Det är en film med många bottnar och flera lager. Det är inte själva kriminalgåtan som filmen handlar om och det är inte den som får mig att sitta helt fascinerad framför filmen. Det är dialogerna, bilderna, skådespelarna, stämningen av något dolt, mystiskt och allt som sägs mellan raderna.

Kriminalgåtan speglar kommissariens eget liv och hans relationer till sin bror och sin fru.

Det är många dialoger och dessa är fantastiska. Jag vill se om filmen för att njuta av dessa utbyten av ord med underliggande meningar. Samtidigt som filmen är väldigt teaterlik på grund av att den är uppbyggd av ett överflöd dialoger och tal har den ett bildspråk som också berättar massor.

Gérard Depardieu är en skicklig skådespelare och hans spelstil passar bra för rollen som kommissarien. Lågmäld, små gester som ändå säger så mycket. Fast jag förstår inte varför alla filmskapare alltid vill göra honom erotiskt engagerad? Han tycks inte få spela en enda film utan att vara sexfixerad. Fast å andra sidan fyller intresset för erotik en funktion i själva berättelsen och ger en sensuell känsla åt bilderna.

Hans halvbror Jacques Lebas spelas av Clovis Cornillac som bland annat varit med i ”En långvarig förlovning”, ”Astérix på olympiaden” och ”Paris 36”. Han är träffsäker som den vilsne halvbrodern som inte vet något annat sätt att lindra sin ensamhets plåga än med alkohol och bäst mår han när han får med sig sin bror på att dricka. Det tycks vara det enda de kan göra tillsammans, dricka alkohol. Allt annat slutar med konflikt. Fast det gör supandet också, förstås. Alkoholen ger bara en tillfällig illusion av gemenskap.

Kommissariens fru Françoise Bellamy spelas av Marie Bunel, som bland annat varit med i ”Arsène Lupin – Gentlemannatjuven”.

Det är en film där mycket sker under ytan. Jag blev så fascinerad att jag absolut tänker se den minst en gång till, för att kunna upptäcka ännu mer av dessa dubbelbetydelser och symboler.

Filmen släpps som dvd men går också att se på TriArt.se som är en ny sajt för filmvisning, en vodsajt liknande Voddler och Headweb. För alla som älskar Claude Chabrols filmer blir denna vecka en tidig julhelg. Förutom att ”Kommissarie Bellamy” har premiär onsdag 30 november släpps ytterligare tre Chabrol-filmer på TriArt.se på lördag, den 3 december: ”Ceremonin”, ”Svart ängel” och ”Sängfösaren”.

Läs även andra bloggares åsikter om TriArt, vod, vodpremiär, Chabrol, filmrecension, kommissarie Bellamy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Chabrol, Filmrecension, kommissarie Bellamy, TriArt, vod, vodpremiär

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in