Red Riding Hood
Betyg: 2
Sverigepremiär: 20 april 2011
”Tro på legenden. Frukta vargen.” står det på affischerna till Red Riding Hood. Troligen var meningen att det här ska väcka spänning hos den som ser den, men det är snarare avtändande. När jag satte mig i biostolen hoppades jag att filmen inte skulle innehålla lika många klichéer som affischen. Dessvärre innehöll den fler än så. Filmen fullkomligt vimlade av dem.
Valerie (spelas av Amanda Seyfried) bor i den lilla byn Daggerhorn som plågas ut av attacker från en varulv. Människorna och varulven har en outtalad överenskommelse: varje fullmåne offrar de djur till varulven för att hålla den borta från folket i byn. Under den här tiden hinner Valerie starta en romans med hennes barndomskompis Peter (Shiloh Fernandez), byns bad boy. Det enda problemet är att Valerie är förlovad med den förmögna smeden Henry (Max Irons). Peters lösning är att Valerie ska rymma med honom. De börjar genast planera.
Så klart går allt åt skogen. Varulven dödar sitt första offer och äventyret kan börja.
Nu handlar filmen nästan bara om vem vargen är. Ledtrådar till vem det kan vara läggs ut under filmens gång men de är så tydligt vilseledande att det inte är riktigt klokt. Meningen med hela filmen verkar vara att man ska bli överraskad av vargens identitet i slutet, men om man redan har listat ut vem vargen är blir det mest att man bara himlar med ögonen.
Varulven dras till Valerie för att hon har en ondska i sig vilket ingen annan i byn har. Intressant idé, om inte lite kliché, men vad är ondskan? Jo, tydligen är hennes synd att hon dödade en snövit kanin när hon var liten. Med tanke på att Red Riding Hood utspelar sig på medeltiden, en tid då man måste döda djur för mat och kläder, så är den här ’ondskan’ en otrolig besvikelse och saknar logik. Innan djuret dödades hade till och med Peter, medbrottslingen, föreslagit att han skulle sy ihop ett par vinterskor till Valerie ut av kaninpälsen.
Manuset är alltså inget vidare. Dialogerna saknar kreativitet. Vi har hört (och sett) allting förut.
I början retade det mig att karaktärerna sprang runt i sommarkläder när det var vinter ute, men när jag hade tagit mig förbi det stadiet kunde jag uppskatta den fina filmmiljön. Utstyrseln var egentligen fin den med men den passade bara inte till årstiden. Det hade varit mer realistiskt om de hade slängt på några vinterpälsar på befolkningen i byn.
På flera sätt påminner Red Riding Hood om regissörens föregående film, Twilight. Catherine Hardwicke har lyckats smuggla in samma sexuella spänning mellan huvudrollerna, gjort dem oåtkomliga för varandra och ironiskt nog finns det en varulv med i den här filmen också.
Räddningen var helt klart Gary Oldman. Han var suverän i sin roll som den starke ledaren och gudstrogna Solomon, som kallats till byn för att hjälpa dem att bekämpa varulven. Gary Oldmans lysande skådespeleri gjorde honom direkt till filmens stjärna, men hans talang gjorde det också tydligt att de andra skådespelarna inte var i samma klass som honom.
Läs även andra bloggares åsikter om Red Riding Hood, filmrecension, fantasy