• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Faust – den är alldeles för lång

14 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Faust
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 augusti 2012

Goethes klassiska historia har både filmatiserats och satts upp på scener och gestaltats som opera. Det är en mörk historia om en man som säljer sin själv till djävulen för att få framgång.
När Alexander Sokurov gör en film av berättelsen har han valt att placera den i en tidsepok där allt är smutsigt, allt är grått och filmen går i ljus brungrå valörer som gör att den känns som urgammal.

Filmen är konstnärligt snygg på ett sätt med stort arbete bakom fotot. en är också väldigt konsekvent i att visa livet som grått, mörkt, vidrigt. Men den engagerar inte. Ingen karaktär får mig att känna något. Visst är det lite roligt att se en baktung, fet djävul i människogestalt, men det räcker inte för att höja filmen.

Sokurovs Faust är en läkare som skär i folk och obducerar lik. Inledningsscenen, där Faust skär i ett lik tillsammans med sin assistent Wagner, är sä äcklig att jag nästan spyr med närbilder på tarmar som trillar ur buken. Faust lever på svältgränsen och mår dåligt. Han träffar en fet man som han slår följe med, den fete är alltså djävulen. De vandrar tillsammans genom en smutsig stad där allt är vidrigt och äckligt.

För mig stämmer inte filmen med Fausts berättelse. Sokurovs Faust vinner knappt någonting på sin vandring med djävulen. En natt med kvinnan han blivit förälskad i, är i princip allt han får ut av det. Då faller själva grundberättelsen. Det är i och för sig inte hela världen. Men filmen får mig inte att känna något engagemang för någon karaktär, den säger mig ingenting om livet, den säger mig ingenting. Den är inte häpnadsväckande utan så mörk, dyster och äcklig att den inte ens är en depressiv skildring av livet. Den är mest som en mardröm.

Frågor tas upp i dialogerna som är underfundiga med flera lager, men eftersom tiden är så annorlunda från idag känns det inte som att frågeställningarna sätter igång tankar och funderingar i mig. Det är väl meningen med att ställa existentiella frågor annars, att mottagaren av konstverket eller filmen eller boken själv ska tänka vidare. Att något sätts igång i mottagaren, betraktaren.

Visst går det att skildra något i en tidigare tidsepok och få nutidens människor att känna igen sig, men i Faust gör jag inte det.

Faust belönades med Guldlejonet i Venedig. Jag erkänner att det förvånar mig. Presspubliken på förhandsvisningen i Stockholm satt och skruvade på sig och några började till och med småprata under visningen, ett betyg som tyvärr säger något om vilket engagemang filmen lockar fram.

Filmen är lång, den är två timmar och tjugo minuter, och tyvärr måste jag erkänna att den var rätt plågsam att sitta av.

Regi: Alexander Sokurov
Skådepelare: Johannes Zeiler, Anton Adasinsky, Isolda Dychauk, Hanna Schygulla m.fl.
Ryssland, 2011
Längd: 2 tim 20 min

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Palme – filmen ingen bör missa

9 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Palme
Betyg 5
Svensk premiär 14 september 2012
Regi: Kristina Lindström och Maud Nycander
Musik: Benny Andersson

Jag sitter alldeles tagen när eftertexterna rullar efter dokumentären om Olof Palme. Filmen är en resa tillbaka i tiden och genom att vi får följa Olof Palmes liv gör vi samtidigt  en resa genom Sverige och det svenska samhället under 1900-talet.

Olof Palme var en fascinerande politiker som utstrålade sådan energi och ville alltid träffa människor, ville ta debatten och bangade inte ur, oavsett om det handlade om att bege sig till det ockuperade kårhuset eller att prata med  gisslan i Norrmalmsdramat, mitt under pågående drama. Vilken nutida politiker skulle göra något sådant? Det är också en talande bild av den tiden. Så mycket har ändrats sedan dess.

Vi får följa hur socialdemokratin har stora framgångar och får mer än 50 procent av rösterna i ett val. Det var i en tid då industriarbetare kunde få löneförhöjningar på trettio procent under två år och det byggdes bostäder och människor hade jobb och framtidstro. Sverige sågs som ett förebild, ett föregångsland. Det är en tid som många av oss faktiskt upplevt – så annorlunda mot dagens samhälle. Vi får också följa när socialdemokratin med Olof Palme som partiledare förlorar sitt första val på 44 år.

Olof Palme var annorlunda än dagens politiker på många sätt. Han var välutbildad och talade både franska, tyska och engelska och klarade att hålla tal på spanska.
– Olof Palme var för intelligent för Sverige, sade Jörn Donner.

Men dokumentären är inte en hyllning till Palme. Den väjer inte för att visa också hans svaga sidor. Han var emot löntagarfonderna men ställde ändå upp att försöka genomföra dem, annars skulle facket och socialdemokratin skiljas åt. Han ljög om IB-affären och han kanske ljög om Geijer-affären. Oavsett vilken politisk åskådning du har är filmen värd att se. Det är svensk historia vi får uppleva och det blir så påtagligt när vi ser Olof Palme som ung och vi får se Erlander, vi får se när Palme träffar Fidel Castro och vi får se Torbjörn Fälldin, Ulf Adelsohn, Gösta Bohman – alla i betydligt yngre upplagor än idag.

Familjen Palme har ställt privata familjebilder och privata super8-filmer som aldrig tidigare visats offentligt, till förfogande åt filmskaparna. Att se Palme leka med sina barn, se honom ta hand om sin baby och gå med barnvagn, det berättar något om honom som person och människa. Det var i en tid när männen inte hade föräldraledigt.

Som det står i pressmaterialet:
Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklassmannen som var med och skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme. I filmen ger politiska motståndare, internationella statsmän och partikollegor sin bild av politikern Palme.

Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ihjäl på öppen gata i Stockholm. Mordet satte på sätt och vis punkt för en epok i svensk historia, en epok som vi som varit med kommer att återuppleva oerhört starkt när vi ser den här dokumentären. Det är inte bara det politiska livet utan kläderna, talet, bilarna, miljöerna – allt har ju hänt och är något som finns kvar inne i oss. Den som inte levde under den tiden får nog ut minst lika mycket. Genom Olof Palme speglas samhället – då och nu. För att förstå oss själva idag för vi minnas vad vi en gång var och vilka drömmar vi då hade.

Palme är den starkaste dokumentär jag sett – och när den går upp på svenska biografer lär det bli för utsålda salonger. Genom att minnas Olof Palme och komma honom närmare förstår vi också oss själva och vårt samhälle bättre. Dokumentären om Palme är den viktigaste filmen på väldigt länge.

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Jag minns en sommar – En härlig irrfärd

9 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Jag minns en sommar
Betyg: 4
Regi: Julie Delpy
Biopremiär: 10 augusti

För några veckor sedan recenserade jag Julie Delpys 2 dagar i New York, och beklagade mig över det här med uppföljare och förväntningar som aldrig helt och hållet kan levas upp till. Jag önskade mig en ny film av denna fina franska människa, som ju sitter på en hel hög av potential. Inte långt efter detta upptäckte jag att just en sådan film inom kort skulle börja visas på svenska biografer. På fredag har Jag minns en sommar premiär. En irrfärd genom några dagar, en fransk 70-talssommar.

Filmen börjar med en familj på ett tåg. Den vuxna kvinnan, Albertine, drömmer sig tillbaka till en sommar. En sådan där viktig sommar, som hon alltid kommer att minnas. Det är denna tillbakablick som vi får följa med in i, och den är starkt inspirerad av Delpys egna barndomsminnen. Albertine, säger Delpy, är praktiskt taget hon själv som barn. I detta specifika sommarminne är Albertine 10 år och åker med sin mamma och pappa till en stuga på den franska landsbygden för att fira sin farmors födelsedag. Alla är där, hela tjocka släkten. Med vitt skilda värderingar och livsmål, men med samma ömhetskänslor inför de egna. Det finns ingen självklar röd tråd i filmen. Olika händelser och intriger vävs ihop med varandra på ett högst kaosartat sätt. Barnen smiter undan föräldrarnas vakande ögon och prövar sina vingar i vuxenlekar. De vuxna, i sin tur, ger sig in i hetsiga politiska debatter vid matbordet, sjunger sånger och skvallrar sinsemellan. Allt medan de festar på rödvin, portvin och ett stackars grillat lamm.

Varje karaktär har sin egen fint utmejslade historia och det krävs en aldrig sviktande närvaro för att lyckas hänga med. Där finns bland annat de vänstervridna Pariskonstnärerna, den dementa morbrodern som glider runt likt en svullen vålnad i bakgrunden och även den själsligt brutna före detta militären som ger utlopp för sitt trauma på de märkligaste sätt. Högt ovanför den firande släkten svävar satelliten Skylab som förväntas krascha mot jordens yta närsomhelst. Albertines mamma (Julie Delpy) är övertygad om att den ska falla ned och krossa dem alla, och har lyckats överföra denna rädsla på Albertine. Samtidigt blir Albertine blixtförälskad i en några år äldre, krullhårig Adonis, och kämpar med alla besvärligheter som det innebär att växa upp.

Det är en fin film. Lou Avarez som spelar den unga Albertine är fantastisk. Allt badar i ett nostalgiskt skimmer och även om jag varken har någon stor fransk släkt eller några särskilt kaotiska minnesbilder från min barndoms somrar så känner jag mig lätt sentimental inför det hela. Det finns mycket att tycka om, mycket att le åt. I teorin så älskar jag den här filmen. I praktiken finns det dock ändå en spärr som jag har svårt att ta mig igenom. Helt och hållet kan jag inte ta den till mig. Kanske beror det på det hysteriska tempot. Det finns någonting hårt i filmen, som håller mig på en armlängds avstånd. Jag vill falla pladask för Albertine men allt det snabba gör att jag hela tiden kastas undan.

Hur som helst är Jag minns en sommar högst sevärd. Allvar och sprudlande humor blandas på ett härligt sätt. Dessutom är det uppfriskande med en film där barnen inte bara framställs som nyutsprungna rosenknoppar, rena och oskyldiga. Albertine och hennes kusiner leker mamma och pappa, de utforskar tabubelagda områden på ett självklart och okonstlat sätt. Filmen är en tillbakablick som både fängslar och förvirrar. Filmen är över i ett hjärtslag, och den låter mig inte komma riktigt så nära som jag vill, men jag står åtminstone inte oberörd.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Snabba Cash 2 – bättre än första filmen

9 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Snabba Cash II
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 17 augusti
Regi: Babak Najafi

Snabba Cash II skiljer sig ovanligt mycket från första filmen, Snabba Cash som blev en kassasuccé då den blev 2010 års mest framgångsrika svenska film me över 620.000 biobesökare. Också som dvd slog den rekord i uthyrning. Snabba Cash fick tre Guldbaggar och såldes till mer än 30 länder. Förväntningarna är nog stora på uppföljaren.

Vi får åter möta JW, men nu tre år senare. Han har suttit tre år på Norrtäljeanstalten och ska få sin första obevakade permission. Han har en plan. Han har skött sig bra i fängelset och använt tiden till att ta fram en mjukvara för datorer som ska ge honom bra ekonomi. Samtidigt har Jorge, kokainkungen från Sollentuna, kommit tillbaka till Stockholm efter tre år i landsflykt. Jorge har lyckats köpa in ett jätteparti narkotika till låga priser och ska nu tjäna tio miljoner när han ska sälja drogerna till en knarkkung. Att affärerna inte går som planerat, vare sig för JW eller Jorge, är väntat. Annars blev det ingen film.

Fares Fares dyker upp i rollen som Mahmud Al Askori – arbetar som horvakt åt juggarna. När två tjejer lyckas fly ger juggebossen Radovan honom ett ultimatum; 300 000 kronor innan helgens slut. Vilket är precis samma helg som Mahmouds kära syster ska gifta sig.

Tre ung män som så gärna vill ha pengar och framgång men som alla har en svaghet som gör att de inte lyckas. Innerst inne finns det goda sidor hos dem alla tre. Det är det som skiljer JW, Jorge och Mahmud från de män som lyckas, oavsett om det handlar om den överklass som lyckas med sina fula knep eller de maffiamän som kan leva med sin brottsliga bana. De som kan roffa åt sig och utföra våld och förbli helt oberörda, de klarar sig. Men den som har lite medmänsklighet kvar, den halkar.

Snabba Cash II är en otäck skildring av de människor som egentligen aldrig har en chans. Vissa scener är våldsamma, ja rent av äckligt blodiga – men det fyller en funktion i berättandet och är långt från traditionell underhållningsvåld. Jag vill inte ens kategorisera Snabba Cash II som actionfilm, det är en berättelse om samhället.

Filmen tar viss tid på sig att bygga upp historien, den som väntar sig ren underhållningsaction har kommit fel. Det här är action som berättar något. Snabba Cash II är nog en mest överraskande uppföljaren till en film och den står helt på egna ben.

Att Joel Kinnaman är bra i rollen som JW var väntat och också övriga på rollistan, speciellt Matis Varela som Jorge och Fares Fares som Mahmud, fungerar perfekt i sina roller.

I pressmaterialet säger producenten Fredrik Wikström:
– Den här filmen kommer bli både hårdare och intensivare än den första och vårt mål är att den ska höja ribban för svenska thrillers internationellt. Jag är övertygad om att Babak Najafi kommer ta världen med storm, precis som Daniel Espinosa gjorde med första filmen.

Jag håller inte med om att Snabba Cash II är hårdare och intensivare, däremot är det bättre och mörkare.

Ett extra plus får den också för musiken: Miike Snow gör ledmotivet ”Devil’s Work”.

Läs även andra bloggares åsikter om Snabba cash, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Snabba cash

Filmrecension: Magic Mike – en härlig åktur men förutsägbar

9 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Magic Mike
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 15 augusti 2012

Lack, läder och stringkalsonger. I Steven Soderberghs kommande film ger han sig ut på okänt territorium och skildrar affärsverksamheten för manliga strippor. Idén kom ursprungligen från huvudrollsinnehavaren Channing Tatum som under inspelningen av den föregående filmen tillsammans med regissören, Haywire, avslöjade sin förflutna karriär. Soderbergh fastnade för historien och beslutade sig för att bygga vidare på den och utforska miljön för exotiska dansare.

Filmen utspelar sig under tre månader i Tampa, Florida. På dagtid är Mike en byggarbetare, på kvällstid äntrar han scenen på klubben Xquisite som huvudattraktionen Magic Mike, tillsammans med ett hunkigt, lättklätt gäng som uppträder under artistnamnen Tarzan, Dallas och Big Dick Richie. En dag rekryterar Mike den naiva 19-årigen Adam, tar honom under sina vingar och lär upp honom. Han välkomnas som det nya stjärnskottet och tilldelas smeknamnet ”The Kid”. Nykomlingen introduceras snabbt för ett liv fyllt med droger, vilda fester, alkohol och kvinnor, vilket oroar storasystern som har svårigheter att acceptera broderns yrkesmässiga val. Mike avger ett löfte om att ta hand om den unga naturbegåvningen och börjar samtidigt fatta tycke för systern. Det sätter igång en utveckling med utsvävningar, intriger och dilemman. Mike börjar tröttna på att arbeta för dollar-sedlar och bakom fasaden döljer sig en genuin passion för hantverk, en dröm om att starta ett eget företag för handgjorda möbler och lämna lapdance-branschen för gott.

Det är varken en smutsig eller sunkig värld vi presenteras för i ”Magic Mike” utan en mer glamourös chippendale-liknande som bjuder på imponerande dansrutiner, spektakulära shower med galna utstyrslar och paradnummer med synkad koreografi. Så länge vi befinner oss i lokalerna för stripteasen fångar filmen intresset och det är underhållning på hög nivå med sprakande fyrverkeri. Men i övrigt är den inte så spännande, det är en lättsmält dramakomedi som saknar substans men gör ett tappert försök till att beröra lite med en sidohistoria om längtan efter närhet i den ensamma och tomma tillvaron. Utförande är snyggt men manuset inget märkvärdigt. Alex Pettyer övertygar i rollen som den vilsne tonåringen och Matthew McConaughey och Channing Tatums skådespel med den grabbiga jargongen lyfter filmen. Det är en härlig åktur men en förutsägbar och ganska intetsägande sådan.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in