Filmrecension: Palme – filmen ingen bör missa

Palme
Betyg 5
Svensk premiär 14 september 2012
Regi: Kristina Lindström och Maud Nycander
Musik: Benny Andersson

Jag sitter alldeles tagen när eftertexterna rullar efter dokumentären om Olof Palme. Filmen är en resa tillbaka i tiden och genom att vi får följa Olof Palmes liv gör vi samtidigt  en resa genom Sverige och det svenska samhället under 1900-talet.

Olof Palme var en fascinerande politiker som utstrålade sådan energi och ville alltid träffa människor, ville ta debatten och bangade inte ur, oavsett om det handlade om att bege sig till det ockuperade kårhuset eller att prata med  gisslan i Norrmalmsdramat, mitt under pågående drama. Vilken nutida politiker skulle göra något sådant? Det är också en talande bild av den tiden. Så mycket har ändrats sedan dess.

Vi får följa hur socialdemokratin har stora framgångar och får mer än 50 procent av rösterna i ett val. Det var i en tid då industriarbetare kunde få löneförhöjningar på trettio procent under två år och det byggdes bostäder och människor hade jobb och framtidstro. Sverige sågs som ett förebild, ett föregångsland. Det är en tid som många av oss faktiskt upplevt – så annorlunda mot dagens samhälle. Vi får också följa när socialdemokratin med Olof Palme som partiledare förlorar sitt första val på 44 år.

Olof Palme var annorlunda än dagens politiker på många sätt. Han var välutbildad och talade både franska, tyska och engelska och klarade att hålla tal på spanska.
– Olof Palme var för intelligent för Sverige, sade Jörn Donner.

Men dokumentären är inte en hyllning till Palme. Den väjer inte för att visa också hans svaga sidor. Han var emot löntagarfonderna men ställde ändå upp att försöka genomföra dem, annars skulle facket och socialdemokratin skiljas åt. Han ljög om IB-affären och han kanske ljög om Geijer-affären. Oavsett vilken politisk åskådning du har är filmen värd att se. Det är svensk historia vi får uppleva och det blir så påtagligt när vi ser Olof Palme som ung och vi får se Erlander, vi får se när Palme träffar Fidel Castro och vi får se Torbjörn Fälldin, Ulf Adelsohn, Gösta Bohman – alla i betydligt yngre upplagor än idag.

Familjen Palme har ställt privata familjebilder och privata super8-filmer som aldrig tidigare visats offentligt, till förfogande åt filmskaparna. Att se Palme leka med sina barn, se honom ta hand om sin baby och gå med barnvagn, det berättar något om honom som person och människa. Det var i en tid när männen inte hade föräldraledigt.

Som det står i pressmaterialet:
Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklassmannen som var med och skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme. I filmen ger politiska motståndare, internationella statsmän och partikollegor sin bild av politikern Palme.

Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ihjäl på öppen gata i Stockholm. Mordet satte på sätt och vis punkt för en epok i svensk historia, en epok som vi som varit med kommer att återuppleva oerhört starkt när vi ser den här dokumentären. Det är inte bara det politiska livet utan kläderna, talet, bilarna, miljöerna – allt har ju hänt och är något som finns kvar inne i oss. Den som inte levde under den tiden får nog ut minst lika mycket. Genom Olof Palme speglas samhället – då och nu. För att förstå oss själva idag för vi minnas vad vi en gång var och vilka drömmar vi då hade.

Palme är den starkaste dokumentär jag sett – och när den går upp på svenska biografer lär det bli för utsålda salonger. Genom att minnas Olof Palme och komma honom närmare förstår vi också oss själva och vårt samhälle bättre. Dokumentären om Palme är den viktigaste filmen på väldigt länge.