Faust
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 augusti 2012
Goethes klassiska historia har både filmatiserats och satts upp på scener och gestaltats som opera. Det är en mörk historia om en man som säljer sin själv till djävulen för att få framgång.
När Alexander Sokurov gör en film av berättelsen har han valt att placera den i en tidsepok där allt är smutsigt, allt är grått och filmen går i ljus brungrå valörer som gör att den känns som urgammal.
Filmen är konstnärligt snygg på ett sätt med stort arbete bakom fotot. en är också väldigt konsekvent i att visa livet som grått, mörkt, vidrigt. Men den engagerar inte. Ingen karaktär får mig att känna något. Visst är det lite roligt att se en baktung, fet djävul i människogestalt, men det räcker inte för att höja filmen.
Sokurovs Faust är en läkare som skär i folk och obducerar lik. Inledningsscenen, där Faust skär i ett lik tillsammans med sin assistent Wagner, är sä äcklig att jag nästan spyr med närbilder på tarmar som trillar ur buken. Faust lever på svältgränsen och mår dåligt. Han träffar en fet man som han slår följe med, den fete är alltså djävulen. De vandrar tillsammans genom en smutsig stad där allt är vidrigt och äckligt.
För mig stämmer inte filmen med Fausts berättelse. Sokurovs Faust vinner knappt någonting på sin vandring med djävulen. En natt med kvinnan han blivit förälskad i, är i princip allt han får ut av det. Då faller själva grundberättelsen. Det är i och för sig inte hela världen. Men filmen får mig inte att känna något engagemang för någon karaktär, den säger mig ingenting om livet, den säger mig ingenting. Den är inte häpnadsväckande utan så mörk, dyster och äcklig att den inte ens är en depressiv skildring av livet. Den är mest som en mardröm.
Frågor tas upp i dialogerna som är underfundiga med flera lager, men eftersom tiden är så annorlunda från idag känns det inte som att frågeställningarna sätter igång tankar och funderingar i mig. Det är väl meningen med att ställa existentiella frågor annars, att mottagaren av konstverket eller filmen eller boken själv ska tänka vidare. Att något sätts igång i mottagaren, betraktaren.
Visst går det att skildra något i en tidigare tidsepok och få nutidens människor att känna igen sig, men i Faust gör jag inte det.
Faust belönades med Guldlejonet i Venedig. Jag erkänner att det förvånar mig. Presspubliken på förhandsvisningen i Stockholm satt och skruvade på sig och några började till och med småprata under visningen, ett betyg som tyvärr säger något om vilket engagemang filmen lockar fram.
Filmen är lång, den är två timmar och tjugo minuter, och tyvärr måste jag erkänna att den var rätt plågsam att sitta av.
Regi: Alexander Sokurov
Skådepelare: Johannes Zeiler, Anton Adasinsky, Isolda Dychauk, Hanna Schygulla m.fl.
Ryssland, 2011
Längd: 2 tim 20 min
