Jag minns en sommar
Betyg: 4
Regi: Julie Delpy
Biopremiär: 10 augusti
För några veckor sedan recenserade jag Julie Delpys 2 dagar i New York, och beklagade mig över det här med uppföljare och förväntningar som aldrig helt och hållet kan levas upp till. Jag önskade mig en ny film av denna fina franska människa, som ju sitter på en hel hög av potential. Inte långt efter detta upptäckte jag att just en sådan film inom kort skulle börja visas på svenska biografer. På fredag har Jag minns en sommar premiär. En irrfärd genom några dagar, en fransk 70-talssommar.
Filmen börjar med en familj på ett tåg. Den vuxna kvinnan, Albertine, drömmer sig tillbaka till en sommar. En sådan där viktig sommar, som hon alltid kommer att minnas. Det är denna tillbakablick som vi får följa med in i, och den är starkt inspirerad av Delpys egna barndomsminnen. Albertine, säger Delpy, är praktiskt taget hon själv som barn. I detta specifika sommarminne är Albertine 10 år och åker med sin mamma och pappa till en stuga på den franska landsbygden för att fira sin farmors födelsedag. Alla är där, hela tjocka släkten. Med vitt skilda värderingar och livsmål, men med samma ömhetskänslor inför de egna. Det finns ingen självklar röd tråd i filmen. Olika händelser och intriger vävs ihop med varandra på ett högst kaosartat sätt. Barnen smiter undan föräldrarnas vakande ögon och prövar sina vingar i vuxenlekar. De vuxna, i sin tur, ger sig in i hetsiga politiska debatter vid matbordet, sjunger sånger och skvallrar sinsemellan. Allt medan de festar på rödvin, portvin och ett stackars grillat lamm.
Varje karaktär har sin egen fint utmejslade historia och det krävs en aldrig sviktande närvaro för att lyckas hänga med. Där finns bland annat de vänstervridna Pariskonstnärerna, den dementa morbrodern som glider runt likt en svullen vålnad i bakgrunden och även den själsligt brutna före detta militären som ger utlopp för sitt trauma på de märkligaste sätt. Högt ovanför den firande släkten svävar satelliten Skylab som förväntas krascha mot jordens yta närsomhelst. Albertines mamma (Julie Delpy) är övertygad om att den ska falla ned och krossa dem alla, och har lyckats överföra denna rädsla på Albertine. Samtidigt blir Albertine blixtförälskad i en några år äldre, krullhårig Adonis, och kämpar med alla besvärligheter som det innebär att växa upp.
Det är en fin film. Lou Avarez som spelar den unga Albertine är fantastisk. Allt badar i ett nostalgiskt skimmer och även om jag varken har någon stor fransk släkt eller några särskilt kaotiska minnesbilder från min barndoms somrar så känner jag mig lätt sentimental inför det hela. Det finns mycket att tycka om, mycket att le åt. I teorin så älskar jag den här filmen. I praktiken finns det dock ändå en spärr som jag har svårt att ta mig igenom. Helt och hållet kan jag inte ta den till mig. Kanske beror det på det hysteriska tempot. Det finns någonting hårt i filmen, som håller mig på en armlängds avstånd. Jag vill falla pladask för Albertine men allt det snabba gör att jag hela tiden kastas undan.
Hur som helst är Jag minns en sommar högst sevärd. Allvar och sprudlande humor blandas på ett härligt sätt. Dessutom är det uppfriskande med en film där barnen inte bara framställs som nyutsprungna rosenknoppar, rena och oskyldiga. Albertine och hennes kusiner leker mamma och pappa, de utforskar tabubelagda områden på ett självklart och okonstlat sätt. Filmen är en tillbakablick som både fängslar och förvirrar. Filmen är över i ett hjärtslag, och den låter mig inte komma riktigt så nära som jag vill, men jag står åtminstone inte oberörd.
Text: Josefina Linde