• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Only lovers left alive

15 februari, 2014 by Redaktionen

olla7

Only lovers left alive
Betyg: 5
Premiär: 14 februari

 

Jim Jarmusch är en av de få filmskapare som lyckas vara briljanta rakt igenom utan att stagnera i sitt uttryck utan att förlora just det, uttrycket, de omisskännliga Jarmuschsymfonierna, en alldeles egen unik värld med många olika slags platser.

Det är väldigt viktigt att veta att Jarmusch därmed aldrig riktigt passar in i beskrivningen av sina filmer vilket Only lovers left alive är ett perfekt exempel på. Handlingen kretsar kring Adam (tom Hiddleston) och Eve (Tilda Swinton) som genom århundraden varit älskande. De är vampyrer. Men det är egentligen inte alls vad filmen fokuserar på, snarare är vampyreffekten sekundär, åtminstone enligt den klassiska normen gällande denna genre, för det handlar- egentligen- om personligheter och hur de förändras, eller inte förändras, av tidens gång.

Adam, exempelvis, är en suicidal misantropisk musiker, vilket Eve i ett samtal med Christopher Marlowe (fantastiskt gestaltad av John Hurt) säger troligtvis beror på att han umgicks med Byron och Shelley när de träffades, varpå Marlowe svarar att han verkligen önskar Adam var född och närvarande då han skrev Hamlet (Shakespeare fick manus för att Marlowe ville framföra sina verk, men han var ju död då, vilket gör det ganska svårt.) eftersom han hade varit den perfekta förebilden.

Eve däremot älskar livet. Hon är äldre än Adam, men finner skönhet i små saker som alltid varit där, exempelvis djur, dans, växter osv. Hon är en bohem som njuter av varje nyans i varje ögonblick.

De är ett perfekt par i denna kontrast; en gudomlig paradox.

I en sekvens av filmen kommer Eves lillasyster Ava (Mia Wasikovska) virvlande in i handlingen. Hon är mer den klassiska vampyren i sitt beteende, till skillnad från Adam, Eve och Marlowe som alla skaffar blod via läkare, blodbanker med andra ord. Ava kallar dem snobbar, överlägsna, patetiska, förlegade, hycklare. Hennes närvaro är det som för in den sista spiken i kistan, så att säga, då hon för med sig kaos och död, oskuld och manipulation, hon är en sådan som tar allt syre i rummet och är barnsligt hänsynslös; den jobbiga lillasystern i ett nötskal, fast värre eftersom hon dödar folk.

 

Only lovers left alive är en suggestiv, hypnotisk tonsatt saga om vardagen. Vardagen som är annorlunda och ändå så lik människornas. Blodet är farligt om man hittar en dålig läkare/langare, då det kan föra med sig smitta. Med andra ord är vampyrerna väldigt dödliga.

Och som jag skrivit är inte det här en vampyrfilm. Det är en film om livet och hur olika det ser ut, det är en film full av kärlek och sorg, av tungsinne och lycka. Jag rekommenderar den därmed inte till Twilight-fans eller Anne Rice-fans etc, ni kommer sitta och vänta på att något skall hända och uppföljningar av detaljer, som, om det inte vore Jarmusch, hade varit självklara.

Jag själv lever till stor del i Jarmusch värld, inte rent fysiskt, men annars. Jag älskar hur han sakta för fram händelseförloppet vilket skapar känslan av att filmen utvecklas av sig själv som vore den en levande organism, och jag vet att när jag ser om Only lovers left alive kommer jag hitta en ny detalj, förmodligen flera, om det så är tionde gången jag ser den.

För mig är det något som räcker, enbart, för att skapa ett mästerverk. Och det är inte det enda som är styrkan i Jarmusch filmer. Så med andra ord är Only lovers left alive ännu ett mästerverk, fullt av bilder, känslor, nyanser, surrealistisk realism, små små saker, kommentarer man kan kontemplera över, ibland bara en enda mening, med resultatet att man får minst fem olika tolkningar. Detsamma gäller för bilder, element och uppenbara fokus.

För Jarmusch förklarar sig inte. Det är inte hans sak att göra; man berättar inte vad en inslagen gåva är när man ger den, eller hur.

 

Skribent: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Her – Mänskligt och imponerande om kroppslös framtidskärlek

12 februari, 2014 by Redaktionen

Her

her

Betyg: 5

Manus och regi: Spike Jonze
Biopremiär: 14 februari

 

Kanske lever vi dubbelt så länge i framtiden. Kanske kan vi känna en kram från andra sidan jorden. Kanske blir den kramen omodern när vi kan förflytta oss hur vi vill och vart vi vill på bara en sekund. Egentligen är det ganska ointressant. Jag struntar i om jag en dag kommer att kunna väga mig, ta tempen och få veta var i menscykeln jag befinner mig på en och samma gång, bara genom att sätta mig på toaletten. Det blir säkert praktiskt när det händer, men det tar jag då.

 

På samma sätt känner jag mig likgiltig inför filmskapare som vältrar sig i wow-faktorer och tror att det ska räcka. Som Alfonso Cuaróns Gravity. ”Wohoo, rymden! Titta vad verkligt det ser ut. Och 3D ska det vara. Jääätteverkligt.” Problemet är bara att kringflaxande i rymden enbart för kringflaxandets skull är ganska meningslöst. Det är när människan får ta sin plats som just människa som det blir intressant. Fumlig, ibland glad, ibland rädd, med varierande rationell förmåga. Människa.

 

I Spike Jonzes, låt mig säga det redan nu, otroligt fantastiska film Her får karaktärerna vara precis lika rika på innehåll som de skulle vara om det var filmens enda poäng. De har bara tilldelats en annan spelplan, en annan tid och andra verktyg för agerande. Her utspelar sig i en relativt nära framtid i Los Angeles. I filmens centrum står Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), en man som lever ett ensamt och slentrianmässigt liv i skuggan av den pågående skilsmässan från sin tonårskärlek (Rooney Mara).

 

Har man möjlighet ska man se Her utan att ha fått allt för mycket berättat om den, jag tänker därför fatta mig kort gällande intrigen. Theodore beslutar sig för att köpa ett nylanserat, hyperintelligent operativsystem som anpassar sig efter hans personlighet. I praktiken rör det sig om ett artificiellt medvetande utan kropp, som ser världen genom Theodores mobilkamera. Operativsystemet har Scarlett Johanssons röst och döper sig själv till Samantha.

 

Eftersom Samantha har en enorm intelligenskvot men helt saknar erfarenheter av att känna, se och höra, omfamnar hon världen med stor entusiasm. Hon uppmuntrar Theodore att hjälpa henne utforska vad världen, och allt det som finns i den, kan betyda för henne. Hennes nyfikenhet och livsglädje (och förmodligen även det faktum att hon är skapad för att vara helt och hållet kompatibel med honom) gör att Theodore snabbt fattar tycke för henne. Det utvecklas till en fascinerande kärlekshistoria, på många sätt avlägsen vår verklighet, men på andra sätt ändå helt möjlig att relatera till.

 

Under livet samlar man på sig vissa filmer som liksom får en konstant nivå av viktighet. Åtminstone har jag gjort det hittills. Det är filmer att landa i när det verkligen behövs. Eller när det kanske egentligen inte behövs men känns förbaskat bra ändå. Her läggs, utan tvekan, till min lista nu.

 

Her är alltså en sanslöst bra film. Varenda sekund av skådespel är gudabenådad. Det känns genomtänkt och jag älskar alla små detaljer som dansar runt som russin i en redan jättegod kaka. Spike Jonze har åstadkommit något så komplext som en sci-fi-dramakomedi om kroppslös kärlek, som känns trovärdig. Med det sagt upplever jag att jag har argumenterat nog för min sak. Se den här filmen.

 

Skribent: Josefina Linde

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

We Steal Secrets – The Story of WikiLeaks: en ärlig bild av WikiLeaks/Julian Assange och dess uppgång och fall

10 februari, 2014 by Rosemari Södergren

wikileaksfilm

We Steal Secrets – The Story of WikiLeaks
Betyg 4
Släppt på dvd i januari 2014

WikiLeaks släppte hemliga dokument som visade hur högt uppsatta bankmän på Island bestal de isländska bankerna strax före den stora bankkraschen. WikiLeaks släppte hemliga dokument som visade att de civila offren i den amerikanska närvaron i Irak och i Afganistan är mycket större än myndigheterna erkänner. WikiLeaks har genom att publicera hemligstämplat material gett allmänheten insyn och möjlighet att ta tag i samhällsfrågor. Endast när vi vet vad som verkligen pågår kan vi påverka på konstruktivt sätt, tänker jag. Det är själva filosofin, ideologin, bakom WikiLeaks.

We Steal Secrets är en stark dokumentär som berättar om hur WikiLeaks blev stort och hur WikiLeaks, trist nog, nu blöder för att dess frontman Julian Assange blandar samman sitt privatliv med organisationens öde. Det är en tragisk berättelse, tyvärr.

I filmen får vi följa hur Julian Assange startade WikiLeaks o0ch hur dess inflytande växte. Vi får också lära känna Bradley Manning, den soldat som nu dömts till fängelse i USA för att han läckt massor av dokument som visar hur civila lider på grund av amerikansk militär närvaro i Irak och Afganistan.

Filmen är drygt två timmar lång, men är värd att ses varenda minut för den som är intresserad av yttrandefrihet och demokrati. Julian Assange var i början en hårdför representant för hackerfilosofin att all information är bra och att publicera allt är bra. Allmänheten bör ha tillgång till myndigheternas hemliga information. Det här är oerhört viktiga frågor att diskutera.

Filmaren har lagt ned ett enormt arbete med att få tag på filmer på Julian Assange och de andra medverkande i massor olika situationer. Däremellan är det en del som berättas genom att kameran filmar bokstäver som skrivs på en bildskärm. Det blir starkt, eftersom det förmedlar känslan av den digitala världen.

Filmen svartmålar inte Julian Assange och hyllar honom inte heller, jag upplever filmen som mycket ärlig och nära det som hände. Också historien med de två unga kvinnorna i Sverige som anmält honom för våldtäkt är med och en av dem intervjuas. Det är tragiskt att Julian Assange gömmer sig bakom konspirationsteorier och inte rakryggat reder ut det som hänt.

WikiLeaks, eller liknande organisationer, behövs i en värld där myndigheter kan övervaka medborgare. Världens människor måste veta sanningen och vad som sker. När WikiLeaks publicerade Irakloggarna som visar att amerikanska soldater lämnar över krigsfångar till irakiska myndigheter som torterar fångarna, då begår USA krigsbrott. Att många fler civila dödas av amerikanska soldater än myndigheterna vill erkänna, det är också viktig information. Världen behöver WikiLeaks. Det är tragiskt att Julian Assange numer är en belastning för WikiLeaks.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension

Filmrecension: Metalhead – rolig, varm och kanske årets bästa film

9 februari, 2014 by Rosemari Södergren

Metalhead 70x100.indd

Metalhead
Betyg 5
Svensk premiär 28 februari

Metalhead är något av det bästa jag sett på bio på länge. Det är en isländsk film som är filmad på ett vardagligt sätt och skildrar människor på ett trovärdigt och ömsint sätt men samtidigt är filmen trots sina små penseldrag en storslagen film som jag inte tror någon kan värja sig mot. Den är fylld av drama och humor.

1970 spelade Black Sabbath in sin första skiva och många menar att detta markerar födelsen av Heavy Meyal. Samma år föds Hera Karlsdottit på ladugårdsgolvet till sina föräldrars bondgård, i en by på Islands karga med stillsamma landsbygd. När Hera är tolv år inträffar hennes och hennes familj stora tragedi: hennes sextonårige storebror Baldur dör i en traktorolycka.

Baldur var hårdrockare. I sin sorg och förtvivlan går Hera in i hans roll. Hon lyssnar på hans musik, tar på sig hans svarta läderjacka och hon börjar spela hårdrock och framför allt: hon går in i en rebellisk attityd och blir ovän med de flesta. Hera blir hänsynslös, tuff, hård och av och till rätt galen. Samtidigt som Hera sörjer på sitt aggressiva sätt har föräldrarna sin sorg att ta sig igenom.

Det är en varm film, rolig och den känns väldigt äkta. Den skildrar hur en familj bearbetar och tar sig igenom en tung sorg.

Metalhead är ett prisat drama som doftar av härlig 1980-talsnostalgi och bjuder på mängder av metalmusik från band så som Judas Priest, Megadeth och Teaze. Men det är mycket, mycket mer än en film om hårdrock och jag är säker på att den som inte ens gillar hårdrock kommer att njuta av filmen.

Den är fylld av överraskande, oväntade vändningar och frånvaron av schabloner är underbar. Under ytan kan vem som helst vara hårdrockare och vilken hårdrockare som helst kan sitta i familjens kök och njuta av hemmalagad mat.

Att dessutom komma nära den isländska landsbygden och dess kultur känns som en stor ynnest.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Robocop

6 februari, 2014 by Redaktionen

robo1Robocop
Betyg: 2
Premiär: 7 februari

När regissören Paul Verhoeven drev med amerikansk actionfilm i originalfilmen från 1987 underskattade han jänkarna rejält. De tog knappast illa vid sig, istället fann robotpolisen snabbt en plats i Hollywoods hjärta och uppföljare, teveserier, tecknade barnprogram och merchandise pumpades ut så att det stod härliga till i efterdyningarna. Av Verhoevens beckmörka satir blev inte mycket kvar. Numera ses filmen oftast som en av 80talets bästa actionfilmer. Det är den också, på sätt och vis.

Remaken som går upp på svenska biografer imorgon förtjänar dock att stå på egna ben, och jag ska därför försöka undvika jämförelser med originalet (men vill gärna understryka att tesen som Verhoeven driver om Robocop som en sorts ultrapimpad Jesus för modern tid borde erkännas och uppskattas i större grad av filmälskare och samhällssatiriker världen över).

robo2Denna gång står en annan visionär bakom spakarna: portugisen José Padilha anländer till projektet med två ultravåldsamma polisfilmer (Elite Squad 1 och 2) i bagaget. Och visst, han har en viss flärd i filmskapandet – Robocop anno 2014 blir tacksamt nog aldrig den skräprulle man kunnat förvänta sig. Istället bjuds vi på rocknroll och pang pang från det inledande och mäktiga introt – där amerikanska robotar trampar runt på militära uppdrag i krigszoner – till det rätt löjliga och förutsägbara slutet. Fotot däremellan är snyggt, våldet relativt smakfullt och skådespelarna gör vad de kan. Gary Oldman, Michael Keaton och Jay Baruchel verkar ha kul i sina roller. Att vår svenska stolthet, plåtmannen själv, Joel Kinnaman surar sig igenom filmens dryga två timmar gör inte så mycket. Han är stabil, och särskilt scenerna där de trasiga kvarlevorna av hans människokropp visas upp, är snyggt utförda.

Sedan blir det dock tristare: vi bjuds på en tämligen ordinär berg och dal-bana som det är svårt förargas av, men också svårt att engagera sig i. José Padilhas film är inget totalt misslyckande, men lyckas heller aldrig lyfta och bli bättre än en valfri bakisrulle som hjälper till att distrahera tittaren från helgens eskapader.
Den genomgående tonen är mörk, en sorts pulpig serietidningsatmosfär ligger och pulserar under varje bildruta. Vill man hitta samhällskommentarer går även de att finna (det kommenteras om drönare och Samuel L Jacksons Bill O´Reilly-inspirerade programledare är hyfsat intressanta inslag), men först och främst är Robocop en Hollywoodsk actionfilm som vilar stabilt på trevligt filmat underhållningsvåld som knappast kommer göra någon förargad.
Med andra ord blev Robocop till slut den osannolika actionhjälte som parodierades friskt i originalfilmen. Allt som behövde skalas av var bara självironin, humorn och ultravåldet. Take that Paul Verhoeven!

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Sida 400
  • Sida 401
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in