Her
Betyg: 5
Manus och regi: Spike Jonze
Biopremiär: 14 februari
Kanske lever vi dubbelt så länge i framtiden. Kanske kan vi känna en kram från andra sidan jorden. Kanske blir den kramen omodern när vi kan förflytta oss hur vi vill och vart vi vill på bara en sekund. Egentligen är det ganska ointressant. Jag struntar i om jag en dag kommer att kunna väga mig, ta tempen och få veta var i menscykeln jag befinner mig på en och samma gång, bara genom att sätta mig på toaletten. Det blir säkert praktiskt när det händer, men det tar jag då.
På samma sätt känner jag mig likgiltig inför filmskapare som vältrar sig i wow-faktorer och tror att det ska räcka. Som Alfonso Cuaróns Gravity. ”Wohoo, rymden! Titta vad verkligt det ser ut. Och 3D ska det vara. Jääätteverkligt.” Problemet är bara att kringflaxande i rymden enbart för kringflaxandets skull är ganska meningslöst. Det är när människan får ta sin plats som just människa som det blir intressant. Fumlig, ibland glad, ibland rädd, med varierande rationell förmåga. Människa.
I Spike Jonzes, låt mig säga det redan nu, otroligt fantastiska film Her får karaktärerna vara precis lika rika på innehåll som de skulle vara om det var filmens enda poäng. De har bara tilldelats en annan spelplan, en annan tid och andra verktyg för agerande. Her utspelar sig i en relativt nära framtid i Los Angeles. I filmens centrum står Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), en man som lever ett ensamt och slentrianmässigt liv i skuggan av den pågående skilsmässan från sin tonårskärlek (Rooney Mara).
Har man möjlighet ska man se Her utan att ha fått allt för mycket berättat om den, jag tänker därför fatta mig kort gällande intrigen. Theodore beslutar sig för att köpa ett nylanserat, hyperintelligent operativsystem som anpassar sig efter hans personlighet. I praktiken rör det sig om ett artificiellt medvetande utan kropp, som ser världen genom Theodores mobilkamera. Operativsystemet har Scarlett Johanssons röst och döper sig själv till Samantha.
Eftersom Samantha har en enorm intelligenskvot men helt saknar erfarenheter av att känna, se och höra, omfamnar hon världen med stor entusiasm. Hon uppmuntrar Theodore att hjälpa henne utforska vad världen, och allt det som finns i den, kan betyda för henne. Hennes nyfikenhet och livsglädje (och förmodligen även det faktum att hon är skapad för att vara helt och hållet kompatibel med honom) gör att Theodore snabbt fattar tycke för henne. Det utvecklas till en fascinerande kärlekshistoria, på många sätt avlägsen vår verklighet, men på andra sätt ändå helt möjlig att relatera till.
Under livet samlar man på sig vissa filmer som liksom får en konstant nivå av viktighet. Åtminstone har jag gjort det hittills. Det är filmer att landa i när det verkligen behövs. Eller när det kanske egentligen inte behövs men känns förbaskat bra ändå. Her läggs, utan tvekan, till min lista nu.
Her är alltså en sanslöst bra film. Varenda sekund av skådespel är gudabenådad. Det känns genomtänkt och jag älskar alla små detaljer som dansar runt som russin i en redan jättegod kaka. Spike Jonze har åstadkommit något så komplext som en sci-fi-dramakomedi om kroppslös kärlek, som känns trovärdig. Med det sagt upplever jag att jag har argumenterat nog för min sak. Se den här filmen.
Skribent: Josefina Linde