Only lovers left alive
Betyg: 5
Premiär: 14 februari
Jim Jarmusch är en av de få filmskapare som lyckas vara briljanta rakt igenom utan att stagnera i sitt uttryck utan att förlora just det, uttrycket, de omisskännliga Jarmuschsymfonierna, en alldeles egen unik värld med många olika slags platser.
Det är väldigt viktigt att veta att Jarmusch därmed aldrig riktigt passar in i beskrivningen av sina filmer vilket Only lovers left alive är ett perfekt exempel på. Handlingen kretsar kring Adam (tom Hiddleston) och Eve (Tilda Swinton) som genom århundraden varit älskande. De är vampyrer. Men det är egentligen inte alls vad filmen fokuserar på, snarare är vampyreffekten sekundär, åtminstone enligt den klassiska normen gällande denna genre, för det handlar- egentligen- om personligheter och hur de förändras, eller inte förändras, av tidens gång.
Adam, exempelvis, är en suicidal misantropisk musiker, vilket Eve i ett samtal med Christopher Marlowe (fantastiskt gestaltad av John Hurt) säger troligtvis beror på att han umgicks med Byron och Shelley när de träffades, varpå Marlowe svarar att han verkligen önskar Adam var född och närvarande då han skrev Hamlet (Shakespeare fick manus för att Marlowe ville framföra sina verk, men han var ju död då, vilket gör det ganska svårt.) eftersom han hade varit den perfekta förebilden.
Eve däremot älskar livet. Hon är äldre än Adam, men finner skönhet i små saker som alltid varit där, exempelvis djur, dans, växter osv. Hon är en bohem som njuter av varje nyans i varje ögonblick.
De är ett perfekt par i denna kontrast; en gudomlig paradox.
I en sekvens av filmen kommer Eves lillasyster Ava (Mia Wasikovska) virvlande in i handlingen. Hon är mer den klassiska vampyren i sitt beteende, till skillnad från Adam, Eve och Marlowe som alla skaffar blod via läkare, blodbanker med andra ord. Ava kallar dem snobbar, överlägsna, patetiska, förlegade, hycklare. Hennes närvaro är det som för in den sista spiken i kistan, så att säga, då hon för med sig kaos och död, oskuld och manipulation, hon är en sådan som tar allt syre i rummet och är barnsligt hänsynslös; den jobbiga lillasystern i ett nötskal, fast värre eftersom hon dödar folk.
Only lovers left alive är en suggestiv, hypnotisk tonsatt saga om vardagen. Vardagen som är annorlunda och ändå så lik människornas. Blodet är farligt om man hittar en dålig läkare/langare, då det kan föra med sig smitta. Med andra ord är vampyrerna väldigt dödliga.
Och som jag skrivit är inte det här en vampyrfilm. Det är en film om livet och hur olika det ser ut, det är en film full av kärlek och sorg, av tungsinne och lycka. Jag rekommenderar den därmed inte till Twilight-fans eller Anne Rice-fans etc, ni kommer sitta och vänta på att något skall hända och uppföljningar av detaljer, som, om det inte vore Jarmusch, hade varit självklara.
Jag själv lever till stor del i Jarmusch värld, inte rent fysiskt, men annars. Jag älskar hur han sakta för fram händelseförloppet vilket skapar känslan av att filmen utvecklas av sig själv som vore den en levande organism, och jag vet att när jag ser om Only lovers left alive kommer jag hitta en ny detalj, förmodligen flera, om det så är tionde gången jag ser den.
För mig är det något som räcker, enbart, för att skapa ett mästerverk. Och det är inte det enda som är styrkan i Jarmusch filmer. Så med andra ord är Only lovers left alive ännu ett mästerverk, fullt av bilder, känslor, nyanser, surrealistisk realism, små små saker, kommentarer man kan kontemplera över, ibland bara en enda mening, med resultatet att man får minst fem olika tolkningar. Detsamma gäller för bilder, element och uppenbara fokus.
För Jarmusch förklarar sig inte. Det är inte hans sak att göra; man berättar inte vad en inslagen gåva är när man ger den, eller hur.
Skribent: Klara Norling