Robocop
Betyg: 2
Premiär: 7 februari
När regissören Paul Verhoeven drev med amerikansk actionfilm i originalfilmen från 1987 underskattade han jänkarna rejält. De tog knappast illa vid sig, istället fann robotpolisen snabbt en plats i Hollywoods hjärta och uppföljare, teveserier, tecknade barnprogram och merchandise pumpades ut så att det stod härliga till i efterdyningarna. Av Verhoevens beckmörka satir blev inte mycket kvar. Numera ses filmen oftast som en av 80talets bästa actionfilmer. Det är den också, på sätt och vis.
Remaken som går upp på svenska biografer imorgon förtjänar dock att stå på egna ben, och jag ska därför försöka undvika jämförelser med originalet (men vill gärna understryka att tesen som Verhoeven driver om Robocop som en sorts ultrapimpad Jesus för modern tid borde erkännas och uppskattas i större grad av filmälskare och samhällssatiriker världen över).
Denna gång står en annan visionär bakom spakarna: portugisen José Padilha anländer till projektet med två ultravåldsamma polisfilmer (Elite Squad 1 och 2) i bagaget. Och visst, han har en viss flärd i filmskapandet – Robocop anno 2014 blir tacksamt nog aldrig den skräprulle man kunnat förvänta sig. Istället bjuds vi på rocknroll och pang pang från det inledande och mäktiga introt – där amerikanska robotar trampar runt på militära uppdrag i krigszoner – till det rätt löjliga och förutsägbara slutet. Fotot däremellan är snyggt, våldet relativt smakfullt och skådespelarna gör vad de kan. Gary Oldman, Michael Keaton och Jay Baruchel verkar ha kul i sina roller. Att vår svenska stolthet, plåtmannen själv, Joel Kinnaman surar sig igenom filmens dryga två timmar gör inte så mycket. Han är stabil, och särskilt scenerna där de trasiga kvarlevorna av hans människokropp visas upp, är snyggt utförda.
Sedan blir det dock tristare: vi bjuds på en tämligen ordinär berg och dal-bana som det är svårt förargas av, men också svårt att engagera sig i. José Padilhas film är inget totalt misslyckande, men lyckas heller aldrig lyfta och bli bättre än en valfri bakisrulle som hjälper till att distrahera tittaren från helgens eskapader.
Den genomgående tonen är mörk, en sorts pulpig serietidningsatmosfär ligger och pulserar under varje bildruta. Vill man hitta samhällskommentarer går även de att finna (det kommenteras om drönare och Samuel L Jacksons Bill O´Reilly-inspirerade programledare är hyfsat intressanta inslag), men först och främst är Robocop en Hollywoodsk actionfilm som vilar stabilt på trevligt filmat underhållningsvåld som knappast kommer göra någon förargad.
Med andra ord blev Robocop till slut den osannolika actionhjälte som parodierades friskt i originalfilmen. Allt som behövde skalas av var bara självironin, humorn och ultravåldet. Take that Paul Verhoeven!
Text: Robert Warrebäck