Metalhead
Betyg 5
Svensk premiär 28 februari
Metalhead är något av det bästa jag sett på bio på länge. Det är en isländsk film som är filmad på ett vardagligt sätt och skildrar människor på ett trovärdigt och ömsint sätt men samtidigt är filmen trots sina små penseldrag en storslagen film som jag inte tror någon kan värja sig mot. Den är fylld av drama och humor.
1970 spelade Black Sabbath in sin första skiva och många menar att detta markerar födelsen av Heavy Meyal. Samma år föds Hera Karlsdottit på ladugårdsgolvet till sina föräldrars bondgård, i en by på Islands karga med stillsamma landsbygd. När Hera är tolv år inträffar hennes och hennes familj stora tragedi: hennes sextonårige storebror Baldur dör i en traktorolycka.
Baldur var hårdrockare. I sin sorg och förtvivlan går Hera in i hans roll. Hon lyssnar på hans musik, tar på sig hans svarta läderjacka och hon börjar spela hårdrock och framför allt: hon går in i en rebellisk attityd och blir ovän med de flesta. Hera blir hänsynslös, tuff, hård och av och till rätt galen. Samtidigt som Hera sörjer på sitt aggressiva sätt har föräldrarna sin sorg att ta sig igenom.
Det är en varm film, rolig och den känns väldigt äkta. Den skildrar hur en familj bearbetar och tar sig igenom en tung sorg.
Metalhead är ett prisat drama som doftar av härlig 1980-talsnostalgi och bjuder på mängder av metalmusik från band så som Judas Priest, Megadeth och Teaze. Men det är mycket, mycket mer än en film om hårdrock och jag är säker på att den som inte ens gillar hårdrock kommer att njuta av filmen.
Den är fylld av överraskande, oväntade vändningar och frånvaron av schabloner är underbar. Under ytan kan vem som helst vara hårdrockare och vilken hårdrockare som helst kan sitta i familjens kök och njuta av hemmalagad mat.
Att dessutom komma nära den isländska landsbygden och dess kultur känns som en stor ynnest.