• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Noah ställer de stora existentiella frågorna om människan, gud och den fria viljan

3 april, 2014 by Rosemari Södergren

noah

Noah
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2014

Då är den här, årets påkostade amerikanska storslagna epos om bibelns Noa som byggde en ark då jorden gick under i en stormflod. Med några av världens högst rankade skådespelare som Russel Crowe, Emma Watson och Anthony Hopkins i rollistan och med skickliga filmfotografer är det givetvis ett gediget filmhantverk som ligger till grund för slutresultat. Jag är kluven. På ett sätt berör filmens drama mig men å andra sidan är den också ofta väldigt filmiskt förutsägbar och med för Hollywoodproduktioner typiska sentimentala uttryck.

Filmens styrka är att den inte blundar för de stora existentiella frågorna. Vad är ont och vad är gott och vad eller vem är gud och vad är skapelsen och vad är människans plats i skapelsen? Frågorna tas upp men inga svar ges, svaren får var och en söka efter själv. Det gör filmen bra.

noah3Noah är i bibeln en man som Gud menar är den enda rättskaffens mannen på jorden. Gud är trött på människors ondska. Noah får en uppenbarelse i drömmen att gud ska förstöra hela jorden. Så småningom växer insikten fram hos Noah att han fått i uppdrag av skaparen att bygga en ark där världens alla djur ska räddas, en hane och hona av vare djurart ska få plats i arken för att kunna fortplanta sig i den nya världen efter stormfloden.

Filmen följer inte berättelsen i Gamla testamentet helt strikt. Det är bra, för det ger utrymme för att allt inte ska vara helt förutsägbart. För den som fördjupat sig i bibelhistoria vet ju dessutom att bibeln översätts och i översättningarna försvinner ibland en del detaljer. Ingen översättning är därför helt lik någon annan. Den som är bokstavstroende har svårigheter, för då borde hen gå till ursprungstexten och läsa på hebreiska.

Noah är dock människa och även om han kan tyckas rejäl och rättskaffens i inledningen av filmen är han dock inte riktigt vad jag definierar som rättskaffens i filmens andra del. Där får han flera drag av medelålders man som vill bestämma allt och också en hel del av fundamentalist. Vad är det för gudsbild som kräver att en man ska döda för sin gud? Vad är det för gud som dödar sin skapelse? Filmen väjer inte för dessa frågor och lämnar över åt oss själva att formulera våra svar. Om vi kan hitta några svar. Om frågorna har svar.

Noah är urbilden för männen som i så många årtusenden varit de som tagit makten och varit de som bestämt och dragit riktlinjerna för lagar, religion, etik och samhällsbygget. Allt kretsar kring honom, han får bestämma allt och de andra finner sig i det, trots att de kan tycka tvärtemot honom allihop så böjer de sig. Det är en skrämmande bild av hur religion och samhällsbygget ofta fungerar.

Filmen är ganska lång, två timmar och arton minuter, men den känns inte så seg. Det är, självklart, snyggt foto även om jag inte tycker det är någon större vinst med att se den i 3D. Jag tycker det är rätt onödigt att ens göra en version i 3D. Berättelsen, dramat, bilderna och skådespelarna räcker till utan 3D.

Det är egentligen inte klokt att mänskligheten på jorden inte kommit längre än att filmen faktiskt på grund av religiösa värderingar inte får visas i Indonesien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Bharain, läste jag i Göteborgsposten. Jag tycker inte att filmen egentligen handlar om den judiska eller kristna religionens Noah utan den handlar om människans förhållande till gud och sin egen fria vilja. Förmodligen är det därför den förbjuds i länder med fundamentalistiskt religiöst styre.

Filmen ställer bland annat den högst berättigade frågan om hur en gud kan döma små barn till döden och rädda bara Noah, hans fru och söner. Alla människor som gick under i stormfloden kan inte ha varit så onda.

Mitt betyg 4 är dock en svag fyra.  Ett skäl att fyran är svag är förutom den amerikanska sentimentala berättartekniken att väktarna eller jättarna ser ut som dataspelsmonster. Det står, faktiskt, i bibeln att det fanns jättar på den tiden som Noah levde. Men för mig har bilden av jättar alltid varit att de såg ut som människor fast större. Nu är jättarna, som också kallas väktare, som skapade av grafikerna till Sagan om ringen eller något dataspel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Det Blåser Upp En Vind

2 april, 2014 by Redaktionen

vind

Det Blåser Upp En Vind
Betyg: 4
Regissör: Hayao Miyazaki
Speltid: 126 min
Genre: Animation, Drama
Biopremiär: 4 april

Nu är den världskände animationsregissören, som bland annat krönts till den japanska Walt Disney, tillbaka med en ny, fräsch och stilig film som inte bara har en kaptiverande handling men som även håller kapaciteten att blåsa upp känslor inom tittaren. Miyazaki är geniet bakom ett flertal klassiska animerade filmer, som: ”Spirited Away”, ”Prinsessan Monoke” och ”Det levande slottet”, bara för att nämna ett fåtal. För lite mindre än 9 månader hade filmen premiär i Japan och det är med stor förväntan och öppna armar som vi motar denna ytterst fabulösa och storslagna cinematiska mästerverk.

Året är 1918 och Jiro Horikoshi är en liten pojke med stora drömmar. I ett hus, på en av Japans oändligt långa och gröna risfälten, sitter Jiro och dagligen drömmer sig bort till flygplanens tyngdlösa värld. Efter att ha lånat en engelskspråkig flygplanstidning av sin lärare på skolan bestämmer sig den unga pojken för att bli flygplansingenjör. Hans preliminära dröm var att bli en pilot, men hans grova närsynthet satte snabbt stopp för de planerna. I sina drömmar träffar han även på en lustig, mustaschbeklädd, man som går under namnet Caproni, som även han är flygplansingenjör och tillsammans delar de inspirerande och poetiska konversationer.

Fem år passerar och Jiro studerar ingenjörsutbildning på ett av Tokyos universitet. Efter att ha spenderat helgen hos sina föräldrar åker Jiro tillbaka till Tokyo med tåg, där han träffar en söt och ung tjej vid namnet Naoko, och hennes betjänt. Dagar som börjar så pass bra kan bara bli bättre, bortsett från den här filmen. Strax innan kl 12 på dagen inträffar det oundvikliga och en våldsam jordbävningar utlöses och alla passagerare ombord tåget måste evakuera. Efter Jiro klivit av lokomotivet får han syn på den unga tjejen som han, bara någon timme innan, hade träffat. Han springer heroiskt fram till ekipaget och får veta att betjänten brutit benet. Som en total casanova tar Jiro upp betjänten på ryggen och bär henne till det närmaste skyddslägret. Väl vid lägret beger Jiro och Naoko sig av till Naokos föräldrar som bor i staden nedanför lägret. De hittar föräldrarna oskadda och Jiro visar vägen tillbaka till den skadade betjänten. Männen som följt med Jiro hittar betjänten oskadd men innan de hinner tacka den unge mannen så är han borta.

Yttligare passerar några år och efter universitet får Jiro snabbt anställning på det flygplanstillverkande företaget Mitsubishi, som vid denna tidiga era såg värre ut än moderna Detroit. Men Jiros ambitioner haltar inte för en sekund eftersom det, trots allt, inte det är materialet som definierar vad man kan göra, utan tekniken. Efter en grov misslyckad flygplansuppvisning, inför militären, skickar företaget Jiro till Tyskland för att utföra tekniska undersökningar av landets flygplan.

Efter Jiro fått mer kött på benen från Tyskland så återvänder han hem och misslyckas med ännu en flygplansdemonstration. Deprimerad och små vilse beger sig Jiro upp till en lugn sommarresort för att tömma tankarna. Men innan han hinner varv ned träffar han på den förtjusande tjejen från tåget, som nu blivit en ung kvinna. De deklarerar sin kärlek för varandra genom att säga att de älskat varandra enda sedan de lagt ögonen på varandra.

Hädanefter får man följa med på en lugn och känslofylld resa som flyger rakt genom bioskärmen.

Aldrig någonsin har jag känt mig så rörd av att ha sett på en animerad film. Enligt mig är det ibland svårt att kunna relatera sig och sätta sig in i situationer som sker inom en animerad film, men denna film bryter de konservativa barriärerna och lyckas leverera ett dramatiskt och känslosamt bombnedslag. Att kunna regissera, är en sak, men att effektivt utnyttja ett tydligt och starkt bildspråk, som verkligen fängslar åskådaren, är dock en helt annan sak som endast ett fåtal regissörer kan åstadkomma.

Det påstås även att detta var Miyazakis sista film och att han, den 6:e september 2013, gick i pension. Dock är det inte många som tar påståendet särskilt seriöst, då regissören sagt att han skall ”gå i pension” ett flertal gånger tidigare, precis som veteranskådespelaren och regissören Clint Eastwood.

Filmen lyckas under mer än två timmar hålla sin röda tråd och gör det även väldigt graciöst. Dock är några scener, stundtals, lite för utdragna och det sker ingen markant tempoökning i filmen, men detta stoppar den inte från att vara en underbart vacker och fin film.

Text: Tamas Szabo

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Det Blåser Upp En Vind, Hiyao Miyazaki, The Wind Rises

Filmrecension: The Grand Budapest Hotel

25 mars, 2014 by Redaktionen

The Grand Budapest Hotel
Betyg: 4
Premiär: 21:a mars 2014
Grand-Budapest-Hotel-The-poster
Käre Wes Anderson!

Jag är en stor beundrare av dina tidigare filmer. De är sådana för mig, att jag aldrig brukar gå och längta efter dem när de är under produktion, men blir lika glad när jag väl ser dem. Eller, så var det i alla fall innan jag såg Moonrise Kingdom. Den förändrade allt, så till vida att det är den bästa film du hittills gjort. Plötsligt blev förväntningarna på The Grand Budapest Hotel betydligt större och frågan är om det är till din fördel eller nackdel, Wes?

Borde jag påstå att The Grand Budapest Hotel är lik nämnda Moonrise Kingdom? Du har ju en otroligt egenartad stil som genomsyrar alla dina filmer. Din stil borde rimligtvis betraktas som en nyckel till din uppfattning av verkligheten, en överenskommelse om vilket filter vi bör betrakta den historia du önskar berätta. Så nej, Grand Budapest Hotel är nog rimligtvis inte särskilt lik Moonrise Kingdom. Annat än till det estetiska.

Du har gjort denna historia till en metaberättelse i fyra steg, ett både ovanligt och glädjande grepp. I berättelsens centrum står The Grand Budapest Hotel, ett fallfärdigt hotell uppe i bergen som en gång i tiden var storslaget och omtalat. Din historia använder sig av hotellet som en trygg fast punkt, en monolit från vilket alla huvudpersonernas livsöden utstrålas. Där Moonrise Kingdom var en coming of age-historia är Grand Budapest Hotel en episk berättelse som främst handlar om en excentrisk hotellägare vid namn Gustava H och dennes omhändertagande av en värdefull tavla och vilka konflikter som uppstår därutav. Tavlan är nämligen mycket värdefull och dess försvinnande rör upp krafter vilka återknyter till de oroligheter som infann sig i Europa under denna tid.

Lika imponerad som jag blir av dina miljöskildringar blir jag av ditt val av skådespelare och din förmåga att få ut det absolut bästa av deras talangfullhet. Kända ansikten såsom F. Murray Abraham, Edward Norton, Jude Law och Willhem Dafoe spelar alla färgstarka karaktärer, men mest av alla imponerar Ralph Finnes som den säregna men älskvärde Gustave H. Finnes har alltid varit talangfull, men jag vill våga påstå att han aldrig varit bättre än nu, i din film.

Önskar man från dig höra en historia med liknande tematik som Moonrise Kingdom gav oss blir man nog besviken. En sådan besviken person skulle möjligtvis beskriva din nya film som ”ytlig”. Och visst, i denna film har du tveklöst lagt mindre tid på karaktärernas inre historia och mer tid på den yttre historien. Men vilken historia sedan! Den griper inte tag i mitt hjärta, men griper desto hårdare tag i smilbandet underhåller som få andra filmer.

Så tack, Wes Anderson! Tack för att du gav mig 100 underbara minuter innehållandes skratt, spänning och trivsamhet! Jag kommer från och med nu att med glädje längta till din nästa film!

Med vänlig hälsning, Franz Ung

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Frozen

24 mars, 2014 by Redaktionen

frozen

Frozen
Betyg: 3
Regissör: Chris Buck och Jennifer Lee
Speltid: 102 min
Genre: Animation, Äventyr, Komedi
Biopremiär: 31 januari 2014

Regissörerna Chris Buck och Jennifer Lee, som bland annat regisserat de mindre fabulösa Disney storsäljarna, ”Tarzan” och ”Surf’s Up”, har kommit tillbaka med ännu en smått medioker familjefilm.
Som beräknat börjar filmen inom murarna av ett storslaget slott som är lokaliserat i det fiktiva och norsk baserade kungadömet, Arendelle. Syskonparen, Elsa och Anna, är bästa vänner och bestämmer sig en kväll för att bege sig ned till slottets balrum och busa lite. Storasystern Elsa besitter en makalös kraft som gör så att hon kan skapa snö och is. Dock slutar det lättsamma lekandet i tragedi då Elsa råkar avfyra en slö istapp på Anna huvud, vilket resulterar i att hon blir medvetslös.
Som på beställningen anländer syskonens föräldrar som snabbt rusar fram till det avsvimmade barnet. Kungen och drottningen kommer fram till att den enda vettiga lösningen för att bota Annas huvudverk är att ta henne långt in i den norska urskogen, för att bli helad av kungasläktets gamla vänner, stentrollen. Tydligen vet äldretrollet hur man motverkar en svår brain freeze och botar Anna genom att ta bort alla hennes magiska minnen, som hon upplevt med sin syster, och ersätter dem med vardagliga händelser.
Efter den mirakulösa helningen åker alla hem till slottet och publiken bjuds på ett fem minuter långt montage som visar hur systrarna sakta men säkert växer från varandra. Montaget komponeras med en catchig Disney låt och publiken följer lätt med händelseförloppet, som illustrerar hur syskonen växer upp.

Efter montaget är det dags för Elsas kröningsceremoni. Hon skall bli drottning och kungadömet öppnas upp sina portar för första gången på över ett decennium. Till kröningen anländer viktiga och populära gäster.
Anna börjar snabbt ett PG-13 romans med en stilig prins hon just träffat och ber om sin systers välsignelse att få gifta sig med prinsen. Precis som innan så slutade även denna händelse i ren misär. Elsa förbjuder giftermålet och Anna får spel. Anna bestämmer sig för att konfrontera hennes storesyster en gång för alla och frågar ilsket varför hon alltid håller henne utanför och vad hon någonsin gjort mot henne. I gengäld svarar Elsa med att, ännu en gång, av ”misstag” attackera sin syster med istappar.
Resten av filmen är mer eller mindre historia. Elsa flyr slottet och beger sig upp mot bergen, och ”råkar” frysa ned hela kungadömet i processen. Sedan får vi följa Annas, den älskvärde protagonisten, tappra kamp i att försöka hitta sin syster och rädda kungadömet.
Fastän det uppkommer en del bristfärdiga och och omotiverade händelseförlopp, så håller Frozen upp en snygg och fräsch fasad.
Det genomgående temat i filmen är Elsas oförmåga att kunna hantera sina magiska krafter. Detta är, enligt mig, ett relativt snyggt sätt att etablera en stark antagonist utan att behöva kasta in en ärkefiende. Filmen kör helt enkelt på konceptet att den mest horribla fienden man stöter på är ens egna, inre, demoner.

Förutom detta bjuds publiken på de mer klassiska Disney aspekterna, som gulliga och älskvärd bitkaraktärer och häftiga miljöer. Så för att sammanfatta håller Frozen inte Lejonkungen standard, faktiskt ganska långt ifrån, men är dock en lätt och rolig film som kan ses av alla åldersgrupper.
Text: Tamas Szabo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Nedslag i klassiska filmer: American Psycho

24 mars, 2014 by Redaktionen

American_Psycho

American Psycho
Betyg: 4
Regissör: Mary Harron
Speltid: 101 min
Biopremiär: 2000

Den smått okända, kanadensiska, regissören Mary Harron, känd för filmer som, ”I shot Andy Warhol” och ”Notorious Bettie Page”, har regisserat denna obehagliga och kontroversiella film, American Psycho. Filmen regisserades kort efter millennieskiftet och håller fortfarande samma potenta och spännande potential som en bra thriller skall innehålla, precis som den gjorde för 14 år sedan.

Patrick Bateman (Christen Bale) är en stilig, ung, välvårdad och framgångsrik man, rena rama svärmorsdrömmen. Varje morgon vaknar han och applicerar en djuprensande lotion för sina ansiktsporer som han kombinerar med en vattenbaserad gel. Sedan tar han en dusch och använder en, honungs och mandel, parfymerad bodyscrub. Efter duschen applicerar han ansiktet med en ansiktsmask som han låter vara på i 10 minuter medan han utför resten av sina morgonrutiner.

Efter den nästan maniska morgonrutinen beger han sig till jobbet på det prestigeladdade finanscentrumet, Wall Street, på Manhattan i New York. Patrick är besatt att utav att vara den bästa av de bästa. Alla ställen han frekventerar måste vare de mest graciösa och trendigaste restaurangerna. Mediokert duger helt enkelt inte för denna excentriska go-getter.

Dock bär Patrick på en horribel hemlighet som först kommer till ytan efter ett tillfälle, då han visat upp sitt splitternya visitkort för sina kollegor. När en av Patricks arbetskollegor presenterar honom med sitt visitkort, så faller samhället runt omrking honom i bitar. Han kan helt enkelt inte begripa hur hans torftiga och korkade kollega kunde framställa ett sådant fantastiskt utsökt kort. Patrick drabbas ren panik och börjar genast kallsvettas, medan visitkortet ljudlöst faller från hans stela fingertoppar, ned på bordet.

Senare under kvällen, medan han går ned för en mörk och ensam gränd, hamnar han i en argumentation med en hemlös man. Mannen, kall och hungrig, undrar om Patrick kan hjälpa honom ekonomiskt. Patrick, som inte har någon intention att hjälpa mannen i huvudtaget, spelar med för nöjes skull. Efter Patrick förolämpat mannen ett flertal gånger knivhugger han uteliggaren ett flertal gånger i magen och stampar mannens hund till döds, och lämnar scenen lika ljudlöst som han kommit. Därifrån får vi följa Patricks spirallindade resa genom en psykopats inre process att hantera sina modrlystna begär.
 
Det som första som slog mig med filmen var Christen Bales otroligt tillgjorda amerikanska accent. Bale, som härstammar från Wales, har under normala omständigheter en ren och klar amerikansk accent (The Fighter, American Hustle m.m). Jag kunde först inte förstå varför han någonsin skulle lägga till en sådan underlig betoning på allt han sa. Sedan fick jag det förklarat för mig och anledningen var klockren. Eftersom Patrick Bateman är en renodlad psykopat så håller han upp, som de flesta psykopater, en glad och självsäker fasad inför allmänheten. Så vad inspirerade Bale inför rollen? Att besöka ett mentalsjukhus och spendera tid med psykopater verkar vara det självklara valet för de flesta allvarliga skådespelare, men det enda Bale behövde göra var att iaktta hur skådespelaren Tom Cruise pratade och betedde sig i allmänhet. Bale ansåg att Tom Cruise var inspiration nog för att lära sig en psykopats karaktärisitksa attribut och kunde, som vi ser i filmen, leverera en spektakulär prestation.

Filmen är baserad på en novell, skriven av Bret Easton Ellis, och utspelar sig på sent 80-tal, precis som filmen. Dock är filmadaptionen av boken annorlunda jämfört med boken. I boken fokuserade författaren mer på Patricks växande smärta och illvilja mot mänskligheten, medan filmen, som även fokuserar på dessa aspekter, lägger en större ton på de mer komiska aspekterna. I filmen, efter Patrick mördat sitt andra offer, beger han sig till den mördades lägenhet för att manipulera polisen att tro att den avlidne åkt på en semester till London. När han beger sig in i lägenheten grips han av total och ren panik när han inser… att den han mördat har en mycket finare och dyrare lägenhet än vad han själv har. Fastän filmen kretsar runt allvarliga ämnen, så har regissören lagt in en lätt svarthumor för att lätta upp stämningen då och då.

Filmen bjuder på en mörk och intressant resa genom en mentaltsjuk individs tankebanor och filmen håller jämna steg med att kapitvera publiken och få dem fokuserad på vad som kommer hända härnäst. Dock varnar jag för att denna film inte är för alla (de som har svårt för blod och diverse våldsrelaterade scener) och rekommenderar istället filmen ”Insomnina”, som även den håller en hög kvalité när det gäller thriller.
Text: Tamas Szabo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in