The Grand Budapest Hotel
Betyg: 4
Premiär: 21:a mars 2014
Käre Wes Anderson!
Jag är en stor beundrare av dina tidigare filmer. De är sådana för mig, att jag aldrig brukar gå och längta efter dem när de är under produktion, men blir lika glad när jag väl ser dem. Eller, så var det i alla fall innan jag såg Moonrise Kingdom. Den förändrade allt, så till vida att det är den bästa film du hittills gjort. Plötsligt blev förväntningarna på The Grand Budapest Hotel betydligt större och frågan är om det är till din fördel eller nackdel, Wes?
Borde jag påstå att The Grand Budapest Hotel är lik nämnda Moonrise Kingdom? Du har ju en otroligt egenartad stil som genomsyrar alla dina filmer. Din stil borde rimligtvis betraktas som en nyckel till din uppfattning av verkligheten, en överenskommelse om vilket filter vi bör betrakta den historia du önskar berätta. Så nej, Grand Budapest Hotel är nog rimligtvis inte särskilt lik Moonrise Kingdom. Annat än till det estetiska.
Du har gjort denna historia till en metaberättelse i fyra steg, ett både ovanligt och glädjande grepp. I berättelsens centrum står The Grand Budapest Hotel, ett fallfärdigt hotell uppe i bergen som en gång i tiden var storslaget och omtalat. Din historia använder sig av hotellet som en trygg fast punkt, en monolit från vilket alla huvudpersonernas livsöden utstrålas. Där Moonrise Kingdom var en coming of age-historia är Grand Budapest Hotel en episk berättelse som främst handlar om en excentrisk hotellägare vid namn Gustava H och dennes omhändertagande av en värdefull tavla och vilka konflikter som uppstår därutav. Tavlan är nämligen mycket värdefull och dess försvinnande rör upp krafter vilka återknyter till de oroligheter som infann sig i Europa under denna tid.
Lika imponerad som jag blir av dina miljöskildringar blir jag av ditt val av skådespelare och din förmåga att få ut det absolut bästa av deras talangfullhet. Kända ansikten såsom F. Murray Abraham, Edward Norton, Jude Law och Willhem Dafoe spelar alla färgstarka karaktärer, men mest av alla imponerar Ralph Finnes som den säregna men älskvärde Gustave H. Finnes har alltid varit talangfull, men jag vill våga påstå att han aldrig varit bättre än nu, i din film.
Önskar man från dig höra en historia med liknande tematik som Moonrise Kingdom gav oss blir man nog besviken. En sådan besviken person skulle möjligtvis beskriva din nya film som ”ytlig”. Och visst, i denna film har du tveklöst lagt mindre tid på karaktärernas inre historia och mer tid på den yttre historien. Men vilken historia sedan! Den griper inte tag i mitt hjärta, men griper desto hårdare tag i smilbandet underhåller som få andra filmer.
Så tack, Wes Anderson! Tack för att du gav mig 100 underbara minuter innehållandes skratt, spänning och trivsamhet! Jag kommer från och med nu att med glädje längta till din nästa film!
Med vänlig hälsning, Franz Ung