American Psycho
Betyg: 4
Regissör: Mary Harron
Speltid: 101 min
Biopremiär: 2000
Den smått okända, kanadensiska, regissören Mary Harron, känd för filmer som, ”I shot Andy Warhol” och ”Notorious Bettie Page”, har regisserat denna obehagliga och kontroversiella film, American Psycho. Filmen regisserades kort efter millennieskiftet och håller fortfarande samma potenta och spännande potential som en bra thriller skall innehålla, precis som den gjorde för 14 år sedan.
Patrick Bateman (Christen Bale) är en stilig, ung, välvårdad och framgångsrik man, rena rama svärmorsdrömmen. Varje morgon vaknar han och applicerar en djuprensande lotion för sina ansiktsporer som han kombinerar med en vattenbaserad gel. Sedan tar han en dusch och använder en, honungs och mandel, parfymerad bodyscrub. Efter duschen applicerar han ansiktet med en ansiktsmask som han låter vara på i 10 minuter medan han utför resten av sina morgonrutiner.
Efter den nästan maniska morgonrutinen beger han sig till jobbet på det prestigeladdade finanscentrumet, Wall Street, på Manhattan i New York. Patrick är besatt att utav att vara den bästa av de bästa. Alla ställen han frekventerar måste vare de mest graciösa och trendigaste restaurangerna. Mediokert duger helt enkelt inte för denna excentriska go-getter.
Dock bär Patrick på en horribel hemlighet som först kommer till ytan efter ett tillfälle, då han visat upp sitt splitternya visitkort för sina kollegor. När en av Patricks arbetskollegor presenterar honom med sitt visitkort, så faller samhället runt omrking honom i bitar. Han kan helt enkelt inte begripa hur hans torftiga och korkade kollega kunde framställa ett sådant fantastiskt utsökt kort. Patrick drabbas ren panik och börjar genast kallsvettas, medan visitkortet ljudlöst faller från hans stela fingertoppar, ned på bordet.
Senare under kvällen, medan han går ned för en mörk och ensam gränd, hamnar han i en argumentation med en hemlös man. Mannen, kall och hungrig, undrar om Patrick kan hjälpa honom ekonomiskt. Patrick, som inte har någon intention att hjälpa mannen i huvudtaget, spelar med för nöjes skull. Efter Patrick förolämpat mannen ett flertal gånger knivhugger han uteliggaren ett flertal gånger i magen och stampar mannens hund till döds, och lämnar scenen lika ljudlöst som han kommit. Därifrån får vi följa Patricks spirallindade resa genom en psykopats inre process att hantera sina modrlystna begär.
Det som första som slog mig med filmen var Christen Bales otroligt tillgjorda amerikanska accent. Bale, som härstammar från Wales, har under normala omständigheter en ren och klar amerikansk accent (The Fighter, American Hustle m.m). Jag kunde först inte förstå varför han någonsin skulle lägga till en sådan underlig betoning på allt han sa. Sedan fick jag det förklarat för mig och anledningen var klockren. Eftersom Patrick Bateman är en renodlad psykopat så håller han upp, som de flesta psykopater, en glad och självsäker fasad inför allmänheten. Så vad inspirerade Bale inför rollen? Att besöka ett mentalsjukhus och spendera tid med psykopater verkar vara det självklara valet för de flesta allvarliga skådespelare, men det enda Bale behövde göra var att iaktta hur skådespelaren Tom Cruise pratade och betedde sig i allmänhet. Bale ansåg att Tom Cruise var inspiration nog för att lära sig en psykopats karaktärisitksa attribut och kunde, som vi ser i filmen, leverera en spektakulär prestation.
Filmen är baserad på en novell, skriven av Bret Easton Ellis, och utspelar sig på sent 80-tal, precis som filmen. Dock är filmadaptionen av boken annorlunda jämfört med boken. I boken fokuserade författaren mer på Patricks växande smärta och illvilja mot mänskligheten, medan filmen, som även fokuserar på dessa aspekter, lägger en större ton på de mer komiska aspekterna. I filmen, efter Patrick mördat sitt andra offer, beger han sig till den mördades lägenhet för att manipulera polisen att tro att den avlidne åkt på en semester till London. När han beger sig in i lägenheten grips han av total och ren panik när han inser… att den han mördat har en mycket finare och dyrare lägenhet än vad han själv har. Fastän filmen kretsar runt allvarliga ämnen, så har regissören lagt in en lätt svarthumor för att lätta upp stämningen då och då.
Filmen bjuder på en mörk och intressant resa genom en mentaltsjuk individs tankebanor och filmen håller jämna steg med att kapitvera publiken och få dem fokuserad på vad som kommer hända härnäst. Dock varnar jag för att denna film inte är för alla (de som har svårt för blod och diverse våldsrelaterade scener) och rekommenderar istället filmen ”Insomnina”, som även den håller en hög kvalité när det gäller thriller.
Text: Tamas Szabo