Filmrecension: Det Blåser Upp En Vind

Det Blåser Upp En Vind
Betyg: 4
Regissör: Hayao Miyazaki
Speltid: 126 min
Genre: Animation, Drama
Biopremiär: 4 april

Nu är den världskände animationsregissören, som bland annat krönts till den japanska Walt Disney, tillbaka med en ny, fräsch och stilig film som inte bara har en kaptiverande handling men som även håller kapaciteten att blåsa upp känslor inom tittaren. Miyazaki är geniet bakom ett flertal klassiska animerade filmer, som: ”Spirited Away”, ”Prinsessan Monoke” och ”Det levande slottet”, bara för att nämna ett fåtal. För lite mindre än 9 månader hade filmen premiär i Japan och det är med stor förväntan och öppna armar som vi motar denna ytterst fabulösa och storslagna cinematiska mästerverk.

Året är 1918 och Jiro Horikoshi är en liten pojke med stora drömmar. I ett hus, på en av Japans oändligt långa och gröna risfälten, sitter Jiro och dagligen drömmer sig bort till flygplanens tyngdlösa värld. Efter att ha lånat en engelskspråkig flygplanstidning av sin lärare på skolan bestämmer sig den unga pojken för att bli flygplansingenjör. Hans preliminära dröm var att bli en pilot, men hans grova närsynthet satte snabbt stopp för de planerna. I sina drömmar träffar han även på en lustig, mustaschbeklädd, man som går under namnet Caproni, som även han är flygplansingenjör och tillsammans delar de inspirerande och poetiska konversationer.

Fem år passerar och Jiro studerar ingenjörsutbildning på ett av Tokyos universitet. Efter att ha spenderat helgen hos sina föräldrar åker Jiro tillbaka till Tokyo med tåg, där han träffar en söt och ung tjej vid namnet Naoko, och hennes betjänt. Dagar som börjar så pass bra kan bara bli bättre, bortsett från den här filmen. Strax innan kl 12 på dagen inträffar det oundvikliga och en våldsam jordbävningar utlöses och alla passagerare ombord tåget måste evakuera. Efter Jiro klivit av lokomotivet får han syn på den unga tjejen som han, bara någon timme innan, hade träffat. Han springer heroiskt fram till ekipaget och får veta att betjänten brutit benet. Som en total casanova tar Jiro upp betjänten på ryggen och bär henne till det närmaste skyddslägret. Väl vid lägret beger Jiro och Naoko sig av till Naokos föräldrar som bor i staden nedanför lägret. De hittar föräldrarna oskadda och Jiro visar vägen tillbaka till den skadade betjänten. Männen som följt med Jiro hittar betjänten oskadd men innan de hinner tacka den unge mannen så är han borta.

Yttligare passerar några år och efter universitet får Jiro snabbt anställning på det flygplanstillverkande företaget Mitsubishi, som vid denna tidiga era såg värre ut än moderna Detroit. Men Jiros ambitioner haltar inte för en sekund eftersom det, trots allt, inte det är materialet som definierar vad man kan göra, utan tekniken. Efter en grov misslyckad flygplansuppvisning, inför militären, skickar företaget Jiro till Tyskland för att utföra tekniska undersökningar av landets flygplan.

Efter Jiro fått mer kött på benen från Tyskland så återvänder han hem och misslyckas med ännu en flygplansdemonstration. Deprimerad och små vilse beger sig Jiro upp till en lugn sommarresort för att tömma tankarna. Men innan han hinner varv ned träffar han på den förtjusande tjejen från tåget, som nu blivit en ung kvinna. De deklarerar sin kärlek för varandra genom att säga att de älskat varandra enda sedan de lagt ögonen på varandra.

Hädanefter får man följa med på en lugn och känslofylld resa som flyger rakt genom bioskärmen.

Aldrig någonsin har jag känt mig så rörd av att ha sett på en animerad film. Enligt mig är det ibland svårt att kunna relatera sig och sätta sig in i situationer som sker inom en animerad film, men denna film bryter de konservativa barriärerna och lyckas leverera ett dramatiskt och känslosamt bombnedslag. Att kunna regissera, är en sak, men att effektivt utnyttja ett tydligt och starkt bildspråk, som verkligen fängslar åskådaren, är dock en helt annan sak som endast ett fåtal regissörer kan åstadkomma.

Det påstås även att detta var Miyazakis sista film och att han, den 6:e september 2013, gick i pension. Dock är det inte många som tar påståendet särskilt seriöst, då regissören sagt att han skall ”gå i pension” ett flertal gånger tidigare, precis som veteranskådespelaren och regissören Clint Eastwood.

Filmen lyckas under mer än två timmar hålla sin röda tråd och gör det även väldigt graciöst. Dock är några scener, stundtals, lite för utdragna och det sker ingen markant tempoökning i filmen, men detta stoppar den inte från att vara en underbart vacker och fin film.

Text: Tamas Szabo