• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Tusen bitar – Folkkäre Affe får rättmätig upprättelse

16 augusti, 2014 by Redaktionen

Tusen_bitar

Tusen bitar
Betyg 3

Jag tillhörde inte de som fnyste åt den trallvänlige skåningen, han som med vänsterpatos gick den breda vägen och blev sveriges bäst säljande rockartist. Men jag har varken haft någon av hans skivor eller sett honom live. Jag föredrog hans forne parhäst, tillika rival. I likhet med kritikern Häkan Lagher – som i Tusen bitar erkänner att han misslyckades med att förklara fenomenet Affe – var jag sålunda betydligt mer inne på Mikael Wiehe. Han utmanade medan kvinnornas Björn strök medhårs. Insåg nog ändå vad numera är ett faktum. Den sammansatte mannen som bara blev 52 år, utvecklades till en storartad låtskrivare.

Filmen baseras på intervjuer ( i några fall personer jag också intervjuat, då på temat progg) jämte arkivmaterial. Klippningen är gjord med varsam hand, liksom musikläggningen. Scenerna är lagom långa, några hastiga övergångar görs till Latinamerika och till Björns paradis i Italien. Dokumentären är en kavalkad över en framgångsrik artist och gåtfull personlighet. Främsta tillgången är det unika arkivmaterialet, alltifrån primitiva rörliga familjebilder till filmade succéartade turnéer. Kika in på skivinspelningar är alltid kittlande. Att medlemmar i hans tajta band Globetrotters inte närmare funderat över texten i Exil – om mammans självmord – framstår som märkligt.

Ciceroner är förutom självskrivne Wiehe, Åge Aleksandersen, en hotellägare i Italien och Marianne Lindberg de Geer; vars pjäs Johnny Boy är en av dokumentärens referenspunkter. Rastlösheten och skapandet, det maniska behovet av nya kvinnor och den trassliga osäkra uppväxten på landet. Allt finns med i Tusen bitar. Han hyste kärlek till såväl musikaliska hjältar som till Kuba och till sina döttrar. Det är ett rekonstruerat komplicerat liv som Magnus Gertten/ Stefan Berg lyckats fånga. Afzelius bortgång i lungcancer utgör stark slutkläm. Betyget hade möjligen varit högre om jag varit mer dragen till hans sätt att sjunga sina sånger.
Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Björn Afzelius, Filmrecension, tusen bitar

Jimi: All is by My Side – fokuserar på tiden innan Jimi Hendrix blev superkändis

10 augusti, 2014 by Redaktionen

jimi

Titel: Jimi: All is by My Side
Betyg 3

I filmen om Jimi Hendrix och hans liv innan han slog igenom stort är det två kvinnor som lyser starkast och inte André Benjamin aka André 300 som man kanske skulle tro.

Filmen ”Jimi. All is by My Side” fokuserar på tiden innan Jimi Hendrix blev den superkändis som han är. Filmen lyfter bland annat Linda Keith (spelas av Imogen Poots), Keith Richards flickvän som lånar ut sin pojkväns gitarr till den då okände Jimi James. Det är inte helt vanligt att kvinnor får så mycket plats i en film om en man. Den andra är Jimis flickvän Kathy Etchingham (som spelas av Hayley Atwell). Jimi själv framställs som en rätt sorglös kille som testar lite droger och lirar lite gitarr, ganska omedveten om sin talang.

Filmen har fått kritik för att det inte är särskilt många svarta karaktärer och att den på grund av det skulle vara rasistisk och de svarta karaktärerna är få och inte särskilt utmärkande.

”Jimi. All is by My Side” är däremot full av små symboler och har ett vackert annorlunda berättarspråk. Ibland hör man inte riktigt vad karaktärerna, ibland är det helt tyst. Ibland fortsätter en ljudkuliss medan bilden visar något. Jag gillar särskilt scenen där Jimi stryker fingret över sin livslinje i handflatan.

Slutscenen när Jimi and the Expericence kör Beatles hit Sgt Pepper ger mig gåshud.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: All by my side, Filmrecension, Jimi Hendrix, Scen

Filmrecension: Turist

5 augusti, 2014 by Redaktionen

turist

Turist
Betyg: 4
Biopremiär: 15 augusti 2014

Ur en vilja att ställa tittaren mot väggen, och tvinga oss att samtidigt titta in i spegeln och rannsaka oss själva, har regissören Ruben Östlund skapat några av de intressantaste filmerna från det här landet under 2000-talet: debuten Gitarrmongot; De ofrivilliga, där flera svenska beteenden påvisades och skapade stora delar igenkänningsskam; PLAY,där tittarna konfronterades med varandras rasistiska nidbilder; och nu Turist.

Den här gången är det manligheten, könsnormer och viss beteendevetenskap som ifrågasätts. Med de franska alperna som kuliss får vi följa en svensk överklassfamilj på semester, där mamman Ebba (Lisa Loven Kongsli) är glad över att pappan Tomas (Johannes Bah Kuhnke) äntligen kan slita sig från sitt arbete och faktiskt fullt fokusera på familjen i några dagar. Men ändå är Tomas inte den vanliga pappan som försörjer familjen och står för hela notan — i en scen vill Ebba åka skidor själv, och när hon föreslår det erbjuder sig Tomas att låna ut sitt VISA-kort, men det vill hon inte alls låna: hon säger att hon har ett eget, att hon kan betala för sig själv. I och med det frigör hon sig själv från den patriarkala strukturen där kvinnan förväntas försörjas av maken och därmed sättas under hans makt. Nu står hon helt självständigt på egna ben, med full säkerhet.

Lika säker är Ebba när hon återberättar om den olycka som drabbar dem under en lunch på hotellets ena uteservering: om hur Tomas tog sin telefon och lämnade Ebba med båda barnen själva i sticket när den troligen säkra lavinen tillslut hotade att svälja hela altanen. Han frångår den papparoll som kräver att han ska vara modig och stark, och kunna försvara familjen i svåra situationer. Vidare ljuger han om sitt agerande i frågan och tar tolkningsföreträde över Ebbas version och påstår sig inte alls ha sprungit ifrån dem. Det är först när en mobilkamerafilm visas upp, som stödjer hennes version av händelseförloppet, som han erkänner sig förlorad i tumultet.

Tekniskt framstår inte filmen så väldigt avancerad, men när lavinen kommer rusandes mot uteserveringen — och tittarna — väcks nästan samma instinktiva flyktbeteende som fick tidiga biobesökare att rusa från duken när ett tåg åkte in på perrongen. Men betraktaren kan lugnt sitta kvar, medan Tomas måste plocka ihop skärvorna av sin krossade självbild och hålla ihop familjen.

När Tomas senare åker skidor utan sin familj, men ser dem nedanför i backen tittar han sorgset på dem. Hur de åker vidare. Försvinner. Det blir en lika kort som precis skildring över rädslan av att bli lämnad ensam. Och däri ligger också regissörens styrka som konstnär: att med stilistiska bilder kunna överföra känslor, och bygga upp stämningar som sticker både filmkaraktärerna och betraktarna likt en kniv i buken.

Tillsist har Tomas inget annat råd än att falla i tusen bitar, gråta inför familjen och omvandla Ebbas irritation över att hennes make försökt ljuga om vad som hänt för att kunna rädda sitt hänseende till skam för att han nu är nedbruten och gråter. Barnen slänger sig över honom för att trösta, och de tvingar därefter Ebba att göra samma sak. Hur motvilligt det än är, kan hon inte låta bli. Dagen därefter ska de åka skidor i en backe där sikten är minst sagt begränsad, på grund utav snödimma.

Efter ett tag kommer Ebba bort från övriga familjen, och ropar efter hjälp. Varpå Tomas jagar ifatt henne för att rädda hennes — men sen visar det sig att hon går helt oproblematiskt och visst kan åka vidare. Det väcks en känsla av att hon egentligen inte behövde hjälp, utan kompromissade med sig själv för att skapa ett tillfälle för Tomas att bevisa sig heroisk och en alfahane som visst kan skydda och ta hand om sin familj. I sin tur påvisar det hur bräcklig mansnormen egentligen är, att den egentligen är skör och vilar på en stor lögn, vars upprätthållande sker av dess normativa motpart (ergo: kvinnan). Nu när vi äntligen vågar belysa, och ifrågasätta det, hur länge kommer den lögnen upprätthållas? Förhoppningsvis inte ytterligare hundratals år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Ruben östlund, Turist

Filmrecension: Frank

1 augusti, 2014 by Redaktionen

frank

Frank
Betyg: 4
Biopremiär 1 augusti

Vad är bra skådespel? Att gestalta någon för oss okänd person, men att ge illusionen av att vi känner hen. Ansiktsuttryck, kroppsspråk och mimik är alla viktiga komponenter vid gestaltning. Men om personen inte har några ansiktsuttryck? Michael Fassbender imponerar som den ”ansiktslöse” Frank, en excentrisk musiker vars huvud täcks av ett enormt papier-mâché-huvud. Han vägrar att ta av sig det. Trots att vi aldrig ser hans ögon, ansikte eller minspel förstår vi Frank. Eller förstår är att ta i. Frank är en underlig man som handlar efter egna regler. Som sångare i det obskyra electrobandet The Soronprfbs är han i ständig jakt efter nya intryck och infallsvinklar. Ljud som en knarrande dörr, en forsande vattenkran eller en pinne som faller till marken blir till ljuv musik i Franks öron.

Jon, skickligt spelad av Domhnall Gleeson (Ron i Harry Potter) drömmer om ett liv som låtskrivare. Efter ett misslyckat självmordsförsök av The Soronprfbs keyboardspelare står en plats ledig i bandet. Jon är den förste att erbjuda sig sina tjänster. Han fascineras av Frank men undrar vem mannen bakom masken är. Är han ett geni, en galning, eller både och?

Frank är en annorlunda film om en trasig, förvirrad och särartad man som har sitt eget språk, sätt att tänka och att göra musik. Rollen Frank baseras löst på den kultförklarade musikern Frank Sidebottom som var aktiv under 80-90 talet. Varje gång han skulle gå upp på scen tog han på sig ett papier-mâché-huvud.

Filmen diskuterar gruppdynamik, kändiskult och identitetsskapande. Här finns en stor dos humor. Det är skruvat och bisarrt men utan att bli en freakshow. Regissören Lenny Abrahamson visar stor ömhet och kärlek inför sina karaktärer. Dessvärre är birollerna lövtunna. Exempelvis är Baraque, den arge kedjerökande fransosen, en platt och onyanserad karaktär.

Skådespelet imponerar. Förutom Fassbender gör Maggie Gyllenhaal en bra rolltolkning av den bittra Clara som älskar sin Frank men hatar Jon då han tar för mycket av Franks uppmärksamhet.

Frank går oväntade vägar, undviker moralkakor och förutsägbarhet, tar upp viktiga frågor, samtidigt som den är rolig och bisarr. Få filmer får ihop det pusslet och kommer ut levande på andra sidan. Frank lyckas. Trots ihåligheter är den väl värd sin biobiljett. Filmen faller knappast alla i smaken, men vill du se något annorlunda så rekommenderas den varmt.

Text: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Frank, Michael Fassbender

Filmrecension: The Trip to Italy

10 juli, 2014 by Redaktionen

triptoitaly

The Trip to Italy
Betyg: 4
Regi och manus: Michael Winterbottom
Medverkande: Steve Coogan, Rob Brydon
Biopremiär: 15 augusti 2014

Sex stycken restauranger i sex städer i Italien, en resa i Percy Shelley och Lord Byrons fotspår. Regissören Michael Winterbottom tillsammans med Steve Coogan och Rob Brydon följer upp 2010 års ”The trip”. Det mesta är sig likt förutom att norra England är utbytt mot vackra Italien. Stor del improviserad dialog som resulterar i många roliga scener. Det är en roadmovie som känns unik. Det är fiktion blandat med verklighet. De spelar sig själva, något överdrivna versioner av sig själva. Där ligger mycket av styrkan i filmen, de spelar på sina mindre smickrande sidor av sig själva. Det ger en härlig känsla av självironi. Sen blir detta kryddat med en ångest över åldrandet. Detta leder till flera intressanta och roliga samtal genom denna roadmovie

Grundstoryn är att engelska tidskriften The Observer vill att de ska göra ett till restaurang reportage. Denna gång får Rob större utrymme i filmen. Han vill gå i Shelley och Byrons fotspår. Besöka platserna där de har bott och skrivit. Förstås blir det många imitationer även denna gång: Michael Caine, Al Pacino, Anthony Hopkins för att nämna några. Extra roligt blir det när de tävlar om vem som kan imitera bäst. Detta är typiskt för deras relation, vem har kommit längst, vem är mest kreddig. Filmen är oerhört vackert filmad. Allt från matporren till alla vyer över städer och landskap på deras resa.

Filmen bygger helt på kemin mellan dessa två herrar och det fungerar utmärkt. Man kan placera Coogan och Brydon var som helst i världen och det blir garanterat underhållande. Vem skulle kunna tro att det gick att skapa magi av en cd från 1995 med Alanis Morissette! Se filmen så förstår ni.
Text: Mikael Grönlund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Michael Winterbottom, Scen, The Trip to Italy

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in