Frank
Betyg: 4
Biopremiär 1 augusti
Vad är bra skådespel? Att gestalta någon för oss okänd person, men att ge illusionen av att vi känner hen. Ansiktsuttryck, kroppsspråk och mimik är alla viktiga komponenter vid gestaltning. Men om personen inte har några ansiktsuttryck? Michael Fassbender imponerar som den ”ansiktslöse” Frank, en excentrisk musiker vars huvud täcks av ett enormt papier-mâché-huvud. Han vägrar att ta av sig det. Trots att vi aldrig ser hans ögon, ansikte eller minspel förstår vi Frank. Eller förstår är att ta i. Frank är en underlig man som handlar efter egna regler. Som sångare i det obskyra electrobandet The Soronprfbs är han i ständig jakt efter nya intryck och infallsvinklar. Ljud som en knarrande dörr, en forsande vattenkran eller en pinne som faller till marken blir till ljuv musik i Franks öron.
Jon, skickligt spelad av Domhnall Gleeson (Ron i Harry Potter) drömmer om ett liv som låtskrivare. Efter ett misslyckat självmordsförsök av The Soronprfbs keyboardspelare står en plats ledig i bandet. Jon är den förste att erbjuda sig sina tjänster. Han fascineras av Frank men undrar vem mannen bakom masken är. Är han ett geni, en galning, eller både och?
Frank är en annorlunda film om en trasig, förvirrad och särartad man som har sitt eget språk, sätt att tänka och att göra musik. Rollen Frank baseras löst på den kultförklarade musikern Frank Sidebottom som var aktiv under 80-90 talet. Varje gång han skulle gå upp på scen tog han på sig ett papier-mâché-huvud.
Filmen diskuterar gruppdynamik, kändiskult och identitetsskapande. Här finns en stor dos humor. Det är skruvat och bisarrt men utan att bli en freakshow. Regissören Lenny Abrahamson visar stor ömhet och kärlek inför sina karaktärer. Dessvärre är birollerna lövtunna. Exempelvis är Baraque, den arge kedjerökande fransosen, en platt och onyanserad karaktär.
Skådespelet imponerar. Förutom Fassbender gör Maggie Gyllenhaal en bra rolltolkning av den bittra Clara som älskar sin Frank men hatar Jon då han tar för mycket av Franks uppmärksamhet.
Frank går oväntade vägar, undviker moralkakor och förutsägbarhet, tar upp viktiga frågor, samtidigt som den är rolig och bisarr. Få filmer får ihop det pusslet och kommer ut levande på andra sidan. Frank lyckas. Trots ihåligheter är den väl värd sin biobiljett. Filmen faller knappast alla i smaken, men vill du se något annorlunda så rekommenderas den varmt.
Text: Petter Stjernstedt
Domhnall Gleeson är inte ron i hp. utan bill. shuuu.