• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Hermelinen – en film som ger hopp om mänskligheten

20 april, 2016 by Rosemari Södergren

hermelinen

Hermelinen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 april 2016

Hermelinen är en film som är svår att betygsätta. Som alla bra franska filmer har den djup och talar till oss på flera nivåer. På Venedigs filmfestival 2015 fick den pris både för bästa manus och bästa manliga huvudroll (Fbrice Luchini). På Cesár Awards i år fick den pris för bästa kvinnliga biroll. Ja filmen har en mängd duktiga skådespelare och den är fint filmad, fin dialog och bäst av allt: den serverar inte allt, vi drar själva våra slutsatser. Och det är en film som ger hopp om mänskligheten, en sådan där film jag går hem från biosalongen efteråt med lättare steg.

Handlingen utspelar sig till stor del i ett rättssal i Paris. Michel Racine är en ökänt hård domare som sällan dömer något till kortare straff än tio år i fängelse. Nu är det en ny rättegång och han är på om möjligt ännu uslare humor. Han är sedan en tid tillbaka utkastad från sitt hus, hans fru har begärt skilsmässa och han bor på hotell och drar sin lilla miniresväska från hotellet till rättssalen dag ut och dag in. Han är en sur gubbe i övre medelåldern och nu har han fått influensa dessutom. Men ligga kvar i hotellrummet för att bli frisk, nej det finns inte på kartan för honom. Han ser till att få någon spruta som håller honom igång och så öser han i sin medicin för att kunna genomföra rättegången.

En ung, arbetslös man står åtalad, misstänkt för att ha sparkat ihjäl sin baby som var sju månader. Allt pekar på att denna unge man kommer att bli dömd till minst tjugo års fängelse. Det är väldigt tragiskt att se vilket liv de fattiga och utslagna människorna i de utblottades kvarter i Paris lever under. Mamman till babyn är helt förstörd, av sorg och alla mediciner hon får.

När de personer som kallas in för att sitta i juryn blir Michel Racine helt tagen. En av kvinnorna i juryn är narkosläkaren Ditte. Michel träffade henne sex år tidigare, då hon vårdade honom på sjukhuset efter en olycka han råkat ut för. Michel inser att Ditte är den enda kvinna han någonsin förälskat sig i. Och nu möts de igen i rättssalen.

Ja vad händer? Kan kärlek förändra människor? Den frågan ställer denna fina underfundiga franska film.

Christian Vincent har regisserat, känd tidigare för Fyra stjärnor och Bon appétit!. Michel Racine spelas av Fabrice Luchini, flerfaldigt nominerad till Cesárpriset (för bland annat Cykla med Molière) och Ditte spelas av danska Sidse Babett Knudsen, känd bland annat för sin roll i Borgen och The Duke of Burgundy.

Hermelinen – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Hermelinen, Scen

Filmrecension: Eye In The Sky – en ovanlig krigsfilm om samvetet

20 april, 2016 by Rosemari Södergren

eyeinthesky

Eye In The Sky
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 april 2016

En mycket spännande film om en krigsliknande situation och där fokus inte ligger på att hjältar dödar fiender utan hur människor agerar och mår när de ställs inför order att döda. Helen Mirren spelar en för henne rätt ovanlig roll som en kallhamrad överste. Hon spelar överste Katherine Powell son leder ett hemligt drönaruppdrag vars mål är att fånga en ökänd terroristgrupp som gömmer sig i Nairobi, Kenya. Bakom uppdraget ligger såväl Storbritannien som USA och ordern är att tillfångata terroristerna. En av terroristerna är en kvinna med brittiskt medborgarskap och de vill kunna ställa henne inför rätta.

Vi får i filmens inledning se hur en grupp höga militärer följer aktionen tillsammans med några politiker och en minister och på ett annat ställe befinner sig överste Powell med sina militärer och på amerikansk mark sitter två militärer som ska styra drönaren till Nairobi. Alla kan följa vad som sker i Nairobi på stora bildskärmar.

Det är väldigt intressant att se hur fin utrustning de har och exempelvis har de en liten filmkamera som ser ut som en fågel som de kan fjärrstyrs för att ta sig in i hus och spionera. En annan kamera är dold i något som ser ut som en större insekt, som kan krypa in under taket.

Plötsligt händer något. Genom filmkameran kan de se att terroristerna inte bara har ett möte utan två av dem tar på sig bombvästar för självmordsuppdrag. Militären menar att det finns inget val, nu kan det inte handla om att tillfångata. De måste döda för att förhindra massdöd när bomberna exploderar. Precis när attacken ska inledas upptäcker piloten en nioårig liten flicka som sitter och säljer bröd precis framför huset där terroristerna befinner sig. Om piloten avfyrar attacken mot huset kommer flickan att dö. Piloten vägrar att avfyra attacken och kräver att beslutet om ordern tas på nytt på allra högsta nivån. Såväl amerikanska som brittiska ministrar blir tillfrågade. Ingen vill ta beslut. Ingen vill ge order att en oskyldig liten flicka ska dö, samtidigt som alla vet att om attacken inte sker kommer de två självmordsbombarna att bege sig ut i staden och spränga en mängd oskyldiga människor.

Filmen är stark och ovanlig. Den är också mycket skickligt klippt och bra filmmusik. Där är en lång rad duktiga skådespelare. Helen Mirren är som i princip alltid mycket skicklig och bra. Alan Rickman som är känd som professor Snape i Harry Potter ses här i en ledande roll. Jag förmodar att detta är en av de sista rollerna han gjorde innan han avled nyligen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: drönare, Eye In The Sky, Filmrecension, Helen Mirren, Scen

Filmrecension: Profeten – äntligen har en av världens vackraste andliga böcker blivit film

19 april, 2016 by Rosemari Södergren

profeten

Profeten
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 april 2016

Profeten är en av vår tids mest citerade böcker. Vid snart varje dop och bröllop läser man högt ur Kahlil Gibrans mästerverk. Den är idag översatt till över 20 språk och har sedan den först publicerades 1923 ständigt funnits på listan över de mest sålda och älskade böckerna världen över.

Filosofin i Profeten har lästs och älskats av flera miljoner. Tankarna om att vi inte äger våra barn, tankarna om att alltid vara fria människor också i ett äktenskap …

profeten2Att göra film en en så filosofiska och andlig bok är väl egentligen omöjligt. Men Roger Allers har vågat sig på detta. Han är såväl huvudregissör som manusförfattare. Roger Allers är en erfaren regissör, han regisserade en av alla tiders mest älskade animerade publikframgångar – Disneys Lejonkungen.

Profeten är dock något helt annat. Det är inte en berättelse utan mer en slags predikan som Jesus Bergspredikan, tankar om konsten att leva. Roger Allers har valt att skildra denna fantastiska bok i en animerad film där han lagt på en handling. Handlingen kretsar kring den ensamstående mamman Kamila och hennes livliga och oerhört nyfikna och ganska busiga dotter Almitra i en by vid Medelhavet. Kamila arbetar som hushållerska hos Mustafa, en konstnär och poet som sedan många år lever i exil på grund av sin politiska aktivism.

En dag kommer en sergeant till Mustafa och berättar att han nu är en fri man och att han genast ska åka tillbaka till sitt hemland. Mustafa påbörjar resan till skeppet som ska ta honom hem med Kamilla och Almitra hack i hälarna. Men resan blir inte riktigt som tänkt. Mustafa vandrar genom den lilla staden tillsammans med sina vakter, på väg till skeppet som ska föra honom hem. Längs vägen möter de befolkningen som är överlyckliga över att hans släppts fri. Det blir flera topp längs vägen där Mustafa får berätta sina tankar, som är direkt tagna ur boken Profeten. Det är vackert, starkt, sorgligt och fängslande.

Regissören har lyckats gifta samman Profeten med en berättelse om makthavares rädsla för sanningen och skräck för folket.

Kahlil Gibrans Profeten gavs ut 1923 och är en av historiens mest sålda böcker. Den har legat på den internationella bestsellerlistan i otroliga 50 år och har i dag sålt i elva miljoner exemplar världen över.

Liam Neeson gör rösten till Mustafa och Salma Hayek (som också är en av filmens producenter) gör den till Kamila i denna poetiska lovsång till frihet och medmänsklighet i 2D-animerad form.

Lita fakta om Kahlil Gibran, författaren till boken:

Khalil eller Kahlil Gibran (egentligen: Jibran Khalil Jibran), född 6 januari 1883 i Bsharri i Libanon, död 10 april 1931 i New York i New York, var en libanesisk-amerikansk konstnär och författare. Han är mest känd för de två andliga poetisk-prosaiska verken The Prophet (Profeten, 1923), och Jesus, the Son of Man (Jesus människoson, 1928).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Andlighet, Filmrecension, Kahlil Gibran, Profeten, Scen

Filmrecension: Under sanden – en film som berör starkt

12 april, 2016 by Redaktionen

undersanden

Under sanden
Betyg: 5
Svensk biopremiär 15 april 2016

”Under sanden” utspelar sig efter krigsslutet då den tyska ockupationen av Danmark är över och kretsar kring en grupp unga pojkar som i egenskap av tyska krigsfångar sätts i arbete med att röja minor på Danmarks västkust; en plats mer fylld med just detta än någon annanstans i Europa.
Det är en film där, redan efter fem minuter, min enda tanke är ”vem kommer dö först”, inte ”hur många” för på något sätt tror jag att jag räknade med att det lika gärna skulle kunna vara alla.

undersanden2”Under sanden” går inte in i några djupa personbeskrivningar egentligen, men ändå får jag en uppfattning om var och en av de unga pojkarna, den danska sergeant som är deras överordnade samt hans överordnade. Detta känns som en av filmens främsta styrkor. Den fiskar ej efter sympati, vi får inga förklaringar till vad som ligger i någons förflutet, enbart detta: Tyskland. Danmark. Kriget. Och hatet som kommer ur det. Jag fascineras av hur engagerad jag är i varenda livsöde här, så snabbt- skulle jag vara det om jag visste vad dessas pojkar gjort, under kriget? I vissa fall, kanske. Men det förflutna skulle ta fokus från nuet, och i denna film så är det en gåva att inte få några som helst specifika historier utlagda.

Det förekommer kommentarer såsom ”de är tyskar – tänk på vad de gjort” och jag inser att jag som åskådare har den lyxen att se det genom en annan lins än om jag varit samtida- känslan är att dessa pojkar, den kommentaren, att det handlar om det klassiska ”sins of the fathers”. Men som sagt vet jag inget om det. Jag vet något om mänsklighet, dock, och kanske blir jag så berörd av denna film för att den utan att gräva ned sig i personliga tragedier eller motivationer är en berättelse om mänsklighet.

undersanden3Det är fint att se en film där så mycket finns att läsa mellan raderna men där det samtidigt känns onödigt att göra det. Skådespelarnas prestationer är magnifika- de är bortom trovärdiga, och jag tänker att just detta ”raka” sätt att berätta en historia måste vara det svåraste, mest utmanande, för en skådespelare att göra riktigt bra, någon gång under den första halvtimmen har min gåshud blivit kronisk just för att jag tror på dem, det är som att se allting genom ett fönster, en port till det förflutna, att stå där på sanden. Och ändå- ändå, när dödsfall inträffar, exempelvis, så får jag inte tårar i ögonen. På något sätt har kanske den resignation som löper likt en röd tråd genom ögonen på dessa barn- för de är bara barn- smittat av sig. De har sett så mycket, oavsett att vi inte får veta vad, så vet vi ju det. När de talar om att bygga upp Tyskland talar de om att bygga upp husen. Bli murare. De har inga stora drömmar. De vill äta. Ett tvillingpar hittar en skalbagge som de ger ett namn och är överens om är ett vackert djur. Små scener av ljus.

Jag upptäcker nu hur svårt det är att beskriva Under Sanden. Att säga vad som berör och hur. För att det är så svårt att sätta fingret på, eller för att det är så självklart att det inte finns ord.
Mänsklighet, kompromisser, utveckling. Vad hjärnan säger, vad hjärtat säger. Acceptans, hopplöshet, heder. Dessa är några av de ord som syns i filmen. Liv. Död. Pojkarnas dagar, varje dag, varje timme, är ett presens utan förflutet, där framtiden enbart är en teori. Ändå finns det hopp. Och jag sitter och önskar mig ett lyckligt slut, vad nu ett lyckligt slut skulle vara. Vad är ett lyckligt slut i en film där barn sprängs i bitar när de försöker desarmera minor ditlagda av landsmän för att spränga andra i bitar? Vad? Efter kriget finns mer död för alla, men också hopp- men lycka? Vad är det?

Mänsklighet. Att acceptera den. Att stå fast. Det är ett lyckligt slut. När mänskligheten vinner över det så hårt inpräntade hatet. Och ja, jag får det. Jag får mitt lyckliga slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Under sanden

Filmrecension: Den nya Djungelboken överträffar till och med sig själv

12 april, 2016 by Redaktionen

djungelboken_mowgliochbagheera

Djungelboken
Betyg 5
Sverige- och världspremiär 13 april 2016

När Disney 1967 lanserade sin tecknade film Djungelboken (amerikansk premiär 18 oktober 1967 och svensk premiär 9 december 1968) blev det en av Disneys mest älskade tecknade familjefilmer. Vem har inte sjungit björnen Baloos sång ”Var nöjd med allt vad livet ger”? Nu, nästan femtio år senare har Disney skapat en ny version, som bygger på samma berättelser, novellerna i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken.

Denna nya version skiljer sig förstås på flera sätt från den första versionen, annars vore det ingen vits med att lansera en ny version. Den är inspelad med en riktig människa i rollen som Mowgli, pojken som växer upp med en vargflock i djungeln. Neel Sethi som spelar Mowgli är helt fantastisk. Måtte Hollywood-världen ta väl hand om denna unga barnskådespelare. Filmen är delvis inspelad som vanlig film och samtidigt animerad. Det är enormt skickligt gjort, det upplevs som verkligt och djungeln är stundtals mycket mörk, mycket kall och den känns fuktig och skrämmande. I stort sett är det Mowgli som är inspelad på riktigt och resten är, som det står i sluttexterna, helt och hållet inspelad i en studio i Los Angeles. Det syns inte, allt, såväl som djungel och djur är så skickligt gjorda i den digital animationen, att det ser ut som om det vore ”på riktigt”. Det är oerhört skickligt utfört.

djungelbokenTack och lov släpps filmen inte i någon dubbad version på svenska biografer. Stora skådespelare med mycket personlighet och karaktär i sina röster gör de olika djurens röster, som Scarlett Johansson som gör rösten till Kaa, Bill Murray har lånat sin röst till Baloo, som Bagheera hör vi Ben Kingsley, Lupita Nyong’o gör rösten till Raksha och som Shere Khan hör vi Idris Elba.

I Sverige släpps filmen med censuren från elva år. Det betyder att barn som är sju år får gå med sällskap av en vuxen. Det är helt rätt bedömning, tycker jag. Filmen är mörkare, mer skrämmande och inte alls lika familjetillvänd som den ursprungliga glada versionen.

djungelboken3Givetvis känner vi igen mycket från berättelsen från den första filmen och från Kiplings noveller. Samtidig upplever jag den här närmare grundberättelsen, inte lika tillrättalagd för småbarn, samtidigt som den behåller en del av de största scenerna från den första filmen.

Filmen är, som jag nämnd, mer rå och skrämmande, men den har också humor och komedi och bra musik. Inte så mycket musik som i den tecknade varianten, men vi får uppleva såväl ”Vad nöjd med allt som livet ger” och kung Louis sång om att han vill bli en människa.

På svenska biografer släpps den både i 2D och 3D. Jag såg den på Imax 3D och satt precis i mitten på rad 7, en av de platser som experter säger fungerar allra bäst för Imax 3D – och ja, det var en enorm upplevelse där. Men berättelsen är så stark och så berörande att jag är helt övertygad om att den håller lika bra i vanlig 2D-version.

Eftersom det var nästan femtio år sedan den första versionen kom är det här den film som för många som idag är i medelåldern var den första film de såg på bio. Det är förstås ett jättestort kommersiellt drag av Disney att lansera en ny version. Gissa om många kommer att se på denna med sina tonåringar eller sina barnbarn. Nåväl, det är inget fel i att få en stor publik till en film och få ekonomisk framgång. Filmindustrin behöver resurser för att skapa film och blir resultatet som detta, en film som berör så starkt att jag nästan börjar gråta ibland och inte kan sitta still när sångens rytm vibrerar, ja då spelar det ingen roll att det ligger kommersiellt planerande bakom. Det är ändå konstnärligt skickligt utfört. Den nya Djungelboken överträffar till och med sig själv. Och den överraskar också, den följer inte samma berättelse slaviskt som den första filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Bill Murray, Djungelboken, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in