Djungelboken
Betyg 5
Sverige- och världspremiär 13 april 2016
När Disney 1967 lanserade sin tecknade film Djungelboken (amerikansk premiär 18 oktober 1967 och svensk premiär 9 december 1968) blev det en av Disneys mest älskade tecknade familjefilmer. Vem har inte sjungit björnen Baloos sång ”Var nöjd med allt vad livet ger”? Nu, nästan femtio år senare har Disney skapat en ny version, som bygger på samma berättelser, novellerna i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken.
Denna nya version skiljer sig förstås på flera sätt från den första versionen, annars vore det ingen vits med att lansera en ny version. Den är inspelad med en riktig människa i rollen som Mowgli, pojken som växer upp med en vargflock i djungeln. Neel Sethi som spelar Mowgli är helt fantastisk. Måtte Hollywood-världen ta väl hand om denna unga barnskådespelare. Filmen är delvis inspelad som vanlig film och samtidigt animerad. Det är enormt skickligt gjort, det upplevs som verkligt och djungeln är stundtals mycket mörk, mycket kall och den känns fuktig och skrämmande. I stort sett är det Mowgli som är inspelad på riktigt och resten är, som det står i sluttexterna, helt och hållet inspelad i en studio i Los Angeles. Det syns inte, allt, såväl som djungel och djur är så skickligt gjorda i den digital animationen, att det ser ut som om det vore ”på riktigt”. Det är oerhört skickligt utfört.
Tack och lov släpps filmen inte i någon dubbad version på svenska biografer. Stora skådespelare med mycket personlighet och karaktär i sina röster gör de olika djurens röster, som Scarlett Johansson som gör rösten till Kaa, Bill Murray har lånat sin röst till Baloo, som Bagheera hör vi Ben Kingsley, Lupita Nyong’o gör rösten till Raksha och som Shere Khan hör vi Idris Elba.
I Sverige släpps filmen med censuren från elva år. Det betyder att barn som är sju år får gå med sällskap av en vuxen. Det är helt rätt bedömning, tycker jag. Filmen är mörkare, mer skrämmande och inte alls lika familjetillvänd som den ursprungliga glada versionen.
Givetvis känner vi igen mycket från berättelsen från den första filmen och från Kiplings noveller. Samtidig upplever jag den här närmare grundberättelsen, inte lika tillrättalagd för småbarn, samtidigt som den behåller en del av de största scenerna från den första filmen.
Filmen är, som jag nämnd, mer rå och skrämmande, men den har också humor och komedi och bra musik. Inte så mycket musik som i den tecknade varianten, men vi får uppleva såväl ”Vad nöjd med allt som livet ger” och kung Louis sång om att han vill bli en människa.
På svenska biografer släpps den både i 2D och 3D. Jag såg den på Imax 3D och satt precis i mitten på rad 7, en av de platser som experter säger fungerar allra bäst för Imax 3D – och ja, det var en enorm upplevelse där. Men berättelsen är så stark och så berörande att jag är helt övertygad om att den håller lika bra i vanlig 2D-version.
Eftersom det var nästan femtio år sedan den första versionen kom är det här den film som för många som idag är i medelåldern var den första film de såg på bio. Det är förstås ett jättestort kommersiellt drag av Disney att lansera en ny version. Gissa om många kommer att se på denna med sina tonåringar eller sina barnbarn. Nåväl, det är inget fel i att få en stor publik till en film och få ekonomisk framgång. Filmindustrin behöver resurser för att skapa film och blir resultatet som detta, en film som berör så starkt att jag nästan börjar gråta ibland och inte kan sitta still när sångens rytm vibrerar, ja då spelar det ingen roll att det ligger kommersiellt planerande bakom. Det är ändå konstnärligt skickligt utfört. Den nya Djungelboken överträffar till och med sig själv. Och den överraskar också, den följer inte samma berättelse slaviskt som den första filmen.