Under sanden
Betyg: 5
Svensk biopremiär 15 april 2016
”Under sanden” utspelar sig efter krigsslutet då den tyska ockupationen av Danmark är över och kretsar kring en grupp unga pojkar som i egenskap av tyska krigsfångar sätts i arbete med att röja minor på Danmarks västkust; en plats mer fylld med just detta än någon annanstans i Europa.
Det är en film där, redan efter fem minuter, min enda tanke är ”vem kommer dö först”, inte ”hur många” för på något sätt tror jag att jag räknade med att det lika gärna skulle kunna vara alla.
”Under sanden” går inte in i några djupa personbeskrivningar egentligen, men ändå får jag en uppfattning om var och en av de unga pojkarna, den danska sergeant som är deras överordnade samt hans överordnade. Detta känns som en av filmens främsta styrkor. Den fiskar ej efter sympati, vi får inga förklaringar till vad som ligger i någons förflutet, enbart detta: Tyskland. Danmark. Kriget. Och hatet som kommer ur det. Jag fascineras av hur engagerad jag är i varenda livsöde här, så snabbt- skulle jag vara det om jag visste vad dessas pojkar gjort, under kriget? I vissa fall, kanske. Men det förflutna skulle ta fokus från nuet, och i denna film så är det en gåva att inte få några som helst specifika historier utlagda.
Det förekommer kommentarer såsom ”de är tyskar – tänk på vad de gjort” och jag inser att jag som åskådare har den lyxen att se det genom en annan lins än om jag varit samtida- känslan är att dessa pojkar, den kommentaren, att det handlar om det klassiska ”sins of the fathers”. Men som sagt vet jag inget om det. Jag vet något om mänsklighet, dock, och kanske blir jag så berörd av denna film för att den utan att gräva ned sig i personliga tragedier eller motivationer är en berättelse om mänsklighet.
Det är fint att se en film där så mycket finns att läsa mellan raderna men där det samtidigt känns onödigt att göra det. Skådespelarnas prestationer är magnifika- de är bortom trovärdiga, och jag tänker att just detta ”raka” sätt att berätta en historia måste vara det svåraste, mest utmanande, för en skådespelare att göra riktigt bra, någon gång under den första halvtimmen har min gåshud blivit kronisk just för att jag tror på dem, det är som att se allting genom ett fönster, en port till det förflutna, att stå där på sanden. Och ändå- ändå, när dödsfall inträffar, exempelvis, så får jag inte tårar i ögonen. På något sätt har kanske den resignation som löper likt en röd tråd genom ögonen på dessa barn- för de är bara barn- smittat av sig. De har sett så mycket, oavsett att vi inte får veta vad, så vet vi ju det. När de talar om att bygga upp Tyskland talar de om att bygga upp husen. Bli murare. De har inga stora drömmar. De vill äta. Ett tvillingpar hittar en skalbagge som de ger ett namn och är överens om är ett vackert djur. Små scener av ljus.
Jag upptäcker nu hur svårt det är att beskriva Under Sanden. Att säga vad som berör och hur. För att det är så svårt att sätta fingret på, eller för att det är så självklart att det inte finns ord.
Mänsklighet, kompromisser, utveckling. Vad hjärnan säger, vad hjärtat säger. Acceptans, hopplöshet, heder. Dessa är några av de ord som syns i filmen. Liv. Död. Pojkarnas dagar, varje dag, varje timme, är ett presens utan förflutet, där framtiden enbart är en teori. Ändå finns det hopp. Och jag sitter och önskar mig ett lyckligt slut, vad nu ett lyckligt slut skulle vara. Vad är ett lyckligt slut i en film där barn sprängs i bitar när de försöker desarmera minor ditlagda av landsmän för att spränga andra i bitar? Vad? Efter kriget finns mer död för alla, men också hopp- men lycka? Vad är det?
Mänsklighet. Att acceptera den. Att stå fast. Det är ett lyckligt slut. När mänskligheten vinner över det så hårt inpräntade hatet. Och ja, jag får det. Jag får mitt lyckliga slut.